Första gången jag såg Bobby var på anrika Nalens källarscen Alcazar våren 2001. De var välklädda, sminkade, eleganta och osade synthpopigt 80-tal lång väg. Till en början var jag inte säker på om de menade allvar, men det lät fräscht och kul. Bobby kändes unika redan där och då. Idag har du hört deras singel ”Sooner Or Later” på radio, sett videon på tv och antagligen läst om dem i tidningarna.

Bobby bildades 1999 och består av Julle, Torben och Lasse. Efter flera års harvande i det dolda släpps nu äntligen deras debutalbum och ytterligare en singel är på gång. När ”Sooner Or Later” släpptes i slutet av januari gjorde Bobby ett bejublat framträdande på klubben Ultrachrome på Debaser i Stockholm. Jag har sett Bobby fem gånger de senaste åren, men det är nu de kommer till sin fulla rätt. De utstrålar ett oförskämt självförtroende och vinner med lätthet publiken. När jag träffar dem en vecka efter spelningen inleder Julle med att konstatera:
— Vi färgar hellre håret än ackorden. Jag och Torben hade spelat tillsammans länge. När vi sedan startade Bobby kom Lasse med i matchen och hjälpte oss, men inte som officiell medlem, det blev han först efter en tid.

Vad tillförde Lasse som saknades i Bobby?
— Jag hade en studio. Bobby spelade in hos mig och då jag var med så pass mycket blev jag till sist medlem i bandet.

Har ni alltid spelat synthmusik?
— I slutet av 80-talet var det självklart för oss att spela synth och det har vi fortsatt med hela 90-talet. Synthpop har ju varit hur ute som helst under den tiden. 1994 var det ju tuffare med Kurt Cobain än hockeyfrilla och synth. Nu är det 2003 och låtarna känns helt rätt. Vi har kört vår stil hela tiden och när vi startade Bobby i slutet av 90-talet kände vi att den här typen av musik nog skulle komma fram mer. Det hade varit mycket mörka strömningar i musiken ett tag, men vi säger hellre ja än nej, vi är positiva berättar Torben och Julle hänger på.
— Just det, vi spelar glad och positiv musik. När konjunkturen går ner så behöver man glad musik. Världen behöver Bobby. Kolla på allt krig och elände som händer nu, vi är tillbaka i samma läge som under 80-talet. Vi behöver det glamourösa och att ha lite kul trots allt elände. Vi får passa på nu innan det blir högkonjunktur igen. Fast Bobby kommer nog att funka bra i högkonjunktur också. Vi är ingen reaktion på samhället, vi har alltid spelat glad musik, oavsett om det är krig i världen eller inte.
— Här sitter vi och skryter, vi har inte släppt albumet ännu, det här kan vi få äta upp utav bara helvete. Men allt känns så rätt, det ligger i luften. Folk tycker inte längre att man är konstig för att man har smink och pannband på scen, påpekar Torben.

Vad beror det på, är det för att Ola Salo har fjäderboa och smink?
— Han har hjälpt till på det sättet att det numera är okej att klä upp sig när man står på scen, säger Julle. Modet har också gått åt det hållet. Det känns mer 70-talsglam än 80-tal över The Ark, men visst, det är samma tanke bakom.

Känner ni er som en del av en ny musikalisk våg?
— Vi har kört den här synthgrejen hela tiden, säger Julle. Så visst känner vi oss delaktiga i vad som händer nu. Ta Melody Club som det skrivs så mycket om, de är ett rockigt Pulp med dålig hy for att citera en journalist. Ändå känner vi oss delaktiga i den musikvågen trots att vi ännu inte är så kända. Vi är tacksamma över den här vågen, den glada popen har fått sin plats igen, folk tycker om att lyssna på det. Vi är med där, vi har varit där hela tiden. Det är synd att säga att vi står längst fram i och med att vågen redan har slagit igenom. Det är inte direkt så att vi förklarar för publiken att vi har hållit på hur länge som helst, för dem är vi nya. Det är väl ingen större grej egentligen, vi vet själva att vi har varit konsekventa.

Det är två år sedan jag såg er första gången. Borde inte Stockholmspubliken känna till Bobby vid det här laget?
— Vi var väldigt anonyma länge, körde vår grej och var mest sura på alla andra, säger Torben. Folk ville inte ta i oss med tång och vi vägrade anpassa oss. Det har varit många kommentarer i stil med ”ska ni inte prova att köra lite så här istället…”

När ni började spela live hade ni kompmusiker på trummor, bas och gitarr. Numera är det bara ni och era synthar.
— De som kompade oss då var kompisar som vi betalade. Men det är ingen idé som vi har stekt. Det är kul att spela med band, säger Julle, men det ser verkligen ballare ut med tre killar och två synthar. Det blir litet kristet och vuxet med ett fullt band, känns coolt med tre, men som sagt, scenen på Wembley kan bli rätt tom med den sättningen. Vi spelar mest in med synthar så det blir mer naturligt på det här viset. Det är det faktiskt så att det är vi tre som är Bobby. Hur förvirrande blir det inte att ta in en massa kompmusiker? Just nu är det ingen annan som kör den här sättningen heller.

Killarna i Bobby lyssnar inte enbart på synth, men det är helt klart den genre som ligger dem närmast hjärtat. Bland influenserna nämns A-ha, Duran Duran, Kajagoogoo och Alphaville. Själva anser de att de spelar popmusik, men det känns relevant att diskutera synthens plats i dagens musikaliska mittfåra.
— Jag tror att den synthiga vågen kommer att hålla i sig, det kommer att dyka upp nya artister. Under 90-talet fanns inte möjligheten, nu kan man lyckas som synthband vid sidan av gitarrvågen som alltid finns där. Gitarrpopen består ju alltid, så frågan är hur länge det här håller. Det är bara att hoppas, vi är jätteglada över att få släppa en skiva just nu. Men vi kommer att göra tio skivor med skägg också, så det är lugnt, stanna kvar där inne i apparaten.
— Vi tycker inte att vi rider på någon slags 80-tals våg. Visst är vi influerade av många 80-talsband men vi spelar ny, fräsch popmusik och vi utvecklas med tiden tillägger Torben.

Varför kallar ni er Bobby?
— Det är synthigt. Det låter ballt, popigt och enkelt, förklarar Torben.

Har det ingenting med Bobby Ewing att göra?
— Han är i och för sig jävligt cool, skön frisyr och bil, men…

Eller brittiska poliskåren?
— Nej det har vi faktiskt inte ens tänkt på, säger Julle. England är i och för sig popens hemland.
— Vi har känt några sköna killar som heter Bobby. Det räcker så.