Göteborgsduon The Embassy har fått ett bra genombrott med debutalbumet Futile Crimes som kom förra året. Sångaren i bandet, Fredrik Lindson håller med om att de nu fått sitt genombrott, dock med förbehållet att Embassy alltid vill och kommer att verka underifrån.

Jag stämmer träff med Fredrik Lindson på Järntorget i centrala Göteborg. Det är vinter, svinkallt och grådassigt som det ofta är i Göteborg i januari. Helst av allt vill man ju sitta kvar inne på kontoret. Jag kämpar mig ändå ut i den bitande och fuktiga kylan för ett samtal med 50 procent av bandet.

Embassy’s musik kan beskrivas som lättlyssnad, elegant retrosyntetisk pop. Eller? Under promenaden från det öde Järntorget till Café Tre på Linnegatan frågar jag Fredrik om han håller med mig om min beskrivning.
— Retro är väl inte riktigt rätt tycker jag. Vi vill alltid skapa något nytt och tittar inte tillbaka speciellt mycket, men lättlyssnat och elegant stämmer bra. Man kan väl säga att vår musik är en kombination av pop med discoinfluenser och sköna trummaskiner.

Väl framme på Café Tre hittar vi ett bord en trappa ner där vi kan sitta hyfsat ostört för intervjun. Kaffe?
— Ja, ge mig en vanlig svart kopp. Ingen mjölk och sånt tjafs.

Efter lite ytterligare snack om framtiden, genombrottet med Futile Crimes och nästa platta som enligt Fredrik förhoppningsvis dyker upp i slutet av året ställer jag Fredrik mot väggen med de, för att citera Fredrik, ”något knepiga frågorna” som följer av 11-frågor-upplägget.

När började du med musik?
— Jag har sysslat med musik så länge jag kan minnas. Fast det var först i slutet av 90-talet jag började skriva låtar och spela i ett band. Vi medverkade på en samlingsplatta som trycktes i ett par hundra exemplar, men mer än så hände inte med det bandet.

Vad gillar du bäst, studio eller live?
— Studio, helt klart. Det är väl enklare helt enkelt. Jag är mycket av en känslomänniska och live kan det gå riktigt bra, men också jävligt dåligt.

Berätta något om dig som vi inte vet?
— Hmm, inte helt lätt. Jag blev knivhotad i Spanien… Nej, nu vet jag. Jag har jobbat på ett fängelse och blev efter ett par månader sparkad med motiveringen; ”Du kanske inte passar så bra för det här”. Jag tyckte inte det var så farligt, men jag glömde att låsa en cell och enligt fängelsedirektören var det tydligen ingen bra idé.

Ert hittills bästa ögonblick som grupp?
— Det var nog när jag och den andra hälften av Embassy, Torbjörn, satt hemma hos honom och vi hade skrivit två riktigt sköna låtar. Vi gick ner på kvarterskrogen Ful i Olskrogen och drack oss berusade. Det var den första riktiga segerkänslan som grupp.

Vem skulle du ta med dig till en öde ö?
— Anna-Lena. Jag trivs bra i hennes sällskap och hon är nog den enda jag skulle kunna stå ut med på en öde ö.

Dina bästa egenskaper?
— Det skulle väl vara min humor då och att jag har hyfsad distans till vem jag är.

Dina sämsta egenskaper?
— Jag är riktigt oteknisk. Jag känner mig alltid bortkommen när det gäller teknik.

Vem skulle du vilja hälla en hink Champagne över?
— Björn Olsson, vår producent. För att han är en sådan odräglig person.

Vad är det värsta du vet?
— Marknadskrafterna! De underbygger allt. De kommer att ta död på mänskligheten.

Vad är det bästa du vet?
— Att skapa musik. Det kan få mig att lyfta från marken som inget annat kan.

Vad gör du om tio år?
— Säkert samma som nu. Deltidsjobbar på Posten och knegar på, samtidigt som jag håller på med Embassy.