En blöt Gin & Tonic-fest i början av 2001 lade grunden till Göteborgsbandet Airliner. Herrarna Gustav Eklund och Jonas Kapla är inte blyga och har höga målsättningar. De letar efter ingredienserna till en riktig hitlåt med brottarrefräng och de lyckas bra med detta. Jag kontaktade bandet för att känna dem på pulsen.

Ni siktar högt.
— Visst, vi är mycket målinriktade, men också kritiska mot oss själva. Vi är inte den typen av band som kommer att hålla på i en evinnerlighet utan att slå. Vi känner att detta året är avgörande, händer det så händer det i år.

Vad säger skivbolagen?
— Då vår promoskiva anlände till skivbolagen samtidigt som den anlände till er har vi inte inhämtat respons från alla ännu. Ett flertal har dock redan hört av sig och är intresserade. Dialog pågår för närvarande. Vi håller en ganska låg profil rörande detta tills vi får ett konkret erbjudande. Då tar vi ställning till det.

Ni ersatte Yvonne i höstas, berätta.
— Göteborgskalaset var ju ett litet specialfall, eftersom det var vår första chans att visa att vi fanns. Vi hade inte marknadsfört oss nämnvärt inför spelningen, och sedan blev vi plötsligt inringda för att ersätta Yvonne. Det kändes bisarrt, och vi var tvungna att jobba dygnet runt innan spelningen, men vi hade turen att hitta några riktigt bra körsångare, så det hela gick väl relativt bra ändå.

Vad finns det för inspirationskällor?
— Den främsta inspirationskällan är väl de stora hitmakare och producenter som finns och har funnits genom åren. Giorgio Moroder, Jeff Lynne, Max Martin och så vidare. Pet Shop Boys spelas ganska flitigt mellan inspelningspassen, skrämmande mycket gubbrock kan det också bli ibland. Bra produktioner och hitkänsla är genomgående hos våra inspirationskällor.