Sista Mannen På Jorden har hängt med ett tag. Faktiskt sedan 1986. Men behovet av att bli ett stort och etablerat band har aldrig funnits. SMPJ har istället strävat efter att ligga lågt och att vara udda. Musiken har inte varit avsedd att hamna på hitlistorna eller att orsaka vilda dansorgier på klubbgolven. Men kanske är nu den tiden över. SMPJ, årgång 2001, kan vara början på något helt nytt.

Men det tycks börja lite haltande, i alla fall i bokstavlig mening, inför lanseringen av det nya materialet. Jag träffar Eddie Bengtsson och Matts Wiberg innan spelningen på Göteborgskalaset i början av augusti. Regnet har strilat ner hela dagen och sommaren känns redan avlägsen. När Eddie och Matts dyker upp går det inte att missa Eddies kryckor. “Jag ramlade med brädan häromdagen och föll illa. Och jag lovar att det gör ont, jag skulle aldrig gå med kryckor annars” förklarar han medan de sätter sig tillrätta. “Så det blir nog inte så mycket liv och rörelse på scen ikväll” medger skateboardentusiasten.
Nya skivan OK, OK, OK är gruppens tredje fullängdsalbum och fjärde skiva totalt sett. En synnerligen sparsam utgivning med tanke på hur länge SMPJ funnits. Jag frågar hur det kommer sig att de till exempel aldrig släppt någon singel?
— Det hela är en ekonomisk fråga, svarar Eddie. Det kostar att släppa en skiva och det har väl inte ansetts vara lönsamt att låta oss pröva ett singelsläpp. Men det hade varit kul, speciellt med någon mix och en b-sida och sådant. Det hela kanske kan bero på att vår speciella profil spökar. Vi har alltid varit annorlunda. Vi har gärna spelat knastriga låtar och låtit helt annorlunda än vad folk förväntat sig.
— Vi har alltid strävat efter att vara lite avantgarde, förtydligar Matts.
— Ja, vi har inte dragit oss för att spela motorljud och sånt dant, säger Eddie med ett brett leende. Det hände till och med på någon av våra första spelningar, där publiken satt vid små bord, att folk reste sig upp för att gå. De fattade inte att vi fortfarande spelade. Så vi sa till dem att sätta sig ner igen tills vi blev klara.
Men det har gått mer än tio år sedan den incidenten. Kanske gick det att uppfatta en del av den perioden på debuten “Först I Rymden”, men därefter har det dragit mer åt konventionell pop, om än av lugnare slag. Ändå är steget mycket stort mellan förra skivan “Luft” och den nya “OK, OK, OK”. Hur kommer det sig?
— Det är egentligen rätt logiskt, förklarar Eddie. Från början fanns det tre fack som nya låtar kunde hamna i. Om det var gladpop med käcka texter hamnade de hos Page. Mystiska låtar hamnade hos S.P.O.C.K och resten, de konstiga eller dåliga låtarna hamnade hos SMPJ. Men nu när inte längre S.RO.C.K eller Page är aktuella för min del har låtarna istället hamnat hos SMPJ. Eftersom “OK, OK, OK” är vår första skiva efter det att Page upphört är det naturligt att typiska Page-låtar för första gången hamnar i rymden

Musikalisk utveckling inget plagiat

Så det är helt okej att SMPJ idag har det typiska Eddie-soundet. Blir det inte lite rundgång, som att du plagierar dig själv?
— Jag får låta som jag vill, men jag anser inte att jag plagierar mig själv. Vi har bara utvecklats nu när vi kan lägga all vår energi på ett enda projekt. Tidigare var vi mer moody, nu är vi ösigare helt enkelt, gör Eddie klart för mig.
— Det känns inte på något sätt fel att vi gått från lugnare låtar till snabbare, fyller Matts i.
— Musiken på vår nya skiva föll sig naturlig, men vi hade problem med texterna. En tanke med SMPJ har ju varit att koppla ihop vardagen med rymden. Men den här gången ville jag att texterna skulle vara tvetydiga. De skulle handla både om vardag och om rymd. Men det var inte så lätt som jag trodde. Emellanåt bara låste sig allt och vi kom ingen vart. Fast till slut tycker jag att vi lyckades. Den som bara hör rymdtemat kan nu upptäcka nya dimensioner om man säger att det bara är vanliga poptexter. Och likadant tvärtom.
Själv tycker jag inte att de nya texterna så självklart för tankarna till rymden. Istället associerar jag mer till en slags cyber-värld. Mer futurism än science-fiction. Vilket ytterligare talar för detta är det nya sound som präglar “OK, OK, OK”. Det känns mer äkta men samtidigt äldre än tidigare. Jag tycker mig finna många spår från det tidiga 80-talets synthvåg.
— Om man hör efter så inser man att alla skivor med SMPJ innehåller spännande synthljud, säger Eddie. Den stora skillnaden är nog att vi ansträngt oss mer än förr. De förra skivorna lät som de gjorde hemma i lägenheten; vi gick bara ner till studion och spelade in dem. Men på OK, OK, OK hade vi med oss grunden till studion, sedan tillbringade vi mycket tid där med att skruva på knapparna för att få till exakt det ljud som vi ville ha. Vi har till och med riktiga trummor på plattan för att det skulle bli tyngre.
Som på exempelvis “Så Det Borde Fungera”?
— Precis. Vi ville ha mer bandkänsla med lite tuffare sound. Därför spelade vi också mer live på syntharna. Vi gjorde till och med en del sequencers arbetslösa genom att stå och slita för hand. Sådant hörs, även om man inte tänker på det.
— Helst av allt skulle vi vilja ställa oss på scen med ett helt band. Matts och jag, någon mer på keyboard, ett par violinister som tog hand om stråkarna och en trummis. Det skulle bli mer äkta och tyngre. Fast det faller förstås på resurser. Sådant kostar pengar. Men det skulle vara kul. Det ligger i synthmusikens natur att vara låst. Det kan aldrig bli riktigt live med synthar. För att det skall funka behövs backning av flera säkra snubbar.

Aldrig i rampljust

Eddie är något av Sveriges Vince Clarke; vilka grupper han än ger sig på så finns hitkänslan där. Men hur är det då att vara den andre, han som spelar med Eddie? Känner man sig inte lite undanskuffad?
— Det är väl inget speciellt. Det är ett val som vi gjort att vi skall ha det så, svarar Matts.
— Nu förväntar sig alla att jag skall hoppa där framme medan Matts skall vara lite mystisk, tyst och märklig där i bakgrunden, säger Eddie. Det skulle förmodligen bli alldeles förvirrande för publiken om Matts plötsligt grep en mikrofon och började jaga på publiken att klappa händer eller så.
Men era låtar, är de enbart Eddies skapelser? Är det ingen annan som bidrar med åtminstone inspiration?
— Vi beslutar tillsammans hur vi skall gå vidare från Eddies idéer till färdiga låtar, förklarar Matts. Jag har inget emot att hålla mig lite i bakgrunden även i det avseendet.
— Jag kommer med en grundidé och sedan får Matts lyssna och kommentera, berättar Eddie. Matts blir den feedback som jag behöver för att kunna skriva musik.
Jag måste ändå fråga Matts om han inte skriver någon musik själv.
—Jo, jag gör faktiskt en hel del musik själv, svarar han och ser nästan blyg ut. Men jag har inte spelat upp den offentligt än. Jag funderar på att kanske lägga ut den på Internet så småningom.

Svårt att få spelningar

Nu är det höst och ni har en ny platta i bagaget. Har ni planerat någon turné med nya materialet?
— Det är tyvärr hopplöst att få spela ute, suckar Eddie. Det är så få ställen som vågar ta in band som hamnat i synthfacket. Om man bortser från områdena kring Stockholm, Göteborg samt Skåne så går det knappt att få en spelning. Folk kommer inte. Det var ju det Page föll på. Det var för mycket synth för att locka vanlig publik och för mycket gitarr för att locka synthpubliken. Och ändå skiljde sig inte Page i slutet nämnvärt från varken Kent eller Jumper och allt vad de heter. Det gäller alltså att hitta något bokningsbolag som kan sälja in ett litet band som kör med synthar på scen och ändå spelar bra popmusik. Eller kolla på ett band som Teddybears som fick pris på Sama. Vad kallas deras musik? De har både synthar och gitarrer. Men är det pop, rock eller synth? Det spelar väl egentligen ingen roll vilka instrument man spelar på eller i vilket fack folk placerar en. Huvudsaken är väl att musiken är bra.

Fakta

Eddie Bengtsson:
Sysselsättning: Student
Favoritfärg: Grön
Skulle vilja vara: Den som bestämmer!
Ser helst: På Månbas Alpha-videos
Läser: Militärhistoriska böcker och mineralböcker
Spännande musikalisk händelse: Daniel Miller, i synnerhet “Music For Parties” som Silicon Teens

Matts Wiberg:
Sysselsättning: Museiintendent
Favoritfärg: Röd
Skulle vilja vara: Deckarförfattare
Ser helst: Film på biografer
Läser: Film på biografer
Spännande musikalisk händelse: John Foxx, skivan “Metamatic”