Från Sörmlands djupa skogar kommer Dorian Gray. Debutalbumet inspelat i berömda Tambourinestudion kom för drygt ett år sedan. Under sommaren släpps albumet i Sydostasien och Australien. I sommar satsar man dock på Sverige med ny singel och spelningar på några av festivalerna. ZEROs Jon Josefsson ringde upp sångaren och låtskrivaren Torben Freytag för att prata festivaler och festivalminnen.

Roligaste festivalminne?

— Det tror jag var Roskilde -91, då jag tillsammans med några polare såg Pixies för första gången. Konserten tog oss verkligen med storm. Vi hade tidigare bara läst om bandet, och så kom de med sitt taggtrådsvackra sound och bara charmade oss och hela det soliga festivalområdet. Frank Black var i storform och skreksjöng så där som bara han kan och gitarrerna var höga och distade. Ett underbart musikminne helt enkelt och en bra festival. Sedan finns det stories om sköna fyllor och söta flickor, men Pixiesspelningen är nog det bästa musikaliska festivalminnet.

Torben säger att gruppen spelat ihop så länge han kan minnas. Dorian Gray har många olika influenser, men genomgående är den melankoliska stämningen och närheten till alternativ gitarrpop. Efter att ha uppträtt på den legendariska klubben The Dragonfly i Los Angeles 1998 skakade man hand och skrev kontrakt med det amerikanska skivbolaget Zip Records. När jag frågar Torben om ett kaosartat eller trist festivalminne berättar han om just den spelningen 1998 på popfestivalen Poptopia på den amerikanska västkusten.

— Ett minne är från då vi spelade i Los Angeles 1998. Turnéarrangören, Tony Perkins, var en riktig idiot. Vi hade blivit lovade att det skulle finnas backline och allt annat till vår spelning. Men när vi skulle gå på scen fanns ingenting, inte en stärkare synlig. Vi fick helt enkelt låna ihop stärkare av de andra banden på festivalen för att kunna genomföra giget. Det blev ett kanongig till slut. Jag minns så väl att Calle, en av gitarristerna, fick igång sin stärkare, en liten pigg sak, precis när han skulle komma in i en låt och han hade världens hängljud. Jag minns så väl Calles min. Då var han nöjd. Allt förbyttes från misär till glädje i och med att första låten gick igång.

Jag fortsätter på den inslagna banan och frågar om Torben gjort bort sig rejält på någon festival.

— Ett spelningsminne är när vi en gång spelade på en minifestival i Katrineholm. Mitt i crescendot i vår sista låt skulle jag showa lite med några höga toner à la U2-Bono, som en slags final på spelningen. Det gick inte så bra, jag snubblade på en gitarrsladd och ramlade ner från scenen som var två meter hög. Jäklar, vad jag kände mig fånig. De andra i bandet kunde knappt slutföra låten för att de garvade så mycket. Jag blir väl lite okontrollerad på scen ibland, säger han och skrattar.

Vad bör ingå för att det ska bli en lyckad festival?

— Bra publik, trevlig stämning, bra band, ett skönt backstageområde där man kan ta det lugnt innan spelning och arrangörer som man kan resonera med.

Vad klarar du dig utan på en festival?

— Överfulla bajamajor och allt svinande. Jag är trött på folk som går in i neandertalstadiet, idiotarrangörer, folk som åker på festivaler för att toksupa och slåss och inte för musiken. Allt sånt är så jävla onödigt.