Sveriges mest hatade och älskade artist har åkt land och rike runt för att frälsa nya människor. Redan som 14-åring gav han ut sin första skiva och 1987 slog han igenom med ”Vem ska jag tro på”. Resten är historia. Zero satte sig ner i gräset på Arvikafestivalens pressområde för en pratstund med Thomas Di Leva.

Thomas Di Leva har alltid varit en envis och framåtsträvande man. Redan som 14-åring gav han ut sin första skiva med bandet Pillisnorks. Några år senare tog han med sig skivan och åkte till Stockholm för att pröva lyckan. Vid sidan om jobbet som diskare på en restaurang etablerade Di Leva en kontakt med Adventure Records, som genast nappade på den karismatiske artisten.

— Förutom jobbet som diskare arbetade jag en kort period på posten. Jag var ung och ville ha pengar för att kunna tågluffa. Efter det tog jag inga fler vanliga anställningar. Det innebär att jag mellan 17 och 23 år var väldigt fattig. Vissa veckor hade jag inte ens någonting att äta. För mig var det så viktigt att få uttrycka min konst att jag svalt för den. Till en dag 1987, då allting vände i samband med ”Vem ska jag tro på”. Plötsligt visste alla vem Di Leva var.

Förutom musiken är Di Leva känd för sitt färgstarka sätt att vara och klä sig. Vid intervjun är denne märklige herre exempelvis klädd i en grön kaftan, som mer ser ut som en presenning. Få är väl de som inte har en åsikt om Di Levas utmärkande stil.

— Man älskar att prata och man är en fri människa. Om man möter en fri människa blir man nog oftast rädd. Det ställer saker på kant och man känner att man kanske har gått på grund med vad man själv gjort i livet. Då vill man gärna försvara sig. Detta innebär att de måste ta ställning.

Om man lyssnar på en skiva med Di Leva känner man alltid igen sig i texter, musik och säng. Instrumenteringen har ändå ändrats genom åren. Den senaste plattan, ”Du är jag”, är modern. Syntar och samplers används flitigt.

— Jag använder de instrument jag har i studion. Där finns mycket syntar och samplers och det är klart att instrumenteringen betyder en hel del. Fast den betyder inte allt, det beror på vad jag gör och vad det är for balans jag söker i själva uttrycket. Vad det ska generera dramatiskt och vilka vibrationer jag vill att det ska åstadkomma. På lång sikt är det ju låtarna som betyder något.

Tekniken har framförallt gjort det lättare att bli mer repetitiv. Mycket av dagens elektroniska musik är ju väldigt meditativ och transartad. Jag lyssnar nästan enbart på skivor med ambient musik när jag är själv. Väldigt mycket Brian Eno och Future Sound of London.

Tillhör alla

Under sommaren har uppstickarna Backlash gjort en remix till Di Levas senaste singel ”Miraklet”. Thomas tycker det är kul att kunna släppa i väg en av sina egna sånger och låta en grupp som han gillar få göra något annorlunda av den. Om remixen kommer att ges ut vill han inte svara på ännu. I stället diskuterar vi Di Levas närvaro på internet.

— Jag gör en rejäl internetsatsning i höst. Fast det blir andra som gör jobbet åt mig. Jag vill hellre lägga min tid på annat. En Di Leva har så många plikter under en dag, så många människor att ta hand om. Som nu, när jag pratar med dig eller när jag står på scenen. Ibland kommer det människor till mig och vill ha råd också.

Ibland kan det vara svårt att förstå den kombination av popsnickare och guru som Thomas Di Leva är. Men hans enkla sätt att vara gör det okomplicerat att prata med honom. Han går omkring som en Jesus på festivaler runt om i landet och pratar med människor utan att på något sätt visa sin storhet som popartist. Frågan är om han känner denna kombination som en svårighet.

— Tvärtom, festivalerna är ju dagens mötesplats för unga människor. Det är ju här det kan ske förändringar i folks hjärtan. I dag går man ju inte till en kyrka om man vill känna hjärtats puls. Det finns ju mer puls på festivaler än i Filadelfiakyrkan inne i stan. Jag ser inte mig själv som en religiös människa. Jag känner mig mer som en andlig varelse. Jag kan gå in i en kyrka eller i en moské. Det tycker jag är fantastiska ställen, men det är inte de enda platserna jag är på. Jag har inte skrivit något kontrakt med någon. Jag tillhör alla. Jag har oändligt mycket energi. Och jag är här för att ge.