Hon har kallats “dynamitpaketet”, “Tjejen från Vetlanda Byggnadskontor”, “Naturresursen från Vimmerby” och gud vet allt.
En sak är dock helt klar: Lena Philipson har en röst som det rinner guld ur och ett leende och en glimt i ögonen som hon lägger publiken för sina fötter med. Så var det sagt.

När TRACKS når henne för en liten pratstund är det bara några dagar kvar till turnépremiär för sommarens Sverigerunda i parkerna. Starten ska gå i Skara Sommarland, och Lena är lite spänd inför den: dels är det premiär, och dels är hon genomförkyld!
Därför låter det ungefär så här när TRACKS ringer upp:
— Hej, ded är Leda! Va? Ed iddervju? Visst-visst…
Och Lena börjar berätta om alla förberedelser inför sommaren:
— Jo, vi ska hinna avverka 40 platser på 2 månader, och det är en resa runt hela Sverige det! Bara ett stopp hemma i Småland. I Älmhult. Det är skojigt att komma “hem”, men faktiskt ingen större skillnad mot andra platser i Sverige. Det är likadant överallt.
— Succé, med andra ord?
— Nå, det vet man väl inte, rättar Lena mig, med den rätta ödmjukheten inför ordet succé och inför verksamheten som sån.
— Jag kan ju bara hoppas att det går bra. Vi har en show som är runt 55 minuter lång och den innehåller en hel del nytt material. Dels från nya skivan och två låtar från den förra. Du kanske kan räkna ut vilka två det är.
Jo, det kan jag kanske…
— Vad är det bästa med att få turnera… och vad är det sämsta?
Lena svarar prompt och bestämt:
— Det bästa är förstås att få sjunga och vara med publiken. Att sjunga är det roligaste jag vet. Det värsta är nog att resa. Att ge sig ut i bussen och sitta av dom ändlösa timmarna innan man kommer fram till nästa ställe. Men sjungandet uppväger alltihop!
— Men man får vara rädd om sig, det får ju inte hända något under resan. En sån här förkylning t ex kan ju bli rena katastrofen! Tänk om inte rösten håller! Det är jag lite rädd för, säger Lena.

— En vanlig turnédag börjar fram på förmiddagen, man får ju vila ut lite, skrattar Lena. Vi åker i två bussar. I den ena reser killarna med all utrustning. De sticker iväg före oss, så att de hinner börja rigga utrustning innan vi kommer fram. Sen åker man som sagt ett par timmar. Väl framkomna blir det att se över scenkläder och dylikt.

— Showen den här gången har nog lite poppigare stil. Det har att göra med att vi plockat stora delar av den från skivan som också har lite poppigare stil. Exakt hur mina fans ser ut vet jag därför inte. De är nog mest ungdomar, tror jag, men det är svårt att säga…
— Jag skriver låtar själv och det är väldigt roligt. Därför ser jag mig mer som musiker och sångerska än artist. Det ska nog en annan sorts “personlighet” till…
Det drar ihop sig till repetitioner och jag ber Lena hälsa till läsarna:
— Ta på er varmt så att ni inte blir förkylda i sommar, skrattar hon, och man anar redan den pigga blicken som glimtar fram bakom förkylningsdimmorna…