ULF LUNDELL
På Andra Sidan Drömmarna
(ROCKHEAD/EMI)
*****

Med knivskarp blick
Ulf Lundell synar medelåldern i sömmarna

”En ö så god som någon
jag slår mej ner här öppnar krog
Hänger upp guldplattor och troféer och medaljer
Serverar mor Ingrids inlagda sill
och hennes isade rabarbersoppa
sen kan dom komma alla fria fulla
svenska bingo-kanaljer
Javisst, vi ska ha bingo
och ibland ska jag sjunga Öppna landskap
och alla vikingar ska skråla med”

VISST ÄR DET EN UNDERBAR BILD. Lundell som krögare på Kanarieöarna. Ett definitivt sätt att komma loss ur den saga om sig själv han känner sig snärjd i.
På Andra Sidan Drömmarna är en bild av en medelålders Lundell. Hans drömmar, hans minnen, hans längtan och tankar om kvinnor, vänner, barn, döden och kärlekens mysterium. Det är 20 låtar plus ett gömt bonusspår (Ulf Lundells femtielfte dröm till Sunny Adé-komp), 140 minuter musik, och inte en enda sekund känns onödig.
Anledningen är naturligtvis att Lundell har nånting att säga. Hans iakttagelseförmåga är knivskarp, omedelbart blottande och dödande för den som är utsatt. Vare sig det gäller samhället, kärlekens mekanismer, det svenska semesterparadiset Los Cristianos, medelålderns ensamhet eller kvinnor och män och deras ouppnåeliga drömmar.
Inledande tunga Neil Young-doftande Den Natt Som Aldrig Dagas, målar upp ett mardrömslikt apokalyptiskt landskap där Flykten Från New York möter Bosnien och Jägarna. Den desillusionerade, aggressivt rockiga Idiot City handlar, antar jag, lika mycket om Stockholm som New York: ”Botten är inte nådd än/Den gyllene kalven är inte flådd än”. De ösiga Gott Att Leva, Folket Bygger Landet och nya singeln Upp! handlar alla om hopp och förtröstan, om att inte ge upp i uppgivenhetens tid. En Förlorad Värld är, passande nog, nostalgisk Springsteen-rock om en stad som inte längre är Lundells och Två Gamla Hundar är, såvitt jag förstår, en återblick på vänskapen med Kjell Andersson, på det han kallar sina ”lyckligaste dar”. Det finns inte längre nån bitterhet hos Lundell, vare sig han ser tillbaka på vänner eller kvinnor, bara ett visst vemod, en sorg över det som försvunnit.
I den vackra Maranita, med elegant slide av Janne Bark, sjunger han om att både livet och det vi kallar civilisation, drömmar, mänsklighet, hänger på en skör tråd: ”En mänska är inget/Ett litet stick, ett litet hugg/och den där muskeln domnar”. Livets mittpunkt är ämnet för Levande Och Varm. Det är dags att se tillbaka, göra upp räkningen: ”Det finns en död i medelåldern/och rebellen själv han vet/att han borde brunnit upp för längesen.” Lundell frågar sig om han verkligen älskat nån gång, eller bara slarvat bort livet, och inser att livet är en ständig längtan efter kärlek, ”efter en enda kort minut/av hemkomst här i Kosmos/Längtan efter Gud”.
”Kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor” sjunger han med en blandning av upprymdhet och uppgivenhet i skivans starkaste sång, Strändernas Svall, där Lundells rostiga röst möter nakenheten och intensiteten i en tjeckisk stråkkvartett. Det är ett nästan outhärdligt intimt snapshot i sin utsatthet, fullt av mänsklig ömklighet och smärta. Två människor fångade i ett spel ingen kan vinna, där stolthet och värdighet är döda och förödmjukelsen bara ännu en roll i ett narrspel som påminner mig om Strindbergs Dödsdansen. Lundell målar upp en känslomässig apokalyps på familjeplanet, komplett med terapeuter och snokande grannar, som motsvarar den yttre undergångsvisionen i Den Natt Som Aldrig Dagas.
Om det omöjliga i att ha ett förhållande med en mycket yngre kvinna, med andra drömmar om livet och kärleken, handlar den majestätiska och vackra Skandinavien. Lundell är både klarsynt och skoningslös:

”Du är så ung, du vill ha barn
vill ha familj
Du vill ha nånting att tro på
En man och en kvinna
måste ha en uppgift
En dröm ihop, en idé
Men jag har haft allt det där
Sett det komma och gå
Jag vet inte om jag har så
mycket mer att ge”

Skivan avslutas av den långa vackra, långsamt svällande symfoniska sviten Connemara, en hyllning till den förtärande, skoningslösa och förintande kärleken. Men ändå med kärleken som en möjlighet, ett hopp en förlösning:

”Vi ses i Connemara
Det här livet kan vara så underbart”

Musikaliskt är På Andra Sidan Drömmarna Lundells djärvaste skiva. Det betyder dock inte att Lundells gamla fans inte kommer att känna igen sig. Tvärtom. Han har bara tagit ut svängarna en aning, målat med bredare penseldrag och större palett. Dessutom binder han samman de olika sångerna med fågelljud, svirrande helikoptrar, radiokommunikationer, svallande hav, som förstärker det filmiska i både musik och texter.
Den lyriska Dagen, med sin uppenbarelsevision, är en slags symfonisk sång, lyhört orkestrerad för Czech National Symphony Orchestra av pianisten Hans Engström och Tommy Hansson, som gjort samtliga stråkarr på skivan och i den mäktiga Skandinavien utvidgas orkestern med den ljust klingande Hönö-kören. Flera av låtarna byggs på med köttigt soul-blås och Låt Inte Ensamheten är rena Stax-balladen. Du Har Ett Jobb är rågungsblues, de spröda körstämmorna i Maranita är nästan överjordiskt vackra och Janne Bark spelar svidande slide. Den sexton minuter långa Connemara klingar ut i ödsligt lockande säckpipa och whistles.
Lundell sjunger bättre än han nånsin gjort och liksom på Xavante har han hittat ett nytt språk också för sina egna känslor och upplevelser. Vargen dyker bara upp en enda gång men månen har en irriterande ovana att alltid vara full, även om inte Lundell är det. Men det där är bara detaljer. På Andra Sidan Drömmarna är en uppskakande, känslomässig upplevelse, långt bortom rockmusiken.
Kanske är det den bästa svenska skiva jag hört.