Med en ovanligt hög stressfaktor skyndade jag mig iväg från jobbet för att hämta upp mina polare. Vi hade tagit ett gemensamt beslut om att ge oss iväg fortast möjligt till årets upplaga av Trästocksfestivalen. Skälet till detta var att Kristofer Åström and hidden truck skulle inleda festivalen på den stora scenen.
Att återigen få uppleva denna festival som under de senaste åren stegvis nedrustats var nästan för bra för att vara sant. Det är en speciell känsla som tar grepp över sinnet när man befinner sig på det natursköna Nordana området för att uppleva landets mindre band få en chans att visa upp sig. Utan tvekan har denna musikfest en oumbärlig betydelse för både landets och regionens musikliv. Trästock är i dagens läge en av de enda festivalerna för independent band. Under två dagar samlas både musikälskare och branschfolk från alla sveriges hörn för att ta del av morgondagens konstellationer. Trots ett intressant och brett utbud har festivalen under de senaste fem åren urartat till en gigantisk orgie i droger istället för musik. Det här året såg detta faktum dock ut att ta en annan vändning. När vi anlände ungefär en kvart försenade till Kristofer Åströms konsert var det en lugn lite uppsluppen stämning som rådde på området. Kanske berodde det på den lugna, melankoliska musiken som tog grepp över fredagseftermiddagens framfart. Precis lika berörande som under hans tidigare framträdanden speglade låtarna en påtaglig känslosamhet. Dock hade hans låtar en tendens att skapa en stel tristess och bli aningen tråkiga i längden. Om man inte tagit del av hans skiva så kan jag tänka mig att det är lätt att ge ifrån sig en trött gäspning efter ett antal låtar.
Nästa band som var en självskriven höjdpunkt i årets program var Starmarket som nyligen släppt en cd på Ampersand records. De blandade friskt nyare och äldre alster som alla imponerade musikaliskt. Det som dock alltid förstört helhetsintrycket av detta bands livespelningar är sången. Den tenderar ofta att inte kunna gå upp i samma tonlägen som musiken och brista allt som oftast. Med en mer utvecklad sång skulle Starmarket ligga på en betydligt högre position i landets musikliv. Däremot måste jag påpeka att de nyare låtarna verkar mycket genomarbetade och håller en ganska jämn klass musikaliskt.
Ett nytt band som är mycket lovande gjorde vid nio snåret sin första spelning på denna festival. Mondegreen har jämförts både med Radiohead och andra framstående popakter, vilket knappast är en förolämpning. De gjorde ett gediget intryck med sin lugna men upplyftande pop. Men precis som fallet är med Starmarket borde detta band också satsa mer på sångslingorna. Dessa var relativt tråkiga och tillförde inte bandet det där lilla extra som är otroligt viktigt. Men bandets spelning var ändå lovande och visade att ett skivkontrakt inte kan vara allt för avlägset.
Efter att ha minglat lite på området gick vi sedan vidare från tältet där Mondegreen hade spelat till stora scenen där Sahara hotnights gjorde sig redo för konsert. Detta band är ett av West side fabrications stora stjärnskott som under den senaste tiden utvecklats enormt. Efter att för ungefär två år sedan ha vunnit en lokal tävling under namnet popfesten där första pris var en skivinspelning har bandet tagit sig framåt med stormsteg. Deras säregna rock spretar åt alla håll men binds ändå ihop av en säregen mystisk röd tråd. Det här är ett band som jag hoppas når långt. Vilket jag också tror att de kommer att göra med den målmedvetenhet och skicklighet de visat.
Det var först under Sahara hotnights som folk började strömma till området på riktigt. Tråkigt nog verkar de flesta ha ignorerat de tidigare banden och prioriterat alkoholintag i mängder på campingområdet istället. Sista bandet denna kväll var de redan smått legendariska grabbarna i Fireside. Under ungefär en timme serverades nya och gamla låtar i en salig blandning. Låtar som ”Throwstar” från deras första album ”Fantastic four” och ”Sweatbed” från den senaste skivan väckte den annars så halvtärda publiken. Det märks tydligt att bandet nu satsar mer på rock i Jesus lizard och Shellac anda istället för den mer melodiösa inriktning de hade tidigare. Detta är inte mig emot eftersom ovan nämnda band är tuffa. Avslutningsvis kan man säga att Firesides spelning var en perfekt avslutning på en underhållande och rolig kväll. Efter att ha vandrat otaliga varv mellan scenerna bestämde vi oss för att dra oss tillbaka i en Opel i 8000 kronorsklassen. Detta innebär överklassömn jämfört med att sova i tält, vilket måste vara ett av de största bekymren alla kategorier. Det finns en anledning till att mänskligheten började bygga hus. Efter en shoppingtur på stadens alla skivbutiker på lördagsförmiddagen gick vi tillbaka till festivalområdet för att se Startracks stolthet Loosegoats.
De spelade mestadels äldre låtar som alla var mycket behagliga att lyssna på. Den lo-fi inspirerade rocken tillsammans med den country influerade sången gjorde ett mycket starkt intryck på den lilla publikskara som samlats under denna tidiga timma. Det här bandet förtjänar bättre respons än de hittills fått.
Nästa band som äntrade scenen i tältet var the all janet som jag fattat tycke för efter tidigare spelningar. Deras softa, melodiösa och lugna pop i bästa Red house painters anda är oförglömlig. Dock kan den tendera att skapa en ganska tråkig och trist stämning live. Men deras genomtänkta och välarrangerade låtar gjorde ändå att det blev en bra konsert. Detta var jag långt ifrån ensam om att tycka.
De två sista banden denna kväll tillhör båda den absoluta toppen av svensk pop och rockmusik. Bear quartet och Soundtrack of our lives har lyckats skapat ett rykte om sig att vara oumbärliga både live och på skiva. Först ut denna kväll var Bear quartet som till största delen förmedlade nya alster från den kommande skivan. Dessa höll en ganska blandad men relativt hög kvalitet. Det märktes dock tydligt att den månghövdade publiken väntade på de gamla godingarna från skivor som ”Moby dick” och ”Holy, holy”. Trots att de gjorde ett bra framträdande så var de på en annan nivå live jämfört med Soundtrack of our lives. Med Ebbot i spetsen levererar de alltid en energifylld och oförglömlig rockupplevelse. Denna kväll var absolut inget undantag. Med ”Jehova sunrise” som totalt klimax blev detta en värdig avslutning på årets upplaga av denna oumbärliga festival. Eftersom det efter denna konsert var relativt sent så tog vi och stuvade in oss i bilen och påbörjade vår färd hemåt i sommarnattens skymning. Jag räknar redan dagarna till nästa års musikfest.