THE HELLACOPTERS
Grande Rock
White Jazz 016 (HOK)
LP/CD
***
Hellacopters är en grupp som haft en osannolik karriär. De flesta av oss är nog förvånade över deras explosionsartade framgång. Utan att vara speciellt publikfriande eller göra något kommersiellt har de fått en Grammis, spelat med de flesta av sina idoler och med jämna mellanrum turnerat världen över. Är det något svenskt band som har trovärdigheten på sin sida så är det detta.
Nickes Anderssons bakgrund i Entombed, som han ju lämnade för Hellacopters, gav dem en rivstart. Skivbolaget White Jazz, som startades för att ge ut debuten, satsade stenhårt på dem från början.
De marknadsfördes som ”det enda svenska garage-punkbandet någonsin” och ”de som startade den nya svenska rockvågen”. I efterhand har debuten ”Supershitty To The Max!” till och med kallats den svenska motsvarigheten till ”Never Mind The Bollocks”… Säga vad man vill om det, men de lyckades övertyga de flesta.
Tyvärr verkar journalister och skribenter mer tycka det är ”kul” med alla gruppens lån än att verkligen erkänna låtskrivartalangen som de har. ”Grande Rock” är Hellacopters tredje album och markerar ett stilbyte. Både låtarna och produktionen visar en annan sida. Kvar är energin och de tunga riffen, men i mångt och mycket saknas det våldsamma i musiken.
Många pratar om att de blivit gubbrock, retro, mognat, etc. Personligen tror jag bara de tröttnat på att hela tiden köra tills mätarna står på rött. Här odlar de sin sjuttiotalspassion tills det svider. Och den torra, fräscha produktionen ligger otroligt nära Kiss — och det är medvetet.
Annars är det mycket boogie, som hos sjuttiotalets glamband, och en hel del Tony Iommi och Ace Frehley. Spår av Faces och Stones finns också. Lägger man ihop valda delar av ”The Devil Stole The Beat From The Lord” och ”5 Vs 7” har man i stort sett ”Jumping Jack Flash”.
Precis som stallkamraterna i Gluecifer har de utvecklats mer mot traditionell hårdrock än punk. Jag tycker att det här soundet passar dem ganska bra. Det är långt ifrån det röjiga på ”Supershitty To The Max”, vilket antagligen kommer gynna dem kommersiellt. Men de punkare som dyrkar debuten lär få svårt att haja kopplingen.
”Grande Rock” svänger mer än den känns farlig och utmanande. Det är gjort med hjärtat och därför värt att uppskatta.
Men det är lite påfrestande att nio av tolv låtar börjar med gitarr.
Lämna ett svar