SLEATER-KINNEY
The Hot Rock
Kill Rock Stars/Matador OLE 352
(Border) LP/CD
****

Först en rättelse: I Sleater-Kinney finns det två gitarrer och så trummor. No more, no less. Dessutom har jag sedan recensionerna i SA #39 omvärderat deras andra album, ”Call The Doctor”, vilket jag då tyckte var för tillrättalagt och ”korrekt”.
Nog för att skivan fortfarande känns ”safe” i jämförelse med den självbetitlade debuten (och, visar det sig, även ställd bredvid ”The Hot Rock”, fjärde plattan från Olympia-trion), men det är i och med det också det mest raka och fullmatade de släppt.
På ”The Hot Rock” går de tillbaka till att vara den luftiga och mer spretiga grupp de var tidigare. Men i stället för att starta bandet och spela in allt rakt på och direkt under två veckor, som tidigare, har de denna gång lagt ner all den tid som erfordrats. Till stor del beroende på att de för första gången anlitat en utomstående producent. Roger Moutenot (som jobbat med Yo La Tengo) fick uppdraget och lät medlemmarna spela in var för sig, om vartannat och i omgångar, där en hel dag kunde läggas ner på att få ett enda riff att låta rätt.
Skivan tog ett år att göra, och det hörs att hårt arbete ligger bakom. Det framgår också att Corin Tucker och Carrie Brownstein gått in för att förbättra både sång och gitarrspel under de två år som passerat sedan föregångaren ”Dig Me Out”. Tuckers sånginsatser är speciellt överraskande. Tidigare kunde hennes skrikande högt upp i skalorna kännas slitsamt efter ett par låtar. Nu sjunger hon verkligen, dessutom lågmält (!) då och då. Men Sleater-Kinney skulle inte vara Sleater-Kinney om hon inte fick ge full hals någon gång — vilket sker.
Det räcker inte längre att bara lyssna på första spåret för att veta hur kakan smakar. Det räcker inte heller att ta en tugga av snabba ”Burn, Don’t Freeze” där Tucker och Brownstein duellerar på alla plan, byter lead och tonlägen om vartannat på ett sätt som man knappt tror är sant. Det otroligt vackra och djupt nedstämda gitarrmullret i ”God Is A Number” är inte tillräckligt. Inte heller poppigt soliga och svängiga ”A Quarter To Three”.
Nä, hela kakan måste ätas upp.
Charmen, luften och spretigheten från debuten är tillbaka, men samtidigt har de lämnat politiken, det mesta av ilskan och larmet bakom sig. Det har blivit personligare och ärligare. Fortsätter de i den här riktningen finns det inget som kan stoppa dem. Märk mina ord!