PRETENDERS
¡Viva El Amor!
WEA 3984271522 (Warner) CD
****½

Jag var på en lokalt arrangerad popkonsert häromkvällen. En tämligen medioker, delvis urtrist tillställning. Min vana trogen konstaterade jag, med tanke på auditoriets ålder, att jag säkert skulle kunnat vara mor åt stordelen av ungdomarna. (Åldersfixerad? Nej, bara ett konstaterande.)
Mellan de båda banden fick emellertid plattvändaren stora spelet och började lägga på musik som exempelvis Jams ”A Town Called Malice”, Clashs ”London Calling” och Buzzcocks underbara ”Ever Fallen In Love?”. Nostalgitrippen var ett faktum och jag satt med en ljummen öl i handen och log till tonerna av dessa klassiker.
Lika perfekt som dessa tre hits från aktuell tidsperiod hade ”Brass In Pocket” med Pretenders varit. Vilket leder oss in på konstaterandet att det, hör och häpna, efter fem år kommit en ny platta med Chrissie Hyndes mycket långlivade grupp.
I inledningsskedet av deras karriär var det som fascinerade mig mest med fröken Hynde i den röda MC-läderjackan det faktum att hon utvandrat från USA för att söka den musikaliska lyckan i Storbritannien och London.
Det tilltalade naturligtvis mitt anglofila hjärta att hon lämnat det, för mina icke musikintresserade klasskamrater, förlovade landet i väster (det land där kids kan köpa en slickepinne ena dagen och ett dödsbringande vapen nästa, med ungefär med samma lätthet), för att komma till stackars fattiga, arbetslösa, koldoftande och smått magiska Storbritannien. Home of The Beatles, ni vet.
I dag är det andra saker jag kan framhålla hos denna mogna kvinna. Hennes vilja att fortsätta spela rock’n’roll och behålla samma image hon haft i alla år i denna värld där BPM och sexiga omslag slår an mer än tre ackord på en Rickenbacker. Att hon skriver texter där kvinnor inte framstår som hjärndöda våp, till exempel. Eller bara en så enkel sak som att en frånskild flerbarnsmor som passerat de fyrtio kan vara så himla cool och en rockförebild för både honom och henne.
Chrissie har egentligen aldrig varit speciellt vacker. Inte ens söt. Hennes sexighet ligger på ett mycket djupare plan än upppumpade silikonkroppsdelar och småflicksråttsvansar. Och om dagens tonårstjejer fick chansen att ha Chrissie som förebild och ledstjärna skulle vi säkerligen få en bättre värld.
Visst har både hon och bandet haft sin beskärda del av elände och tragedier, inte minst i samband med de överdoser som tog både basisten James Honeyman-Scotts och trummisen Pete Farndons liv i början av åttiotalet, men musikmässigt har de hållit sig kvar vid de tongångar som svepte fram genom världen med ”Brass In Pocket”.
De välkända tongångarna följer bandet än i dag. Det senaste albumet — blott det sjunde under en tjugoårig karriär — ”¡Viva El Amor!” (producerat av Stephen Street och Stephen Hague), låter till min glädje på i stort sett samma vis som deras skivor gjort ända sedan den självbetitlade debuten 1979.
Redan i inledningsspåret, underbara ”Popstar”, upptäcker jag att det känns skönt att ha Pretenders och Chrissie Hynde tillbaka igen. Hennes välkända röst när hon lite kaxigt sjunger om ex-pojkvännens nya sällskap som drömmer om att bli popstjärna och hamna i Vogue och få en massa hippa designerkläder från de stora modehusen sig tillsända. En slags cool tillvaro i medievärlden i allmänhet snarare än ett seriöst satsande på musiken.
I spår två, ”Human” (första singeln från skivan), får vi återigen stifta bekantskap med det välkända darret på rösten, när hon sjunger ”I’m only human on the insi-i-i-i-ide”. Välkommet. ”Nails In The Road” har den perfekta ”sjunga-med-refrängen” och är tillsammans med lysande ”Baby’s Breath”, mina två favoritspår från plattan. ”Why did you send me roses?/Save them for someone’s death/The love you have to offer/Is only baby’s breath.” Ord och inga visor.
Lugna toner, men med ett röstregister mest att jämföra med saligen avsomnade Janis Joplins, spelar Ms Hynde upp i ”One More Time”. Precis som den förra har hon kanske inte den vackraste rösten i världshistorien, men utan tvekan en av de allra mest karakteristiska under de senaste tjugo åren. Med det kan man också få en plats i rockhistorieböckerna.
Av någon okänd anledning finns en låt med spansk text, ”Rabo De Nube”, med på skivan. Utan att lägga några andra värderingar i det än att Chrissies röst i mina öron inte låter så bra på spanska, är detta det enda spår jag skulle vilja plocka bort från en i övrigt förstklassig produkt.
Dessutom blir det minuspoäng för det hiskeligt fula omslaget — och då hjälps det inte att självaste Linda McCartney har fotat.
Detta är dock bara små struntbagateller som inte har någon betydelse när ni sätter fart mot närmaste skivaffär. För när allt kommer omkring: Stop your sobbing, kid, The Pretenders are back on the chain gang and they’re once again gonna be the talk of the town!