KWAME
Volatile
V2 VVR1005022 (MD)
CD
***
CHOCOLATE GENIUS
Black Music
V2 VVR1003192 (MD)
CD
***
Jag kan inte påstå att jag var särskilt nyfiken på Kwame. När en svensk, klassiskt skolad gitarrist och en före detta hårdrocksångare med rötter i Ghana slår sig ihop verkar det onekligen upplagt för ”intressant” och ”gränsöverskridande” musik — vilket i princip betyder att den är hur tråkig som helst.
Men jag hade fel. Med ”Volatile” har Calle Ljungström och Kwame Boaten nämligen gjort en vacker, vemodig platta som präglas av en påtaglig närhet och uppriktighet. Och som, inte oväntat, är väldigt svår att placera in i ett fack. Att det är originell musik råder det ingen tvekan om.
Ljungströms nylonsträngade gitarr utgör, tillsammans med de sällsamma stråkarna, grunden i sångerna och tillsammans med Kwames säregna stämma — som fungerar bäst ide mer återhållsamma ögonblicken — blir resultatet riktigt trevligt. Men inte så mycket mer. Här finns, ärligt talat, inte en enda låt jag önskar höra igen.
Plus dock för de udda melodierna och den ödesmättade, bitvis ordentligt fängslande atmosfär som vilar över skivan.
Chocolate Genius sorgsna sånger äger en liknande stämning. Men Marc Anthony Thompson, som han egentligen heter, har ett bluesigare och mindre tillrättalagt uttryck. Och man behöver inte tjuvtitta på omslaget för att inse att han är svart.
Att Chocolate Genius jämförts med så vitt skilda namn som Sly Stone och Mark Eitzel förvånar inte. Han skriver nämligen lugna, känsliga låtar som helt uppenbart influerats av såväl svarta soulsångare som vita singer/songwriter-artister.
Själv lägger jag gärna till Elliott Smith som en referens.
Skivan heter inte ”Black Music” utan anledning — stämningsläget är verkligen mörkt och lågmält från början till slut. Men bara vid ett par tillfällen, som i ”Stupid Again” och ”My Mom”, lyckas musiken engagera på allvar.
Lämna ett svar