CATATONIA
Equally Cursed And Blessed
Blanco Y Negro 398427094 (Warner) LP/CD
**½

Jag tror det är något skumt med dricksvattnet i Wales. Nästan alla sångare från Storbritanniens ostädade bakgård har skrikiga, hesa och jobbiga röster som fullkomligt dränker deras ibland fina känsla för bra melodier. Catatonias vokalissa Cerys Matthews låter som Axl Rose med astmaproblem och det är inte alltid det gör sig ihop med bandets sockersöta sånger, så att säga.
Men om man för ett ögonblick kopplar bort Cerys insatser har Catatonia en viss talang — i låtskrivandet. Jag gillade debuten ”Way Beyond Blue” lite grand, för att den innehöll idel snärtiga popsånger och var lättsam på ett behagligt sätt. Men på 1997 års uppföljare hade en viss sångerska utvecklat sitt bräkande. Hitsinglarna ”Mulder And Scully” och ”Road Rage” gjorde det obegripligt att det var samma grupp som jag gillat ett år tidigare.
På nya plattan landar de i mitten, och på ett par ställen lyckas de ganska bra. Singeln ”Dead From The Waist Down” innehåller alla de klassiska popackorden, bittra London-hatar-låten ”Londinium” har en schysst melodi och ”Shoot The Messenger” har en rolig takt, men inte så stark melodi.
Resten är småkul, inte poänglöst, men samtidigt lika banbrytande och stilbildande som den genomsnittliga svenska demokassetten. Texterna är kluriga på samma sätt som hos Beautiful South, fast utan den där sista knorren som får Paul Heaton och hans vänner att vara hundra gånger bättre.
”Equally Cursed And Blessed” är inte dålig, men småtråkig. Något livlös.