FÅ BAND HAR UNDER SIN KARRIÄR mötts av en så stadig vägg av motstånd och vandrat på så traggliga stigar som de svenska indiepoppionjärerna Happydeadmen (omslagsstjärnor redan på SA #4). Alltid ett par år för tidiga, bortdribblade när alla skivköpare bytte ut sina vinylspelare mot CD, bortglömda av sitt stora skivbolag, men trots det på en spikrak väg in i pophistorieböckerna. Nya samlingen ”Classics – A Decade In Pop” (Summersound/Border) är den perfekta vägatlasen över en av Sveriges genom tiderna mest underskattade grupper.
Magnus Karlsson (gitarr/sång), Roger Kjellgren (bas) och Thomas Kristofferson (trummor) växte upp tillsammans i Stockholms södra förorter, i Haninge. För nästan precis tio år sedan klev sångaren och gitarristen Janne Hedin (”Thomas träffade honom på krogen och tyckte att han såg ut som en popstjärna”) in i deras liv och resten är, för att använda en klyscha, historia.
— När vi började fanns det ingen indiescen, inga popband, vi var förortskids som hade mer gemensamt med Latin Kings än…
Magnus tystnar. Fortsätter sedan:
— Det var provocerande att spela mjuk pop då, alla ville spela heavy metal. Och i Haninge fanns ingenting, allt startade när vi flyttade därifrån.
En demo spelades in, debutspelningen ägde rum på Hultsfredsfestivalen, i det sedan länge ommöblerade tältet som utgjorde scen 4, en solig eftermiddag. Sex månader senare, i mars 1989, gav de ut sin debutsingel (”Silent Sigh City”/”Spectacular Way”) på det egna bolaget Pop Power Productions. Själv tog jag tåget från Sandviken till Stockholm och köpte mitt ex dagen efter att Lars Aldman spelat singeln för första gången i det klassiska radioprogrammet ”Bommen”.
— Vi var rädda att den bara skulle hamna i reabackarna så vi pressade inte upp fler än trehundra ex, men den sålde slut på ett par veckor.
— Situationen var helt annorlunda kring 1989-90. Det fanns ju ingen popscen, vi fick spela med de band som fanns och det var typ Korova Milkbar, Soul Patrol och Sator — tung postpunk. Det har känts som om vi alltid varit fem år fel, den senaste plattan har till och med sågats av en landsortstidning som åttiotalsretro!
Trots att det inte existerade så många popband fanns det eldsjälar som önskade dem guld och gröna skogar.
— Jag har en Konsum-kasse full med brev som folk skrev till oss på den tiden — personer vi lärt känna långt senare, som bröderna Angergård, Lars Wenker, Mikael Myrnerts och gänget kring TV Pop Crisis (Easy).
Och kontakten har hållit i sig, Lasse Wenker ligger i dag bakom den utmärkta retropoptidningen Impact och skivbolaget/postorder-firman Torpedo som tidigare i år släppte Stockholm Records Japan only-utgåva ”Bullfights Every Sunday” på licens, mycket smakfullt omdöpt till ”After The Siesta”.
Fast alla associationer om bolagsstrul och albumtitlar är en efterkonstruktion, enligt Magnus.
— ”After The Siesta” var ett annat titelförslag på ”Bullfights Every Sunday”. Men det blir ännu roligare om man vet att det anspelar på att vara bakfull.
Johan och Niklas Angergård bildade Acid House Kings, Club 8 (aktuella med en briljant fullängdare på March) och ytterligare en handfull lysande gitarrpopband i Åhus innan de under våren 1998 gjorde slag i saken och startade sitt eget bolag, Summersound. Först ut på den nya etiketten är alltså Happydeadmens ”Classics – A Decade In Pop”.
— Det är kul att de gamla låtarna nu kommer ut så att folk får en chans att höra oss, säger Magnus. Dessutom är det ursprungsversionerna av ”Silent Sigh City” och ”Spectacular Way” som är med. Demoinspelningarna som vi mixade först lät så mycket bättre än de som hamnade på singeln.
Skivan samlar låtar från deras tre album (”Eleven Pop Songs”, ”Game, Set, Match” (båda Ceilidh] och ”Bullfights Every Sunday”) med singel- och flexispår (”Heaven No!” från SA #4) samt tidigare outgivna ”Whatever Happens” från debutkassetten.
— Annars är det roligaste som hänt de senaste åren att vi hittat en ny publik utanför tweesfären, i powerpopskolan i USA och Europa. Här i Sverige har vi jämt jämförts med Smiths och Lloyd Cole, men nu får vi höra referenser som Big Star och Donovan. Allt mellan Everly Brothers och Byrds. Mer tidlösa band.
Något som resulterade i att Happydeadmen blev erbjudna att spela på powerpopfestivalen International Pop Overthrow i Los Angeles tillsammans med bland andra Velvet Crush (!), Evelyn Forever (!!) och Rubinoos (!!!).
— Vi tog semester och hälsade på hos Ola Hermanson i San Diego, sedan tog vi Greyhound-bussen upp till Hollywood. International Pop Overthrow-festivalen var verkligen popnördig. Men den var väldigt kul, för vi gjorde onekligen intryck, det var folk där som aldrig haft chansen att höra oss annars.
Kalifornien bjöd även på den varmaste sommaren i mannaminne, och med erbjudanden om en Europa-turné i början av 1999 verkar äntligen solen skina på de forna förortskidsen från Haninge.
— Det fanns en period i våra yngre tjugo-någonting när vi ville bli popstjärnor och slå igenom, men då fanns inte ens några förutsättningar; ingen bransch, ingen marknad, ingenting… avslutar Magnus.
Bättre sent än aldrig.