RYKTET OM DEMOKASSETTENS död är överdrivet. Det finns faktiskt fortfarande skivbolag som förutsättningslöst lyssnar på demoband och upptäcker nya begåvningar på det traditionella sättet.
Det var i alla fall så Telegram fick upp öronen för First Third. En konsert senare kunde Lunda-bandet skriva under skivkontraktet. Fast då under ett annat namn.
— Försök själv att säga First Third efter ett par öl, ler Magnus Högmyr på Telegram.
Att döpa om sig var inget problem för First Third, som fick ett bättre bandnamn i och med bytet till Thirdimension — även om man kan diskutera om det nu är så mycket lättare att uttala efter ytterligare någon sejdel.
— Namnet har väl ingen riktig betydelse egentligen. Men man kan tolka det som att vi behandlar saker ur annan synvinkel, att vi ger musiken en annan innebörd, förklarar sångaren, gitarristen och låtskrivaren Björn Stegmann.
Den nyligen utgivna debutsingeln ”Until It Breaks” (Telegram/ Warner) recenserade vi redan i fjol i SA. Det är nämligen samma låt, exakt samma inspelning, som behandlades i höstnumrets demo-check. Telegram tyckte att demon höll så pass bra kvalitet att den kunde ges ut som den var.
”Snäll och välspelad pop med fina melodier”, löd Henrik Lyngåkers försiktiga omdöme om den desperata kärleksförklaringen. Han påpekade även att bandets klingande gitarrer förde tankarna till Byrds.
Lägg till en smula Syd Barrett och Beatles (Black Sabbath också, för den delen, som indirekt influens, hävdar Björn), så har vi vissa referensramar klara. Thirdimension är ett nittiotalsband som tolkar sextiotalets musik ur ett sjuttiotalistiskt perspektiv.
Fast Björn drar sig i det längsta för att över huvud taget nämna sextiotalet. Det märks att han vill undvika att bandet ska få någon slags ”indie-sextiotals-retro”-stämpel på sig.
— Visst rör det sig om klassiska influenser, vi förvaltar ju ett arv. Men vi springer inte runt i modskostymer och spelar på Rickenbackers, påpekar han bestämt.
Nej, fascinationen över sextiotalets musik handlar om någonting helt annat än yttre attribut. Det är själva känslan och stämningarna från förr de vill fånga i Thirdimension.
— Man upptäckte och utforskade popmusiken då. Jag gillar den där omedvetna pionjärkänslan och de oskyldiga, ickecyniska stämningarna. Det är mycket svårare att göra samma sak i dag, även om det går ibland.
Om man lyckas beror kanske snarare på den gudomliga skaparandan än på hårt arbete.
— Jag tror på inspirationer. Man ska liksom inte ha koll på det man gör, förklarar Björn.
Thirdimension har existerat i omkring två och ett halvt år. Förutom Björn består bandet av Markus Slivka (gitarr), Henrik Olsson (bas) och Björn Wickenberg (trummor), samtliga mellan tjugoett och tjugofyra år gamla. Men gruppen framstår som betydligt mer erfaren än så när man hör ”Until It Breaks”.
— Det är lite av den tonen vi har. Vi tar det här seriöst och är inte direkt flamsiga, utan att för den skull vara Joy Division. Musiken är det viktiga för oss.
Just nu håller de på att spela in sitt första album som preliminärt ska ges ut i augusti. Plattan produceras, precis som debutsingeln, av Brainpools Christoffer Lundquist.
— Han är otroligt skicklig på att höra vad som låter bra och snyggt, även om det så att säga inte är rätt. Han har en lekfull inställning och hittar det som motsvarar låtarnas anda.
Björn beskriver inspelningarna som ett slags sökande. De spelar in på helgerna och enstaka dagar och får på så sätt tid att utveckla idéerna. Eftersom Björn uttrycker sig i termer som ”impressionistisk” och ”apokalyptisk godnattsagekänsla” när han talar om ”Until It Breaks” kan man förstå att målen är högt ställda.
— Vår ambition är att få till en fin helhet samtidigt som låtarna är bra i sig. Att göra ett helt album känns väldigt tilltalande, vi vill att det ska bli en slags resa i ljud, stämningar och melodier.
En utflykt kan man ta del av redan på Hultsfredsfestivalen i sommar.