Carpe Wade reste sig ur spillrorna av en grupp med samma namn. Från att förut ha spelat grunge är det numera kraftfull och energistinn pop som gäller, något som kom bra till uttryck på albumet “Odd Man Out”. Nu släpps “Elvis” därifrån på en mini-CD, uppbackad av fem Elvis-covers. En anledning så god som någon för SA att stråla samman med bandet. Men inte hade vi räknat med en lektion i bowling…

DET ÄR EN eftermiddag i oktober månads utgång. Har man inte annat för sig går det alltid att ta en tur till bowlinghallen för att utmana en blivande rockhjälte.
Miljön är svettig, bullrig och klart mansdominerad. Stora klot i olika färger forcerar ett efter ett mot de stackars vita käglorna, som är ovetande om det öde de är på väg att möta. Att slås ut till någons glädje. Eller stå kvar orörda, med oskulden bevarad.
För en ovan bowlerska är dessa käglor till synes väldigt långt bort i fjärran. Någon spelare slår en strike. En annan uppger ett tvärt och uppgivet ångestläte.
I bowlinghallen är Fredrik “Fritte” Enqvist, sångare och basist i Carpe Wade, i sitt esse. Förutom musiken har han skaffat sig ytterligare två passioner under hösten. Han är nyförälskad upp över öronen och han har börjat bowla. Sporten i fråga kom in i hans liv en helt vanlig grå eftermiddag när han och Carpe Wades före detta trummis Nils Agnarsson hade “noll” att göra.
— Vi hamnade i bowlinghallen och när vi kom in stod vi bara och glodde på de riktiga lirarna. De var så jävla bra. Vi bowlade en stund, men kunde inte komma ifrån att vi ville vara som de — bäst i hallen, berättar Fredrik och sätter tummarna i vardera backficka på de lagom säckiga, mörkblå jeansen.
Sagt och gjort. Fritte och Nisse köpte varsitt klot och har under den senaste månaden tillbringat tid i hallen vareviga dag.
Nils var med i Carpe Wade från starten sommaren 1993. Tillsammans med basisten Mats Hammarström, Fritte och dennes barndomskamrat, Jonathan “Jorre” Ehnmark, spelade de otämjbar grunge och blev efter bara några veckors repande kontrakterade till A West Side Fabrication.
— Jag minns det hur tydligt som helst. Vi lämnade några demos till West Side. Någon vecka senare ringde Jocke Wallström och frågade efter mitt personnummer och förklarade att han satt med ett skivkontrakt i näven. Jag trodde jag skulle svimma, att det var nu jag skulle bli rockstjärna. När vi la på var jag chockad. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag la mig bara och sov, säger Fredrik.
Han greppar klotet, tar några snabba steg över golvet och hivar i väg det. Månadens intensiva träning verkar ha resulterat i framsteg och han leder snart med mången poäng.

Mordförsök i replokalen

Fullängdsdebuten “Full Circle” släpptes samma år, men snart började det knaka i fogarna. Hammarström hoppade av för att studera söderut. Daniel Söderberg (som i dag är en av två gitarrister) började sin karriär i bandet genom att ersätta den avhoppade basisten.
— Då kom Danne, med popen i blodet, med i bilden, minns Fredrik. Och med i ljudbilden.
Fritte hade börjat intressera sig för mer poppiga tongångar, så när Danne kom med uppstod två läger. För och emot Carpe Wades otämjbara grungesound. För att finna inspiration och enighet i låtmakeriet och kommande inspelning gav de sig ut på en mindre turné.
Album nummer två, “Evidence”, släpptes under våren 1995, och var resultatet av en kompromiss medlemmarna emellan. De hade nu tillåtit sig att blanda det grungerockiga soundet med popmelodier. Resultatet blev punkpop à la Green Day. Något ingen av dem kände sig riktigt tillfreds med. Tiden som följde blev en episod av total meningsskiljaktighet. Diskussionerna i replokalen övergick till högljudda gräl, som till slut ledde till handgripligheter.
— Efter att Jorre försökt döda mig i replokalen var vi tvungna inse att det inte funkade längre. I efterhand har Jorre berättat att han mot slutet hade ont i magen inför varje rep.
— Du, du, fortsätter han, visst spelar vi ett par serier till, va?
— Du börjar ju bli riktigt duktig! berömmer Fritte som i det här läget hunnit ta ledningen med närmare trehundra poäng.
Gränsen var nådd, utsuddad i kanterna och närapå överskriden. De höll ett krismöte — Jorre och Nils lämnade gruppen. Fredrik och Daniel blev resterna av det som en gång varit Carpe Wade. Båda var “ganska knäckta” efter medlemsförlusterna och funderade på att lägga ner allt eller starta om på nytt under annat namn.
— Vi hade en ambition att fortsätta med musiken, men inte med den som dittills varit representativ för Carpe Wade. Men att bara byta namn rakt av visade sig inte vara så lätt, med tanke på kontrakt, förlag och sådana grejer.
— Nä, men du, vänta lite, manar han, kom tillbaka hit nu. Du ska ta fyyraa steg. Du släpper klotet alldeles för tidigt. Och du måste sviiinga med armen… alright!
Fredrik och Daniel behövde nya kompisar till replokalen, varför Robert Forslund och Peter Sundqvist värvades från Frittes sidoprojekt Military Muscle Men, där de hade rollerna som gitarrist respektive trummis, vilket det också fick bli för dem i fortsättningen. Fritte tog över basen, Daniel greppade guran. Sidoprojektet arkiverades och det nya Carpe Wade hade slutligen tagit form.
Det första alster de gav ut med den nuvarande sättningen var sommarsingeln “Summer Party Romance” — en kvick låt med “do-be-do”-refräng som snickrades ihop på en halvtimme, i väntan på Daniel som var försenad till ett rep.
Fjärde bowlingserien blir den sista. Ställningen är totalt 600-280. Vem som vann är mindre relevant. Någon måste ju ändå göra det…

Kärlek är komplicerat

Fredrik har alltid velat bli bäst på allt han företar sig. Så var det med ishockeyn och kampsporterna under skoltiden, och så är det med bowlingen nu. När han kommit till toppen, efter timmar av dagligt utövande, har han tröttnat och lagt av. För att börja om på ny kula, med någon annan obskyr sport eller hobby.
Men med musiken är det annorlunda. Varför försöker han förklara mellan tuggorna på en pastejsmörgås:
— Musik kan man inte bli bäst på, oavsett vad man gör och hur länge man håller på. Det är dessutom det enda jag klarar av att syssla med på heltid, jag kan inget annat.
Bowlinghallen har nu bytts ut mot ett kafé, nästan uteslutande inrett i röd skinnimitation.
— Jag skiter fullständigt i allt annat. Musiken går före allt, så kommer det alltid att vara! säger han skarpt.
Sekunden senare lutar han sig fram mot bordet och tar stöd med armbågarna mot bordsskivan. Han fortsätter i ett betydligt mjukare tonläge:
— Men det kan ge en bitter eftersmak också. Tyvärr är priset högt och musiken har redan kostat mig ett bra förhållande.
De har hittills släppt tre briljanta singlar från albumet “Odd Man Out”. Först ut var “Never”:

“Stuck on my decisions, it’s a part of me you have to face
If I have my own permission I assume that it’s OK…
You ask ‘when?’, and I say never
History will show and I say never again…”

Kraftfullt upprorisk med vers som en knytnäve i magen och refräng som klibbar fast likt utspilld hallonsaft på parkettgolv. Ett fåtal ackord ihopsnickrade till ett enkelt, rakt och genialt hantverk. Låten handlar om krav i förhållanden. Om hur den ena parten har en lång “lista” på saker den andre ska göra och sätt denne ska bete sig på för att förhållandet — som redan är uselt — ska kunna fortsätta fungera.
— Och sådant håller inte i längden, i stället tar det tvärstopp, förklarar han.
Lyfter ena armen från bordsskivan, stryker lätt över det kortklippta, mellanbruna håret och suckar tungt:
— Kärlek är så väldigt komplicerat, att två personer ska bli som en… Men det är enklare att göra musik när man är kär, för då är man glad. Och mår man bra känslomässigt märks det på det man gör. Musik är ett uttrycksmedel.

Alla är initiativtagare

Det som under tidig vinter blev Carpe Wade är det enda som också är och förblir just Carpe Wade. “Ett poprockband som spelar musik man blir glad av, och är ett band för alla”, menar de själva. Det går inte att göra annat än att hålla med. Med energiska gitarrer, vädjande sång och okränkbar stolthet serverar de raka sånger gjorda med träffsäker ärlighet. I all enkelhet. Och träffar just därför rakt i hjärtat på lyssnaren och golvar denne med sin charm.
Replokalen, belägen i popborgen Mullbergsskolan (där alla grupper har sina replokaler), är “hemmet nummer ett” för kvartetten, med den vägledande skylten “Psykiatrisk klinik för vuxna” fastsatt på dörren. I källaren under denna replokalsbyggnad ligger Studio Spiff. En liten studio i musikföreningens regi som främst används till demoinspelningar. Deras andra hem. Studion är ett litet källarutrymme med vita stenväggar, ett mixerbord, en luggsliten soffa och ett garderobsstort inspelningsutrymme.
Dagen efter bowlingen. Robert lufsar i väg till kaffebryggaren i ett intilliggande rum och börjar pilla med filtret i godan ro. Fredrik sätter sig till rätta i soffan.
— Här får vi perspektiv på våra låtar, förklarar Fritte djupt nersjunken någonstans bland de orangebruna plymåerna. I replokalen gör vi en massa låtar, men det är först när vi spelat in dem och lyssnar på dem här nere som vi hör vad som är bra och inte.
Det är ett band som med gasen i botten formligen spottar ur sig låtar. Detta till trots lyckas de frambringa nya lysande popdängor, utan att trötta ut lyssnaren. Inte heller lämnar de efter sig alster med passerat bäst före-datum och den bittra eftersmaken av att ha gjort samma låt förut. De har hittat sin nisch och karvar gång på gång ut nya glädjande melodislingor.
Soundet lutar åt det amerikanska, men skiljer sig skarpt från det som tidigare var Carpe Wade — före medlemsbytet. Därför kan “Odd Man Out” betraktas som en debutskiva. Som sångare är Fredrik frontfigur. Men äran av låtskriveriet kan han däremot inte ensam lägga beslag på, trots att han många gånger ensam “smyger ner i studion på nätterna och fifflar ihop lite låtar.”
— Alla är initiativtagare, kommer med idéer och är delaktiga i skapandeprocessen, säger han. Det finns inget distinkt homogent Carpe Wade-sound, men det följer en röd tråd genom alla våra låtar… Asså lyssna på vad jag sitter och säger, “initiativtagare och delaktiga”, vilket jävla språk!
— Fortsätter du snacka så där ringer de snart från Svenska Akademin. “Hej Fritte, det här är Sture Allén”, flinar Robert som kommit tillbaka efter sin lilla utflykt till kaffebryggaren och serverar oss små plastmuggar med rykande färskt kaffe.
Förklaringen till att den röda tråden följs, trots att de delar på komponerandet, är att de efter ett år av dagligt repande lärt känna varandra “hur väl som helst” musikaliskt.
— Jag vet redan innan jag kommit på det där riffet hur de andra kommer att spela när jag presenterar det för dem, säger Robert och rufsar runt i den svarta kalufsen.
— Därför behöver vi inte den dialog som är helt naturlig i andra band. Däremot vet jag att jag kan vara väl styrande, erkänner Fredrik.
— Ja, Fritte, du är führern, bekräftar Robert.

Jobbar inte med fasader

Den perfekta rockplattan, finns den? Och vilka delar ska finnas representerade för att göra den till en helhet utan defekter?
— Vi har ännu inte gjort den perfekta rockplattan, men vi är på väg… säger Fredrik eftertänksamt.
— Weezers “Pinkerton” är en sådan skiva. Vi har lyssnat på den i tvåtusen mil. Man blir aldrig less. Den perfekta plattan ska man aldrig tröttna på, menar Robert.
— Det gäller att hitta det där lilla extra, som inte riktigt går att sätta fingret på. Som de där små små kulorna i Pepsodent Micro Granion…
— Fingertoppskänsla! fyller Robert i.
— Ja. Att hitta de där kulorna i pepsodenten, som knappt känns mellan fingrarna, förklarar Fritte och illustrerar genom att försiktigt rulla tummen och pekfingret mot varandra.
— Sedan får man inte putsa ihjäl en låt i jakten på det perfekta, göra den slätstruken. Det lekfulla måste finnas kvar, säger Robert och reser sig upp för att hämta påtår.
— Vi jobbar inte med fasader. Det gäller att bygga feta skelett redan från början. Och, som sagt, inte kladda sönder de små kulorna. Ha kvar det lilla extra som man hittat, tycker Fredrik.
— En dålig låt är en dålig låt och kan hur som helst inte räddas genom att gömma den bakom några fasader som stråkarr och extra snygga körer, menar Robert som hämtat kaffet och fyller på.

Den ende riktige kungen

Att alla grupper någon gång lattjat runt i replokalen genom att spela gamla goda hits som omväxling är omöjligt att förneka. Det kan vara allt ifrån “Sommartider” till “Vem Vet?”, från “A Hard Day’s Night” till “Anarchy In The UK”. Det brukar stanna innanför replokalens fyra väggar eller möjligen slinka ut bakvägen och resultera i någon väl undanskymd singelbaksida. Eller, i allra värsta fall — i en A-sida (vilket borde förbjudas!).
De tänkte inte tanken att lägga en cover som A-sida. Men inte heller som en B-sida. Till att följa upp de briljanta “Never” och “Superball” valdes “Elvis”. Till skillnad från den version som går att ta del av på albumet har ett tillägg gjorts innan låten går i gång. Vinylknaster och en liten flickas ensamma röst. Den lilla flickan är Brooke Pellegrin, sju år, dotter till en av Fredriks bekanta i USA. (Det är för övrigt till Brooke “Li’l Red Telephone” på “Odd Man Out” är skriven, efter att Fritte fått ett kort på henne hållandes i just en liten röd telefon.)
Det som från början var tänkt som ett vanligt singelsläpp kommer i dagarna ut som en sexspårs mini-CD, innehållande “Elvis” samt fem covers från den döde rockkungens sångskatt.
Men låten “Elvis” är mer en önskan att få vara som rocklegenden än en hyllning till honom:

“I’ve never been to Graceland, but I’ve seen grace…
Oh, I wish that I was Elvis
And all the girls in all the world
Would treat me like a superstar”

— Han är den ende riktige kungen, menar Fritte lyriskt. Och han trodde ju själv hela tiden att han var störst. Även när det började gå utför, när han började knarka och svälla, såg han sig fortfarande som störst. Elvis personifierade den äkta rock’n’rollen. På alla tänkbara sätt.

Som scouter kring sin lägereld

Vad som var ett extranummer vid livespelningar vidareutvecklades till en idé, som alltså resulterat i en mini-CD.
— Vi fick positiva reaktioner efter att vi börjat spela “In The Ghetto” live, berättar Robert.
— Och så kom någon med det fyndiga förslaget att vi skulle repa in fler låtar och spela in dem och släppa “Elvis” tillsammans med dem som en mini-CD i stället, fyller Fritte i.
“Teddy Bear” och “Jailhouse Rock” var några av de covers som var med och testades i replokalen inför inspelningen, men efter mycket sjå enades de slutligen om repertoaren: “Suspicious Minds”, “It’s Now Or Never”, “In The Ghetto” och “Burning Love”. Redigt tillpoppade varianter av de gamla klassikerna.
Peter får härmed en eloge för att med rytmsektionen tillföra sådan känsla och ett makalöst sväng som lyfter samtliga låtar ett par meter extra från marken. “Always On My Mind”, ej att förglömma, avslutar.
Här skiljer sig tolkningssättet markant från övriga. Frittes ensamma stämma, med endast akustisk gitarr som sällskap, inleder. En dov baskagge smyger in och lägger sig efter några takter och håller pulsen i bakgrunden. Senare kommer även lilla elgitarren trevandes och tyngden ökas successivt för att mot slutet runda av kraftfullt och med högburet huvud. Och får, om än bara för den lilla stund låten varar (nu riskerar jag att hamna på flera dödslistor) (Inte bara riskerar… PH), originalet att blekna.
— Precis som scouterna kring sin lägereld, minns Robert och ler försynt.
— Ja. Som scouterna. När vi spelade in “Always On My Mind” satt vi allihopa i en ring på golvet och spelade in direkt, så där som riktiga kompisar… säger Fritte.
Att ge ut covers kan vara ett sätt för en grupp att få “lätta hits.”
— Nä men, så är det inte menat, det är B-sidor och mest tänkt som en kul grej! menar Robert och verkar för en stund lite stött.
— Det är “Elvis”, vår egen låt, vi vill ska nå ut till den stora massan. Den var planerad som singel långt innan det bestämdes att vi skulle spela in covers. Elvis-låtarna är en plojgrej. Vi skulle till exempel inte kunna tänka oss att göra specifika “Elvis-spelningar”, säger Fredrik.
— …som att spela låtarna på någon firmafest i exempelvis Borås. Dessutom är det betydligt roligare att både göra och spela egen musik, fyller Robert i.
De lyckades tyvärr missa datumet, 16 augusti, för tjugoårsjubileet av Mr. Presleys dödsdag.
— Men vi visste att den var i faggorna. Och det är ju trots allt 1997 fortfarande, menar de båda.
Robert hävdar att Elvis är en myt.
— Nej, han är mystisk! Jag är säker på att han egentligen lever och sitter gömd någonstans och fnissar, vill Fritte tro.

Alla blir påsatta

De har inte spelat utanför landets gränser. Än. I december ger de sig ut för att tillsammans med kollegorna i Backfish göra åtta spelningar i Tyskland.
Sällan ger svenska band ett sådant energiskt intryck på scen som Carpe Wade. De ger publiken allt av sig själva. Fullt ut och en kick utöver det vanliga. Och alla som någon gång sett dem uppträda brukar komma ihåg dem länge efteråt.
— Vi rockar brallorna av vilket band som helst. Jag törs påstå att vi absolut är ett av Sveriges bästa liveband, slår Fritte fast och korsar armarna över bröstet.
— Och det finns inget som är så svinball som att spela inför publik. Just att de kommit för att se en är en kick, tycker Robert.
Man kan förstå att det är “kul” att spela inför publik. Men för alla som någon, några eller en massa gånger sett energipaketet Carpe Wade spela står ändå frågan olöst: Varifrån kommer egentligen den aldrig sinande energin och spelglädjen?
Fredrik förklarar pedagogiskt:
— En livespelning är som en sexuell upplevelse. Upphetsad äntrar man scenen och har femtio minuter med publiken. Man bara knullar dem rakt upp och ner helt enkelt. Och sedan spelar det ingen roll om det är tjugo eller tvåtusen åhörare, alla blir påsatta! Sedan man nått klimax går man ner från scenen helt avslappnad, tar en cig och hoppas att det var lika bra för dem som det var för en själv.
— Nu sket sig Svenska Akademin, Fritte. Nu ringer väl Carl Serung i stället, flinar Robert och rycker lätt i polisongerna.