De har sålt guld i USA och är på väg att bli riktigt stora däröver. Men mer populära än någon annanstans är The Cardigans i Japan. Vår skribent kom till Tokyo samtidigt som ”Emmerdale” letade sig in i japanernas hjärtan och kan därför lämna en initierad rapport om deras spektakulära karriär sedd med japanska ögon.
Senast träffade hon och följde bandet under deras ”Happy New Year Japan Tour”, som kulminerade i en konsert på legendariska Budokan.
”Fascinerande”, säger Peter.
”Nervöst”, tycker Lasse.
SA väljer ”Överväldigande”.

POLYGRAM ORDNAR promotionparty för Cardigans på Restaurang Stockholm i nöjesområdet Roppongi med ”äkta” svenskt smörgåsbord. Höjdare inom musikbranschen minglar och stämningen blir alldeles förfärligt trevlig när den andra flaskan akvavit bärs in av en svensk servitör som ser sin chans att få en färsk rapport av landsmännen om hur det går för Djurgården. Cardigans får ta emot en platinaskiva för sitt senaste album, ”First Band On The Moon”, som släpptes för fyra månader sedan. I Japan betyder det femhundratusen sålda enheter. Efter plikterna på festen fortsätter delar av bandet ut i natten för att sjunga karaoke — ”Carnival” har blivit en favorit på karaokebarerna.

Nästa dag åker jag till det, med mina mått mätt, fina Hotel Okura för att träffa dem. Keyboardisten Lasse Johansson och trummisen Bengt Lagerberg sitter med turnéledaren och inspekterar sin nyinköpta elektronik — videokameror. Elektronik är billigt i Japan, och skoj.
Gitarristen Peter Svensson har fyndat, en gammal fin gitarr som får de andras elektroniska ”leksaker” att verkligen framstå som leksaker. Snart kommer även sångerskan Nina Persson indroppandes från sin shoppingtur. Basisten Magnus Sveningsson syns inte till. Han har försovit sig, somnat om. Klockan ett. Som en sann vän av ”omsomnande” har jag fullkomlig förståelse för detta.

På Budokan för Budokan

— Det här med att spela på Budokan känns fascinerande, tycker Peter två dagar före spelningen, men mest för att det är så mycket folk som vill se oss. Dessutom har jag förstått på japanerna att det är anrikt att spela där. För min personliga del är det också roligt, eftersom många av mina favoritartister stått på samma scen, jag har bootlegvideos med Kiss och andra band därifrån.
Budokan betyder hallen för stridskonst och är en åttakantig pampig byggnad mitt i centrala Tokyo. Jag och några vänner gör misstaget att säga att vi ses på stationen. Denna t-banestation rymmer nämligen tre linjer och har många, många utgångar, och åttatusen Cardigans-fans ska passera här. En megafonröst uppmanar de anländande att köpa sin returbiljett redan nu, sedan blir det kaos.
Som tur är finner jag mina kompisar och vi går utefter vallgraven som omger kejsarpalatset. ”Biljetthajarna”, det vill säga yakuzagangsters som köpt upp massor av biljetter i förväg, står och skriker och försöker sälja dem. ”Tack vare” dessa gangsters finns det alltid många biljetter att köpa samma dag, hur utsålt det än annonseras.
Vi går in i en enorm hall och jag ser mig nyfiket omkring för att se hur fullt det kommer att bli. Inte många stolar står tomma.
Ett rockigt intro hörs och bandet kommer in, Nina sist, under folkets jubel. Black Sabbath-covern ”Iron Man” gör en tung, långsam start. En sann hyllning till arenan, som i sina dagar hyst så många hårdrocks-stjärnor, och till hårdrocken själv. Kanske är starten en reaktion på att de alltid får epitetet ”gulliga”?
Nina, som skrider fram på scenen eller sparsamt rör sig runt mikrofonen, är klädd i mörka skinnbyxor och svart linne och har slängt förra årets ”söt-i-kjol”-stil. Peter ger gitarrsolona liv med naturlig självsäkerhet och Magnus är inte sämre på att rocka. Cardigans live är en total rockupplevelse, mycket för att låtarna från poppiga ”Life” är få.
Allt som allt bjuds vi på en professionell show med ett imponerande ljusspel. Konserten är i kortaste laget — efter femtio minuter säger de god natt. Men många extranummer ska följa. De flesta förstås hämtade från ”First Band On The Moon,” men även förvånansvärt många från ”Emmerdale”.
Det krävs mycket av ett band för att hålla kontakt med publiken i en hall där försäljare inte för inte kränger kikare utanför. Publiken skriker ”Nina! Nina!”, men applåder och jubel försvinner upp i lokalens rymd. Vi är alla otroligt överväldigade av att Cardigans intagit Budokan och en plats i svensk pophistoria. Bandet självt verkar på något sätt så respektfullt att det framstår som ouppnåeligt, som om det spelar för Budokan, inte för oss. Under extranumrena lossnar det, men något av känslan går förlorad i allt det anrika och enorma.
— Jag blev inte nervös förrän jag såg hur många som egentligen satt där ute, säger Lasse efter konserten.

Antingen kyrkan eller idrott

Det hela tog sin början för bara fyra år sedan, tidigt 1993 i Jönköping, mitt i Sveriges bibelbälte. Peter och Magnus hade redan spelat ihop i olika band och bestämde sig för att göra popmusik med en tjej som sjöng. De var fem redan från början, men hade en annan kille på keyboards i starten (Pete Best… Red).
— Jag kom med exakt ett år senare, förklarar Lasse. Då var första singeln, ”Rise & Shine”, redan inspelad.
— Men Lasse fick vara med på omslaget ändå, säger Nina och ler mot honom. Vi började göra spelningar på Kåren och Sjöbo i Jönköping och åkte till Stockholm några gånger. Vi spelade faktiskt på Pet Sounds Bar, vilket jag tror kommer att kännas som en kultgrej när man blir äldre.
De tycker inte att Jönköping är en särskilt bra grogrund för popband och menar att ungdomen antingen går i kyrkan eller sysslar med idrott. Nåja, från åttiotalet minns i alla fall jag de flertalet punk/alternativband som gjorde sig hörda i stan, men klimatet kanske har ändrat sig?
Cardigans drog hur som helst söderut till Malmö, som de nu kallar hemma, även om Peter ibland säger sig ”åka hem” till Huskvarna.
— Hur vi fick skivkontrakt? Vi skickade in en demokassett, konstaterar Bengt torrt.
En dum fråga som kräver ett dumt svar, varför Nina skjuter in:
— Vi skickade väldigt få demos över huvud taget, men vi sände en till Ceilidh Productions. Han (Ola Hermanson) ringde på midsommarafton och berättade att vi skulle få göra en singel, men det blev aldrig av. Han hade nog för många järn i elden just då, förutom sitt skivbolag.
I stället skrev de på för Stockholm Records underetikett Trampolene, som hade en så kallad optiondeal med Ceilidh. Cardigans ligger kvar där och är nöjda med det. Stockholm är i sin tur underetikett till världsomspännande PolyGram, som släpper deras skivor i alla länder.

Roligare spela ur underläge

I Japan har Cardigans haft skivor ute nästan lika länge som i Sverige och intresset för dem är, som sagt, enormt. De har varit här sex gånger, på turnéer och för att göra TV-shower och promotion. Bengt tycker det är skönt att veta att tvåtusen människor kommer på en konsert för att de älskar dem.
— Det är ju här vi är som populärast och vi behöver inte övertyga fansen — det är klart att vi måste övertyga dem om att vi är så bra som vi tycker att vi är, men jag tror inte folk går på våra konserter här för att de är nyfikna på oss. De vet redan vilka vi är och gillar oss, och det är extra kul.
Japan-äventyret började med att skivaffärerna tog in ”Emmerdale” på import och att ”Sick & Tired” spelades mycket på radio. Sedan blev Cardigans en trend, skivbolaget såg att de sålde, gav ut en japansk version och så rullade det på.
De fick också god draghjälp från trendsättarartister inom Shibuyakei (hippa ungdomar som hänger i stadsdelen Shibuya), till exempel Cornelius, Kahimi Karie och Hideki Kaji. De rekommenderade Cardigans och svensk pop varmt i sina radioprogram.
I Shibuyas skivaffärer säljer svensk musik bäst. När jag frågar japaner varför de tycker om Cardigans blir svaret ett unisont ”natsukashii”, nostalgi. Nostalgin verkar härstamma från sextiotalet när större delen av fansen inte ens var påtänkta. Men modet stämmer överens och många lyssnar också på fransk pop från den tiden.
Medlemmarna är övertygade om att de kastat av sig alla epitet och helt enkelt blivit Cardigans för de annars så kategoriska japanerna.
— Vi är väl uppe på Madonna-status eller som Michael Jackson här, och hur kategoriserar du dem, frågar Bengt.
— Eller deras musik, fyller Nina i.
Peter analyserar marknaden och kommer fram till att ”varför skulle inte svensk musik sälja här, vi är ju ändå bland de största länderna i världen på att exportera musik?”.
— Marknaden är så himla stor att det ser ut som om svensk musik är jättepopulär, men det finns plats för all slags musik, så allt ser ut att sälja. Därför blir det inte så märkvärdigt om man jämför.
Ett antal bootlegs har också letat sig ut till skivköparna.
— Edward (Jansson, turnéledaren) köpte en av dem nu i Tokyo, jag har två sedan tidigare, säger Magnus och spyr galla över den urusla kvaliteten. Den från On Air West i Tokyo, den sista spelningen på vår första turné i Japan 1995, är en eländig bootleg från en fruktansvärd konsert. Men det är ju bättre att Edward köper den än att någon annan gör det. Vi borde stämma oss själva för att ha gjort det giget…
En annan bootleg är tagen från spelningar i Bristol och Leeds och är snäppet bättre, men Magnus rekommenderar ingen att köpa den. Fast det är klart, till slut måste han ändå erkänna att det är kul att se piratinspelningar med sig själv.

Kände på sig vilken låt som skulle slå

”Rise & Shine”, ”Carnival”, ”Lovefool” och så vidare, hitsen är många. I april förra året var de i Japan på en andra ”Life”-turné. De spelade då ett par nya sånger och en var just ”Lovefool”. Den fastnade direkt och jag kom på mig själv med att tänka: ”Om inte det där blir nästa singel så…” Självklart måste de själva också ana vad som kommer att bli en hit.
— ”Lovefool” var nog den andra låten vi gjorde till nya skivan, och vi kände faktiskt redan då hur det skulle gå, säger Peter.
— Som att det här är singeln, nu ska vi bara göra plattan, säger Nina. Den var så uppenbar redan från början, det var ingen tvekan.
Innehållet i texten — gör vad som helst, bara inte lämna mig — är ju inget man önskar ska hända sin nästa, även om man vet att sådant sker.
Textförfattarinnan förklarar skrattande:
— Det är ingen ordagrann händelse ur mitt liv, men saker som kan hända mig själv och andra hela tiden.
I Sverige var ”Lovefool” den mest spelade låten på radio förra året och var också etta på ”Tracks”.
— Det var roligt. Skithäftigt faktiskt, tycker Nina. Jag hoppas det satt många trettonåriga tjejer och spelade in. Det gjorde i alla fall jag när jag var tretton.
På den europeiska marknaden är de väletablerade. De har varit i England otaliga gånger, där de säljer stadigt och får bra recensioner. Inget riktigt listband dock, men Peter berättar att de kommit upp på topp 20 på singellistan med ”Lovefool”. Och videon visas mycket på MTV.
— I England är responsen jättebra, där har vi varit ett namn nästan lika länge som i Japan. Och nu, när vi kommit högre på PolyGrams prioritering i Europa, är det fler länder som får piskan på sig att göra något. Förut var det mest eldsjälarna.
I Tyskland, till skillnad från exempelvis England eller Japan, tycker de dock att publiken fått en vrångbild av dem.
— Folk säger ”ni är så bra, ni är så härligt ironiska, så kitsch”, förklarar Nina. Det känns som onda beskyllningar. När ”Life” skulle släppas var easy listening och loungemusiken inne i Tyskland, så vi blev direkt ett ”easy listening-band”.
Senaste plattan har heller inte gått lika bra i Tyskland. Easy listening-trenden har försvunnit och dessutom skulle ”First Band On The Moon” ändå inte passa in där.

”Musikskolebögar”

I japanska media syns Tore Johanssons namn lika ofta som Cardigans. Tore har producerat alla deras skivor, ett samarbete som båda parter tackar sin lyckliga stjärna för.
— Vi letade efter en studio när vi skulle spela in vår första singel. Magnus hade Eggstones första skiva (”In San Diego”) och jag tyckte den hade väldigt bra ljud, berättar Peter. Så vi skickade en kassett till Tore, som tyckte vi var bra och ville spela in oss. Sedan dess har han alltid velat spela in oss.
Något som är ömsesidigt, påpekar Nina, och hyllar samarbetet som båda parter tjänat på.
— Om man ska skryta lite blev ju Tore riktigt upptäckt i Japan i och med ”Emmerdale”. Peter säger beundrande om sin producent:
— Japanerna har ju önskat höra mer av Tores grejer. Jag tycker det han gör är jättebra. Han har också producerat några japanska artister, vilket givetvis gjort honom till japanernas favorit.
Peter skriver musiken och går sedan till Tore på ett tidigt stadium. De fixar med låten för att veta hur den ska läggas upp, hur lång den ska bli och framför allt hur mycket text som behövs.
Då kommer textförfattarna Nina och Magnus in. De berättar att det hänt att hela låtar varit inspelade innan texten kommit till.
— Jag tycker det är jättesvårt att skriva text till en redan existerande melodi, säger Nina. Det blir ingen naturlig rytm i språket, fast nu har det gått bra ändå. Det är ju trots allt så vi arbetar.
De har gjort tre album på drygt tre år. Medlemmarna har blivit duktigare musikaliskt, men man kan också ana en personlig mognad.
— Medvetet handlar det om reaktion och motreaktion, säger Nina. Vi gör nästa skiva som en reaktion på den föregående. ”Emmerdale” var melankolisk, lugn och seriös och då blev vi nästan anklagade för att vara tråkiga och ”musikskolebögar”. (Peter och Bengt är faktiskt musikskolebögar…) Då gjorde vi ”Life”, för vi ville visa att vi kunde göra väldigt kul musik, med lite tramstexter och så där. Då blev vi i stället ”easy listening” på flera håll. Den här gången var målet att på något sätt anknyta till ”Emmerdale”. Göra en ”bandskiva”, där vi verkligen känner att vi är ett popband, eller rockband. ”First Band On The Moon” innehåller nog mer universella texter, förutom att vi blivit mycket bättre.
De har vissa sidoprojekt på gång. Hur de nu kan hinna det? Peter producerade Confusions samtidigt som de spelade in ”First Band On The Moon”, något som han tycker var en rolig erfarenhet. Nina var med på CD:n ”12 Standards” där Papa Dee, Olle Ljungström, Stakka Bo, med flera, gör varsin jazzlåt ihop med storbandsledaren Mats Holmquist och dennes Stora Stygga. Nina sjöng ”Desafinado”, som i Japan blåsts upp och blivit en singel, vilket hon inte är speciellt förtjust i.
”Happy New Year Japan Tour” föregicks av en stor reklamkampanj, vilket förstås höjde allas förväntningar. För Nina känns det nästan som om japanerna förväntar sig det övermänskliga:
— Jag tycker det är lite jobbigt att spela i Japan nu, säger hon. Här måste vi vara de superstjärnor vi inte behöver vara annars.
Peter ser fram emot den kommande USA-turnén för den där extra utmaningen, att behöva kämpa för att vinna över publiken på sin sida:
— Det är lika roligt med de japanska fansen varje gång och visst kan jag hålla med Bengt om att det är skönt att spela inför en publik som älskar en, men ibland tycker jag det kan vara roligt att spela ur underläge, för spänningens skull.
Att vara i Japan blir aldrig händelselöst. De kan turnera här, kan sina fans, kan till och med ta sig fram i Tokyos t-bana (en bedrift), men landet i sig kommer de aldrig att bli mätta på, säger de. Det är lätt att ha kul utanför spelningarna och eftersom turnéerna är ytterst välorganiserade ges tid att upptäcka städerna. Det har också att göra med att alla konserter börjar vid sex—sjutiden, aldrig senare.
Engelska är dock inget naturligt alternativ för japanerna. Språkförbistringen kan vara mycket frustrerande. Det fick Peter känna på under en soundcheck när de var här första gången. Fem japaner följde med på turnén och bara turnéledaren kunde tala engelska.
— Så om något inte stämde på soundchecken var det så jobbigt att jag blev sur. Det blev dålig stämning som alla märkte, men vi kunde inte kommunicera med varandra. Nästa dag hade alla köpt sig varsitt engelskt lexikon. Lite pinsamt, det var inte riktigt så jag menade. Över lag fungerar saker som de ska här, mer än någon annanstans.

Vanliga människor på världsturné

Något som slår mig och säkert alla fans är den totala avsaknaden av stjärnmaner. Kanske till de japanska beundrarnas besvikelse, för när de var här första gången häckade fansen runt hotellet dag och natt. Men fick inget för det. Skivbolaget vidtog extra säkerhetsåtgärder som också var totalt överflödiga. Kvintetten har varje gång tydligt visat att de är ”vanligt” folk som går på stan utan livvakter och har aldrig uppmuntrat sina fans att behandla dem som mystiska stjärnor à la Prince. Dessutom tycker de att japanska fans är så artiga att de märker när de är oönskade och tar hänsyn till det. Och ledig ska innebära att inte ha media eller säkerhetsvakter runt sig.
— Men visst har jag märkt att man bör vara född till stjärna i den här branschen, säger Nina. Jag önskar jag vore det. Jag ser vissa svenska tjejartister vars personlighet bara utstrålar ”Jag är en stjärna” och jag blir lite avundsjuk, för det vore så mycket enklare.
Ibland är det kul att få säkerhetspersonalen ur balans. Inför den här turnéns Nagoya-spelning meddelade Cardigans att de ville springa ut från scenen, genom publiken. Observera att alla sitter i fina rader som på teatern. Det blev inte oväntat nej. De lyckades däremot övertyga personalen på ett spelställe i Fuchu, en förort till Tokyo, att få göra det. De sprang ut med en säkerhetsvakt framför och en bakom, uppenbart spända inför alla eventualiteter. Naturligtvis hände ingenting.
— Vad kan egentligen hända? undrar Nina. Innan vi åkte hit hade vi hört skräckhistorier om galna fans som slet av tussar från ens hår och hade med sig saxar och klippte bitar av ens kläder, men det stämde inte alls.
Turnéer fyllde så gott som hela 1996. Det var Europa, Japan, två veckor i USA och sommarens festivaler. Emellan spelade de in ”First Band On The Moon”.
— Även om jag är ledig sysslar jag med bandet i någon form, menar Bengt.
— Tar beslut, säger Peter.
— Hänger upp alla guldskivor, inflikar Nina.
Vilket utlöser en diskussion om hur vedervärdiga de ser ut och var de bäst bör hängas. Toaletten, garderoben och vinden är förslag på lämpliga förvaringsplatser för det som är varje källarbands dröm.
Alla är överens om att de tröttnar på varandras sällskap under turnéerna, men det fungerar om man får vara för sig själv ibland.
Varför då alla dessa turnéer?
Peter slår hål på en myt:
— Många tror att man säljer mycket skivor och tjänar massor med pengar på turnéer. Men de flesta vi spelar för har redan våra skivor. Dessutom kostar en turné otroligt mycket och vi har inte särskilt högt gage. Faktum är att de flesta band, däribland vi, turnerar av en enda anledning — att ge något tillbaka till fansen, skapa en relation till dem, så att de är intresserade nästa gång vi ger ut något.
— Om man ska tjäna pengar är det bara promotion och reklam som gäller, säger Nina. Men hur kul är det? Det är en annan anledning till att turnera — att det är kul. Men vardag, vad är det? En lyx. Nu tycker jag om att få tvätta mina kläder. Det värsta med turnéerna är att jag har svårt att få tid över åt människor jag tycker om, det är hemskt sorgligt.

På Blitz för fansen

I likhet med många av fansen tycker jag bäst om att se Cardigans i en ”lagom” konserthall. Turnéns sista spelning ges på Akasaka Blitz som tar cirka tvåtusen åskådare och påminner vagt om Marquee i London. Om man kan säga att man känner intimitet med tvåtusen människor så gör jag det den här gången. Cardigans vinner på att vara nära publiken, speciellt en japansk publik som vanligtvis föredrar ett band som flirtar, vinkar och är trevligt, framför ett som är professionellt och försöker vara coolt.
— ”We are here for your entertainment”, säger Nina och filmar publiken och de andra bandmedlemmarna med sin nya videokamera, som marknadsförs med ”inte större än ditt pass”.
De verkar mer avslappnade än på Budokan. Från första stund till sista finns den viktiga kontakten med publiken. De pratar och skojar. Lasses stående replik är ”den här låten inleder jag i alla fall”. Vi som såg ”Life”-turnén förstår skämtet, då hade keyboarden en mycket mer framträdande position, nu är musiken nästan uteslutande gitarrbaserad.
De ser kanske svetten rinna på publiken, för de delar med sig av sina vattenflaskor. Till allas förtjusning.
— Bli inte alltför upphetsade, säger Nina, det är bara vanligt vatten.
Det är inte bara Nina som har en videokamera i passformat. Killen bredvid mig filmar så mycket han kan när inte strålkastarna riktas mot oss i publiken. Jag kan inte låta bli att be om en kopia, men där blir det bestämt nej. Med tanke på den avsnoppningen och all internationell medias fokus på japaners underliga sexliv får jag för mig att han bara tagit Nina i närbild…
Till ”Lovefool”, eller ”Onegai Aishite”, som Nina introducerar den på japanska, formar hon ett hjärta med sina fingrar och vips är det tusen hjärtan i luften.
Skojfriskheten ökar när Bengt spelar ”Kalle Johansson” på Lasses keyboard. Ett av extranumren är en låt som Cardigans bara spelar för japanerna, säger de. Det är ”Country Hell”, bonuslåt på den japanska utgåvan av ”First Band On The Moon”. Gissa om publiken känner sig utvald?

USA — och sedan?

När detta skrivs har de lämnat Japan för USA, där allt slås på STORT. De klättrar stadigt där och har faktiskt, som en av få svenska grupper, sålt guld av senaste skivan. Karriären lär inte bli sig lik efter det.
— I USA, till skillnad från resten av världen, säljer man skivor på att turnera, förklarar Lasse. Turnera mycket alltså — går det bra måste man turnera mer och går det dåligt måste man också turnera mer…
De ska göra trettiosex spelningar på en och en halv månad (inklusive ett framträdande hos David Letterman!). Och om de börjar sälja riktigt stort där kan det fortsätta mycket, mycket länge.
På något sätt väger USA tyngre än Europa, tycker Nina.
— De som gillar oss har fått rätt bild från början. Jag tror det beror på att innan vi kom till amerikanska PolyGram låg vi på indiebolaget Minty Fresh och de var väldigt angelägna om att få ut oss i rätt media.
Mitt i USA-turnén ska de göra en veckas promotion i Sydamerika, som alla tycker ska bli väldigt spännande. En marknad till som ligger öppen för dem.
— Vi bör nog undvika Peru i alla fall, säger Magnus som inte vill bli indragen i något gisslandrama. Det konstiga är att vi låg etta, kanske till och med ligger etta, på radiolistan i Chile, Mexico och länder som man inte tror köper skivor. Man undrar: ”Hur fan kan de känna till oss?” Men det gör de tydligen.
Och kanske kan de svara på frågan alla journalister ställer till The Cardigans: Varför är ni så populära?
— Jag tycker det är på tiden att någon förklarar det för oss, skrattar Nina.