Hardy Nilsson-avstickaren Tommy 16 är inget hobbyband. Det är, bokstavligt talat, på fullaste allvar. En svensk emigrant med sikte på det perfekta powerpopland där Raspberries och Big Star byggt en dynasti och Teenage Fanclub och Posies är rådande regenter.
DET ÄR TRÅNGT och — trots brist på fungerande element och en påtagligt isande kyla utanför — väldigt svettigt. En bartender stressar fram Carlsberg Strong Lager till en allsköns kombination av röda ögon, darriga händer och svamlande stämband. Jan Petterson sitter med en ostämd gitarr i näven på något som närmast går att likna vid en gigantisk fönsterkarm och ger till sist vika för pöbelns upprepade krav:
— OK, här får ni er jävla popsång!
Allsång och glada miner följer. Thomas Parling, sångare/gitarrist i Naked, sitter bredvid och försöker komma ihåg sin ärade kollegas text: ”Popsång i min mun, jag har en popsång i min mun.” Det går rätt bra. Allas munnar visar sig plötsligt vara till brädden fulla med popsånger.
Till och med undertecknad känner för att leka rockstar och ser till att ett potpurri av Oasis-låtar följer. ”Cigarettes & Alcohol” är tveklöst den bit som passar allra bäst för att beskriva tillställningens tema. Festen efter Tommy 16:s och Nakeds gemensamma spelning i Skövde flyter följaktligen fram i sedvanligt sköna hedonistiska fotspår.
— ”Despite all my rage I’m still not ready to blow now!!! Yeeaahh!!!”
Han vill inte ge sig. Han är galen. En ung man med hockeyfrisyr förföljer envist Janne Petterson och försöker etablera kontakt genom att skråla en feltolkad version av Smashing Pumpkins ”Bullet With Butterfly Wings” i hans öra. Oavbrutet. Högt och — efter att Jan tröttnat — för alla som orkar lyssna.
”24” av metallorkestern Singer är ett annat populärt soundtrack för natten. Raden ”Turning 24, can I break away?” känns hemskt rolig att skrika med death metal-röst samtidigt som man lyfter högra handens pek- och lillfinger, kan jag upplysa om. Framför allt Nakeds trummis underhålls av detta. Vilket kan ha sin förklaring i att han även är trumslagare i just Singer.
Ingen anledning att inte vara ärlig
Fyra timmar tidigare sitter Urban Holmberg i studentlokalens omklädningsrum och undrar vad han gör där. Med flera dagars skäggstubb har han mer hår i ansiktet än på huvudet och med sur stämma och ett ansiktsuttryck utan tillstymmelse till glädje förkunnar han: ”Jag är låg.”
Något som på det omisskännliga skelleftemålet låter betydligt mer mollstämt än om han varit… östgöte. Detta tillstånd är för övrigt ständigt återkommande för Ubbe under denna lilla tredagarsturné och är — hur märkligt det än må låta — faktiskt viktigt för Tommy 16 som band. Urbans texter på debutplattan ”Shauna” är nämligen fyllda med bittra betraktelser av olika art. Och det är verkligen inga påklistrade manér. Det är fullt allvar.
— Jo, de är jäkligt självbiografiska. Jag kan faktiskt se tillbaka på låtar som jag gjorde för sex—sju år sedan och känna att de stämmer. Men jag intalar mig själv att de inte är sanna, förmodligen av självbevarelsedrift, men så trillar jag plötsligt ner i hålet och så är det precis samma sak igen.
Då stämmer det exakt. Ständigt återkommande. Skulle man kunna kalla tillståndet för en drivkraft?
— På ett sätt är det nog så, men när vi till exempel spelat in en skiva kan det gå sju månader utan att jag ens försöker röra gitarren, det känns som allt blir helt och totalt patetiskt. Fruktansvärt. Man känner sig söndertrasad. Inte det minsta kreativ. Vi skriver inte texter för att de ska bli på ett visst sätt, men, det är klart, jag gör ju hellre en låt i stil med ”Born To Be A Longer” än ”I love you baby, I can’t live without you…”.
Janne fyller i:
— Om jag har ångest och vill dö kan jag omöjligen skriva en text. Det är först efteråt, när jag ser tillbaka på det hela, som jag kan sätta tillståndet i ord. Jag måste vara lite gladare för att kunna få ner det, helt enkelt.
Den text som Urban själv — utan att tveka — anser sammanfatta sin person närmast på pricken är just den ovannämnda; ”Born To Be A Longer”. Ackompanjerad av en fjäderlätt och synnerligen söt melodi i sant trivsam Matthew Sweet-anda förklarar han här att han alltid är för sent ute. Att inget är så bra som det till en början kan verka. Att han inte vill ha något innan det finns utom räckhåll. Förvisso långtifrån ett unikt tema, men ack så tidlöst. Någon klok man sa ju att det mest privata oftast är det mest allmängiltiga. Fråga Moz, Brett eller Lloyd.
Ubbe har emellertid — som plåster på såren — tillgång till en märklig variant av svart humor som alltsomoftast plockas fram. Någon distanslöshet är det alltså inte tal om. När han kallar ”Born To Be A Longer” ett ”livsepos” kan han exempelvis inte låta bli att samtidigt fyra av ett sarkastiskt skratt och undra: ”Hur pretentiöst lät det där då?”
— Men det finns ju ingen anledning att inte vara ärlig i sina texter, eller hur?
Tommy vs Hardy
På scen är dock de tidigare så sura minerna utbytta mot bestämda och hårda diton. Och så förstås Jannes konstanta leenden bakom de fräna solglasögonen. Det både låter och ser tätt ut. Av den enkla anledning att scenen är liten och att Tommy 16 består av sex medlemmar. De är anmärkningsvärt samspelta, framför allt rytmsektionen. Det som imponerar allra mest är dock de precisionsditsatta körerna, signerade Jan Petterson och Lars Hall.
Likaså Urbans röst imponerar. Det som på platta låter lite vekt och försiktigt är här grovhudat och vasst. Blundar man är det lätt att få för sig att Matthew Sweet plötsligt börjat använda The Posies som kompband. Vilket naturligtvis är toppen.
Som ni säkert redan känner till består Tommy 16 av samma medlemmar som Hardy Nilsson. Skillnaden är att Janne sjunger lead i Hardy och Ubbe i Tommy. Samt att körvokalisten/gitarristen Lars Hall numera enbart är med i Tommy, enligt Janne på grund av att han helt enkelt inte orkade vara med i två band. Valet föll på Tommy 16, då deras musik ligger hans hjärta närmare än Hardys.
Det faktum att det är samma medlemmar i båda konstellationerna gör hur som helst vän av ordning pigg på att misstänka att de måste låta ungefär likadant. Men allt är skönt nog inte alltid så självklart och enkelt. För om man inte kände till kopplingen skulle man knappast ens reflektera över den.
— Det har inte varit ett medvetet mål att skilja banden åt ljudmässigt, det har bara blivit så, konstaterar Ubbe.
— Den största skillnaden är väl snarast att det är en fulare kille vid micken i det ena bandet, flinar Janne.
Det som startade som ett renodlat hobbyprojekt har alltså blivit till en alternativ karriär. Vilket måste anses vara väldigt originellt. Oftast när folk spelar i andra grupper handlar det ju om rena plojkonstellationer. Tommy 16 får dock denna kombination att låta som den självklaraste sak i världen. De rycker bara på axlarna när ämnet tas upp.
— Det känns som vi har mer att ge och komma med än bara Hardy Nilsson, säger Ubbe. Och eftersom vi är så många och dessutom är kompisar sedan otroligt länge kändes det som en OK idé. Det är jäkligt kul att fara ut och turnera med det här gänget, jag tror att om vi bara var en trio skulle det bli betydligt tristare. Vi skulle bli less på varandra på ett annat sätt.
— Ja, inflikar Janne, men det finns lite negativa sidor av det också, det ser ju inte så snyggt ut på scen. Det är smällar man får ta.
Kaptener i varsitt lag
Det är dagen efter och Tommy 16 sitter i den lilla Dodge van som fungerar som turnébuss och suckar. Resan från Skövde till Göteborg är alldeles för lång för alka seltzer-suktande kroppar.
För att få tiden att gå spelas ett egenuppfunnet popmusikspel, någon har spelat in musiksnuttar på ett band och alla — utom Ubbe som kör — sitter med penna och papper i hand och pannorna i kraterdjupa veck. Man får poäng för artist, låt, vilken skiva den är med på samt årtal. Allt från Saxon till Di Leva och Gram Parsons finns representerat.
Musikkunskapen i denna grupp visar sig vara stor, bred och mångbottnad. Leadgitarristen Nicke Marklunds bakgrund som hårdrockare är bara ett exempel. En intressant kombination blir det, nu har han förvisso styrt upp sitt spel till något som nästan går att likna vid Richard Lloyd-klass. Han är skicklig, något som hans blygsamhet inte tillåter honom att erkänna.
— Bandet är faktiskt från början sprunget ur ett namn, det kom till när vi spelade in första Hardy-plattan, säger Janne. Vi började snacka om vi inte skulle ta och försöka göra någonting på engelska, eftersom vi hade flera låtar som lät bättre så. Vi frågade Jocke (Wallström, boss på A West Side Fabrication) om vi inte kunde få vara med på en samlingsskiva, vilket vi fick med ”Radio Gurl”. Sedan kom vi fram till att vi skulle göra ett helt album. Svårare än så var det faktiskt inte.
— Det fanns egentligen ingen som helst plan, det som finns ute nu kom helt spontant, säger Ubbe.
Han är väldans noga med att poängtera att det absolut inte handlar om något soloprojekt, även om det fallit sig så att han till just denna skiva gjort mest material.
— Det finns ju alltid någon som är lagkapten i ett band, någon som ser till att det dras i gång ordentligt. Om man ska tala i sådana termer är väl Janne VD i Hardy och jag i Tommy. Det fungerar liksom så, någon måste bestämma lite mer än de andra.
— Men alla har verkligen sin input i resultatet, säger Janne diplomatiskt.
Detta leder också till en blomstrande form av intern konkurrens, en sympatisk sporre för låtskrivarduon. Här ska saker och ting överträffas hela tiden, på samma sätt som Janne och vännen Pär Wiksten (topp 20 i England!) har en aldrig sinande kamp om vem som kan göra de fräsigaste refrängerna.
— Jag blir allt lite bitter om Ubbe kommer och spelar upp en lysande låt, samtidigt som jag blir väldigt glad. Men visst, jag sporras av bara fan att överträffa det, helt klart.
— Det är ju alltid lite tävling bakom det hela, instämmer Ubbe.
Schlager i rockkostym
Om man ska tala om referenser och sådant som är så populärt i den här typen av artiklar går det — hur man än bär sig åt — inte att komma undan Alex Chilton och Big Star. Och deras kusiner i The Posies. Och deras yngre blodsbröder i Teenage Fanclub. När Norman & Co var i Stockholm häromsistens fick Tommy 16 till råga på allt en låt dedicerad till sig. Något som naturligtvis gav upphov till mycket glädje.
Norman och Gerry hävdade innan de sparkade i gång ”Sparky’s Dream” att Tommy är deras ”favourite Swedish band”. Vilket kan ha sin förklaring i att Tommy både namncheckar TFC i melodin ”27” och använder ”Sparky’s Dream” som blåkopia för sin egen jangliga dänga ”Summerfling”. Eller helt enkelt beroende på att Tommy 16 är bra.
När jag för en annan publikation låter Norman recensera svensk pop fastnar han omedelbart för Brainpool, Wannadies och Tommy 16. Han hävdar att svensk pop i gemen är ”brilliant!”.
Ubbe funderar på referenserna och vad de kan tänkas ha gemensamt:
— Det finns en väldig lockelse i rock’n’roll och pop i kombination… Som Matthew Sweet och Big Star; lyssna på Big Star ordentligt så hör du att kompet är rock rakt igenom fast låtarna är otroligt poppiga. Och det är ju egentligen samma sak med Oasis.
— Ett annat fantastiskt band, Raspberries, är också schlager så det skriker om det, men iklätt rockkostym. Underbar kombination. Och det är väl det vi eftersträvar egentligen, att spela popmelodier och dränka dem i rock’n’roll!
Tyst om albumet
Trots att Tommy 16 är upphovsmän till en av förra årets bästa svenska plattor har inget nämnvärt hänt varken på media- eller försäljningsfronten. Vilket självklart är en skam och katastrof av stora mått. Hur kommer då detta sig? Ja, till stor del handlar det om att någon marknadsföring näppeligen existerat. Att inga videos producerats. Vilket naturligtvis resulterar i att potentiella köpare helt enkelt inte känner till skivan.
— Det är svårt för folk att uppmärksamma något som bara släpps utan någon som helst uppföljning, suckar Ubbe. När vi skulle ge ut plattan var allt väldigt struligt i största allmänhet, ytterst oorganiserat. Vilket är rätt frustrerande. Att vara på väg och sedan plötsligt stanna.
— Det är tråkigt att inget händer, eftersom man lagt ner så mycket jobb på skivan och själv tycker den är så in i helvete bra. Och så hör man i stället en massa skit som säljer enorma mängder…
Som vadå?
— Ja, vad var det som gällde just då? Cajsa Stina Åkerström, Idde Schultz… Det är ju visserligen inte samma genre, men ändå. Annars var det otroligt mycket ren pissindie, brittisk wankindie som slog. Man blir less.
— Det värsta av allt är ändå all denna maskinmusik, musik utan tillstymmelse till själ. När man verkligen lagt ner hjärta i texterna och så kommer… Yaki-Da! Och nynnas järnet av sextonåringar som inte vet bättre. Fast det är ju svårt att gilla något man inte känner till.
Exakt. Nu kan det emellertid bli ändring på den saken. ”Shauna” är — blir någon förvånad? — precis släppt i Japan, något som enligt Ubbe gått rätt OK.
— Nu ska den också ges ut i Thailand, Australien och Malaysia. Det är Jocke som fixat det där, men hur det kommer att fungera vet ingen riktigt än. Det vore verkligen roligt att åka dit. West Side är dock väldigt färska på området, så vi får se hur det går.
Närmast på agendan för dessa gossar är inspelningen av ännu en Hardy-platta. Det finns diskussioner om att en av sångarna i Posies ska producera, något i synnerhet Janne ser som en drömkombination. Material finns i överflöd, de är produktiva som satan.
— Vi skriver otroligt mycket, och nu känns det som vi har en samling svinbra låtar på lager. Jag ser verkligen fram emot att gå in i studion igen.
Lämna ett svar