ALLA RÄTTROGNA COUNTRYMUSIKER drömmer förstås om att förr eller senare få uppträda i Nashville.
Morgan Hellman i Norrköpings-gruppen Nashville Neurotics har redan gjort det. Men han kom aldrig till Grand Ol’ Opry, den välkammade och nyfriserade countrymusikens egen högborg.
Däremot till Wagon Burner, en bar på kroggatan Broadway som ägs av den kultstämplade countrysångaren Lefty Frizzells kusin Pat. Inför en gapande publik på knappa tio personer framförde Hellman två låtar tillsammans med ett par andra sällar som råkade sitta vid scenen.
— Men Nashville var skit, alldeles för många turistfällor. Och så var de mer intresserade av att sälja skräp än skivor. I Hank Williams-affären på Music Row fanns det bara fyra plattor undangömda i ett hörn, men hur mycket muggar, märken och andra fåniga souvenirer som helst.
Tonen avslöjar utan vidare vad han tycker om countrymusiken i dess allra mest kommersialiserade utstyrsel.
Och den som lyssnar på alldeles utmärkta Nashville Neurotics ypperliga CD-debut ”When Whiskey & Blood Runs Together” (Blind Dog/Amigo) märker omedelbart att det är en grupp och en musik som inte har det minsta att göra med vare sig Rednex förskräckliga technocountry eller Kikki Danielssons avskyvärda dansbandsdito.
Nashville Neurotics menar allvar, spelar traditionell och själfull country och Morgan Hellman själv är Norrköpings svar på Hank Williams. I populärmusikens mest misshandlade och utskällda genre står Nashville Neurotics stolt och värnar de gamla country-kungarnas minne.
— Nu för tiden görs den mesta countrymusiken med plånboken som utgångspunkt, i stället för det som sitter här inne, säger han och klappar sig för hjärtat.
Han gör inga försök att dölja sitt förakt för den ”felaktiga” countryn, den som kan ta sig alla uttryck mellan Kikki Danielssons lobotomerade lallande och Garth Brooks lasershower.
— Kikki Danielsson har sagt någon gång att ”när jag sjunger på engelska blir det country och när jag sjunger på svenska blir det dansband”. Hur kan man så fullständigt missuppfatta en sak?
— Skrämmande!
Själv kan han sin countryhistoria utan och innan och går på loppmarknader i hopp om att göra fynd med George Jones och Merle Haggard.
”Mogge” är därtill en välkänd figur i Norrköpings musikliv. Tidigare förde han oväsen på punkig Cramps-nivå i band som Bad Bones, Great Gypsy Rockers och Downbound Train. Nashville Neurotics har — mer eller mindre, under en period kallade de sig Rust — funnits sedan 1991 och har efter ett par åtråvärda kassetter nu alltså debuterat på skiva.
Av plattans fjorton låtar har Hellman skrivit tolv (ibland tillsammans med gitarristen Jonas Pellbäck) och så kör de husguden Hank Williams ”I Can’t Get Ya’ Off Of My Mind” och Beatles-låten ”I Saw Her Standing There”.
— På tiden att den spelas som den borde spelas, som Morgan säger.
Själv är han en ytterst flitig låtskrivare. Det är sånger om brusten kärlek, en förlorares eländiga vardag och om alldeles för sena kvällar vid slitna bardiskar. En flaska whisky inom räckhåll frigör de självömkande demonerna, får pennan att flyta lättare och håller myten vid liv.
— Det händer faktiskt ganska ofta, skrattar han. Fast whisky är så dyrt, så det blir väl snarare Vino Tinto eller hembränt. Det är lite lättare att tycka synd om sig själv i det tillståndet.
— Men jag har ganska lätt för att skriva låtar, de brukar så att säga komma av sig själva. Den här veckan har jag skrivit sju, till exempel. Fast så är det ju en annan sak om alla slutligen håller.
Nashville Neurotics är förstås Morgan Hellmans grupp, men samtidigt vore de inte Nashville Neurotics utan den ypperlige gitarristen Pellbäck, som spelar countrygitarr som ingen annan i detta land. Han besitter en rent häpnadsväckande förmåga att fylla ut låtarna med sitt torra, men mustiga plockande.
Patrik Andersson (bas) och Janne Karlsson (trummor) kompletterar förtjänstfullt och på plattan bidrar dessutom lite annat löst folk.
— Visst kommer countrymusiken att överleva. Jag vill inte tro att folk i längden är så dumma att de inte inser att det som i dag sägs vara countrymusik inte är på riktigt.
— Bara vi inte blir folkkära. Det måste vara ett helvete att vara folkkär…