***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE
* USEL
— BOTTENLÖS

DET FINNS ETT GRUNDLÄGGANDE problem med det här. Eller kanske två. Först och främst; vad är egentligen en “demo”? Och sedan; hur ska man bedöma den? Efter vilka kriterier?
En demoinspelning kan ju vara någonting man gör för sig själv, en minnesanteckning om hur en sång lät i ett första skede när man kanske bara satt och lekte. Eller så kan det vara ett vykort från orkestern till skivbolaget. Med texten: Så här låter vi just nu! Det kan också vara en samling förslag på saker man vill spela in, för att bolaget ska kunna ta ställning.
Till sist kan det också vara en mer eller mindre färdig produkt, en “skiva” att visa upp för arrangörer och journalister, eller till och med en kommersiell produkt att sälja till fans.
De förstnämnda exemplen är mest intressanta, eftersom de inte är några polerade och tillrättalagda produkter, utan tvärsnitt genom en levande process. Men den sortens demos får man nästan aldrig höra, och att sätta betyg på dem är ohyggligt vanskligt.

Någonting ditåt är ändå kassetten från Homo Metal ****. Som är inga mindre än Per och Tess från gamla Växjö-bandet Dream. Kanske vill de inte ens att jag skriver om det här. Men i den massiva attack av sextiotals-inspirerad tonårsfinnepop som det mesta av resten i numrets skörd, så känns Homo Metals arbetsprov som oerhört spännande, passionerat, mystiskt, rastlöst och starkt. Lycka till, tjejer!
Åsså håller vi andan och kastar oss hejdlöst ut i poplavinen. Jag måste säga att det känns konstigt att så många svenska band håller fast vid den lite småtöntiga gitarrpop som nådde sin kulmen för fem år sedan. Det finns nästan ingen variation alls i den.
Beetroots från Göteborg (spotlite i SA #21) ligger på “With Flying Colours” *** väldigt nära Blur. Mest för sången, men även den lätt Hendrix-doftande gitarren.
Chunks hör hemma i Lund, och deras tonårspop på “Designer Jeans” *** doftar mest svett.
aBLe är från Uppsala och spelar en mer plonkig pop på “Strolling For Olives” ***. De sjunger i stämmor, vilket är mycket gulligt.
Elevator Adam från Malmö sjunger också i stämmor, men har åtminstone en låt med lite drag i, “Refrigerator” ***. Kallt.
Medan Fanscene på “Delirium” **½ och Get Happy *** båda har problem med sångare som egentligen inte är sångare. Get Happy får högre betyg för Wedding Presentstuket.
Loosegoats från Lund får alla sina poäng för gruppnamnet, inte för namnet på tejpen, “Demo ’93” ***.
Tamarinds från Umeå borde däremot ha minuspoäng för fånigt namn, men i dag är vi snälla. Snygg produktion på “Talking To The Oak” **½. Sångaren heter Gudmundur och talar alltså med träd.
I förra numret var det mycket svammel om te i demochecken. För mig är te något man tvingas dricka vid dålig mage, så “Smish Hats No. 2” **½ med Teabags från Stockholm får tyvärr hamna i mellangruppen.
Hur i helvete kan man kalla sej Leslies?!! Det är ju ett dansbandsnamn! De är från Kristianstad och växlar på “Vol. 88” **½ mellan Dinosaur Jr-artade gitarrkaskader och oerhört naiva sångmelodier. Men sången är lysande!
Tvärtom med My Favourite Martians, från SA:s hemstad, som på “Honeymoaning” **½ i stället kontrar med pa-pa-pa-pa-pa-körer. Sött, men inte vråloriginellt.
Nej, låt oss övergå till den andra stora trenden — den nygamla punkrevival som går som en löpeld över landet!
Peter “Sveden” Svedenhammar lirade i Raped Teenagers, men har alltid haft många järn i olika eldar. Här trummar han i Chickenpox, tre egna låtar och “Blitzkrieg Bop” som bonus ***. Punk-ska med en god sida: saxofon!
Lesnejtas från Västerås spelar klockren punk, så som vi minns den från det vi var små. Droger, slagsmål och samhällets allmänna djävlighet är vanliga ämnen i texterna på demon “På Grund Av Orsak” ***.
Mer av samma sort levereras av Slutstation Tjernobyl från Holmsund. I alla fall är “Vi Sitter Tysta” *** inspelad där. Asta Kask, någon?
Ett punkband som inte spelar punk är Walter Ego. Vad de spelar vet jag inte. Men att de inte bör sjunga på engelska, det vet jag. Deras svenska texter är betydligt bättre. Demotiteln som ett litet exempel: “Egobitar Halsen” **.
Mer personliga prylar kommer här:
Malmö har fått en ny singer-songwriter! I traditionen utmejslad av Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Dan Hylander kommer nu Joakim Thelander med sin fyndigt döpta “Demo” ***. Hoppas nu för Guds skull att han inte tar illa upp för det! För han gör snitsiga texter på svenska, vilket är värt en bonuspoäng!
Det kan inte vara alldeles lätt att spela doom rock i Göteborg och heta Stefan Andersson! Men det är just vad kontaktmannen för Pope Tree *** gör och heter. Påminner om en lite snabbare variant av vad Camouflage gjorde i början av sin karriär.
Gästrike-kvartetten Terrapins är väldigt spännande. Fräsande gitarrer, wah wah och komplicerade taktarter. Som en korsning av Hendrix, Talking Heads, R.E.M. och tidiga Genesis. Men aningen styltigt spelat, tyvärr. “Toolbox” *** heter kassetten (som finns till salu bland radannonserna).
Tongue Gongue i Uppsala hade säkert väldigt roligt när de spelade in dubbeldemon “In France/The Mysteriously Lost And Found Tapes” **½, För oss som lyssnar är det roligaste låttitlar som “Summer Yeast” och “Commie Dog”. Poppastisch för en uttråkad generation.

Jo, en sak till innan vi stänger baren — varför har alla band exakt samma gitarrljud? Är det månne ABF som infiltrerat alla gitarrkurser i hela landet med sin socialistiskt snedvridna syn på hur en gitarr ska låta? Som en Black & Decker slagborrmaskin i kamp med en mässingsplåt av tjocklek 1,4 mm???
Det förefaller mig som om det inte skulle kräva någon större ansträngning för att göra sig originell i det här sällskapet!
En avslutande fråga: Var är alla syntband — misstror de SA:s recensenter?