BILLIE RAY MARTIN
4 Ambient Tales EP: Hearts / Planet Of The Blue / (I Spent Hours Again) Wishing You Well / House Of Love
Apollo 10 cd (import) CD5
*****

Om jag fick i uppdrag att förklara färgen blå för en blind skulle jag använda Billie Ray Martins senaste EP. Inga toner kan vara blåare. Inte ens det fabulösa soundtracket till Derek Jarmans film ”Blue”, Julee Cruises enastående ”Questions In A World Of Blue” eller ens Elvis Presleys ”Blue Moon”.
Billie Ray Martins vokala pensel har rört sig så länge på den blå färgpaletten att de toner hon målar är mer blues än någonting annat i nittiotalet. För mig är blues nämligen inte äckliga skåningar med stripigt hår och munspel. Det är inte heller tjocka negerfarbröder med fler bilringar än gitarrackord. Blues är fina och svala emotioner som inte vill skaka om lyssnaren utan bara visa att kärlek är svårt, att skönhet är svårt och att inget blir bättre av att man bråkar och skriker.
För Billie handlar bluesen också om att flyta medströms. Efter att tidigare ha ansträngt sig för att nå virtuosa soul-toppar har hon på de fyra ambient-sagorna dämpat sitt uttryck — och därmed lagt hela djupblå oceaner mellan sig själv och artister som Maria Carey eller Sade. Den som tycker att Billie sjunger utan svettigt engagemang har alldeles rätt. Hon följer en spontan linje av perfektion som otvunget löper över hela The Grids indigoskimrande ljudmatta. Technopipen är så mjuka att man kan frottera fötterna på dem efter att ha flutit i det postambienta bluesvattnet.
Sedan jag sträcklyssnat på ”4 Ambient Tales” gömmer sig en stor del av mina ambientskivor i ett mörkt hörn. De känns plötsligt nerknarkade och dumma. Jag sitter ensam och älskar den här skivan medan resten av världen går under i fin de millénaire-vånda och dålig hygien.