PARASITES
Punch Lines
Shredder SHRED 20 (import) LP/CD
****½

Pheuwh!
Helt out of sight!
Varje morgon sedan Parasites kom in i mitt liv har jag startat dagen med en balanserad frukost bestående av ett par baljor java, en kall dusch, en noggrann rakning och minst tio minuters poserande och luftgitarr-spelande framför spegeln.
No less.
Parasites är POP. De är minst lika viktiga som luften ni andas och kaffet ni dricker och om man slår upp ett uppslagsverk så borde ordet powerpop kompletteras med en bild på Nicky Parasite. “Punch Lines” är ett popalbum med fler melodikrokar än ABU Garcias sommarkatalog, mer energi än Duracells totala julförsäljning och mer slyngelattityd än en grupp sjätteklassare på skolresa till Gröna Lund.
Jag tror inte att jag ens i mina våtaste drömmar kommit i närheten av ett popalbum av denna kaliber. Och då menar jag inte pop som i akademiskt intrikat och djupsinnig pop utan ren och skär POP. Texter om flickor som ska erövras, lysande stämsång, tamburiner som piskar fram refrängerna och stick som kommer så oväntat att man trillar omkull av glädje.
Och allt detta har den gode Nicky gjort nästan alldeles själv. Varje text i texthäftet åtföljs av orden “Nicky Parasite: vocals, guitar and bass” kompletterat med namnet på den trumspelare som medverkat.
Men Nickys geni sträcker sig längre än hans gitarrhals, de utskrivna texterna har små kommentarer i stil med “repeat chorus and don’t forget to yell ba, ba, ba, etc” (“Someday”) och “repeat chorus again, just because” (“You’re Gonna Be Mine”).
Jag saknar ord.
Parasites har i och med “Punch Lines” utan tvekan skapat årets tuffaste POP-album.
Köp eller dö!