STAFFAN HELLSTRAND
»Eld«
Sonet S2857 (Sonet) LP/CD/MC
[****½]

Det finns band och artister som man har ett alldeles speciellt förhållande till. Det är sådana som man följt i vått och torrt genom åren och dem räknar man på något sätt som sin privata egendom. Det känns som man känner dem.
För mig är Staffan Hellstrand en sådan artist. När då omvärlden smått förundrad börjar strö rosor över honom kan jag inte annat än att med ett leende på läpparna luta mig tillbaka och tänka att »det visste jag väl«. Han har alltid varit så bra. Men visst, jag håller med om att Hellstrand återigen har överträffat sig själv.
För på »Eld« går Staffan bakåt, till rötterna i SH!, för att ta ett par sjumilasteg framåt. Elgitarrerna är tillbaka och visst är det ett genidrag att hyra in Nomads på fyra av plattans låtar, men framför allt handlar det om en passion och lidelse som Hellstrand har och som nu blöder så tydligt att ingen kan ignorera den.
Trots ett tuffare yttre än på föregångaren »Den Stora Blå Vägen« behåller ändå Staffan sin unika känslighet i det han gör. Starka melodier finns det i överflöd på »Eld«, men det är långt ifrån några inställsamma och billiga saker han bjuder på. I bakgrunden härskar alltid det Hellstrandska vemodet och det är, som i »Klockan Slår Sju I Sofia« eller »Blå, Blå Is«, ofta parat med en hotfull underton.
Det finns heller ingen som med sina texter kan fånga min uppmärksamhet som Hellstrand. Han målar upp känslor och stämningsbilder som visserligen är öppna för personliga tolkningar, men som ändå känns som om man fattar precis vad han menar. Och jag antar att det är det som utmärker riktigt bra rockpoesi, för Staffan Hellstrand är Sveriges enda rockpoet värd namnet.
»Eld« är utan tvekan årets bästa svenska platta. Förmodligen också en av de bästa svenska plattorna någonsin.