INGEN AV DEM ÄR ÖVER TJUGO ÅR. De har funnits sedan årsskiftet, första demon spelades in i februari och den blev så lyckad att Sveriges största skivbolag EMI snart knöt dem till sig. Mindscape är ännu ett tecken på att det 1992 har blivit inne med indiepop. Fast några i Stockholmskvintetten har som de uttrycker sig över huvud taget inte kommit i kontakt med en ”indieskiva”, utan influenserna är så vitt skilda som hårdrock och jazz.
Gitarristen Johan Hübner lyssnar dock mycket på Primal Scream (och Metallica) och är den som sufflerar sina och de övriga medlemmarnas åsikter när jag ringer upp dem i inspelningsstudion. Johan, Vilhelm Gustavsson, som ”har hand om maskinerna”, basisten Jonas Edblom, sologitarristen Marc Folkesson och sångerskan med jazzbakgrund (utveckla!), Sofia Berg-Bohm är mitt uppe i inspelningarna av sin debutplatta, en EP som enligt planerna ska släppas lagom till gruppens spelning på årets Hultsfredsfestival.
Vad var det då som gjorde att EMI signade er?
— De tyckte att ”Bring You Down” var en jäkligt bra låt och att det var ett nytt ljud, i alla fall på den svenska himlen. Personligen tycker jag att vi inte låter som någon annan i Sverige.
Själv hävdar jag att de kan liknas vid ett Curve med melodier (engelsmännen är ju som bekant inte kända för att skriva LÅTAR). Och får medhåll om att bandet frontat av Toni Halliday gjort ett mindre lyckat album.
— Det hade varit kul att se dem i Hultsfred även om jag har svårt för den här depprockstilen som de trots allt har. Post-Cure och Sister Of Mercy, svarta skinnjackor, etc.
Hon kan se rätt spöklik ut.
— Kokainansikte… helt vitsminkad och röda läppar, det vimlar av sådana här i Stockholm på vissa ställen — fast jag vet inte riktigt om du ska skriva det…
Well, vi övergår till att prata hjältar och jag undrar om Bobby Gillespie är en sådan person som de skulle kunna ha som förebild — Bobby som liksom är mer än bara musik.
— Jo, det är klart man även försöker tänka på saker runtomkring. Som exempelvis design och hur man ser ut på scen.
Mindscape har precis som This Perfect Day inlett ett samarbete med formgivaren Lasse Sundh, och då inställer sig frågan om de inte är rädda för att få utstå samma kritik som TPD på vissa håll fått ta emot.
— Designerstämpel. Det har varit mycket så med engelska indiegrupper att man ska sätta på sig de skitigaste och säckigaste kläderna för att se ”tuff” ut. Det är väl OK och ser bra ut på vissa, men samtidigt kan det vara rätt kul att försöka göra lite utstuderade saker ibland.
Låter spännande. I den stora konsten att se rätt ut har det i detta land knappast hänt någonting av vikt sedan Tages och Namelosers paraderade omkring på Bildjournalens sidor.
Johans första platta var Beatles ”A Hard Day’s Night”, inköpt vid sju års ålder och nu, tolv år senare, får man hoppas att det på något sätt ska bära popestetiska frukter i en svensk lustgård som sällan är speciellt lustig.
Mindscapes stora målsättning inför hösten är att komma ut i landet och spela, och ett album har diskuterats med skivbolaget. Bara det inte går för fort nu och man undrar om de verkligen har styrka nog att få igenom sina önskemål — det är fler än ett lovande band som krackelerat när ”drömkontraktet” visat sig vara en chimär.
— Det är klart att man aldrig har helt fria händer så här i början, men vi ska definitivt inte bli något nytt Sha-Boom — vi säger nog ifrån om det inte blir som vi tycker. Hittills fungerar dock samarbetet med EMI friktionsfritt och LP:n spelas in när båda parter är nöjda med låtmaterialet.
Tar ni er musik på dödligt allvar eller är pop mer en kul grej?
— Någonstans mittemellan. Om man går in för seriöst för saker och ting blir det dåligt. Man måste se på vad det är man håller på med lite utifrån, för annars snöar man in på en sak, kanske sitter en hel dag och slår på en virvelkagge — då har det genast blivit Toto…