Det är gryning. Runt en lägereld sitter ett gäng smålänningar och dricker hemmagjord öl. Själv fryser jag så tänderna skallrar och hatar i det ögonblicket varje sekund av vistelsen i den förrädiska idyllen, ute i buschen utanför Emmaboda och med ett orest tält liggandes kvar i ett bagageutrymme. Den svenska independentrocken hade fått för sig att samlas just här i Smålandsskogarna, och om vädret nu var i bistraste laget fann jag i alla fall en hel del värme i det starka utbud musikfesten i Rasslebyggd visade upp.
För säkerhets skull hänger både paraply och regnställ med i packningen när sommarens första musikextravaganza drabbar vårt ljuva land. En Opel Ascona Luxus 1,6 DI hämtar upp mig utanför Video West på Skepparegatan i Norrköping. Chauffören och bilägaren heter Ulf Ohlsson, är rocksångare och poet i allmänhet och trebarnsfar i synnerhet. I ressällskapet återfinns även skivbolagsdirektören/sångaren/låtskrivaren Ola Hermanson och det relativt kära paret ”Togga” och Sofia. Vi ska ner till Emmaboda och kolla in en liten men naggande god festival — jag med målsökaren i första hand förhandsinställd på Sundsvallskvintetten Shades Of Orange.
Men det är även ett ypperligt tillfälle att ta pulsen på Sveriges indiescen, ett uttryck skribenten Kristina Adolfsson finner så märkligt att hon alltid förser det med citationstecken.
Bilturer till en festival brukar kunna vara ganska egendomliga — och mycket trista när kilometeranvisningarna på de skyltar man passerar inte tycks minska ett dugg åt rätt håll. Asconan susar förbi chockgula rapsfält och diverse betande kreatur. Bönderna är sura igen och har satt upp banderoller på sina fordon. På ett står att läsa: Hellström ljuger. Och som de IFK-fans vi är kopplar vi inte alls samman detta med en viss jordbruksminister utan med namnen, ”vår” goalgetter Janne, fotbollsspelaren… Från kassettdäcket hörs Torsson, som i sin tur ackompanjeras av ett envetet strilande regn som bombarderar plåttaket. Typisk svensk sommar!
Första stoppet görs i Fårbo och det är ungefär lika upphetsande som det låter. Pizzerian La Dolce Vita är nesligen stängd så vi får hålla till godo med ett sterilt korvhak i samma samhälle. Jag ger Uffe uppslaget att skriva en essä om våra upplevelser och han kommer upp med rubriken ”Fnisset i Fårbo”. Skitkul idé (om man känner till Uffes skrivartalanger) som aldrig realiseras. I lokalen sitter tre unga kids och glor på de två uppmonterade TV-apparaterna och nästan samtidigt tänker Sofia och jag samma tanke högt: MTV-generationens barn!
”Gillar ni Dr Alban!” skriker jag åt dem, men de förstår icke utan fortsätter fånstirra på bildrutorna med halvöppna munnar. Trots allt är det kanske bara Slitz-Unni som förstår sig på det ”rappande” tandläkarfenomenet.
Framme vid festivalområdet, som på två ställen endast är inhägnat med den typ av plastband som vanligtvis används när en brottsplats spärras av, kryper snart en antikänsla över en. Det känns… underligt att spana ut över en vidsträckt äng och omgivande tät skog och tro att det ska kunna arrangeras en ”musikfest” här. Och hur kollar de upp att inte alla smiter in via skogen? En av arrangörerna, tillika manager för Dream, Ulf Ekerot berättar att ”det blir synd om den som plankar in” — utan att närmare utveckla hur…
Två scener, ”Stora” respektive ”Kristina”, ett hus med bar (!) — och ett hederligt gammalt skithus. Och det är utanför detta jag lokaliserar Shades Of Orange.
Basisten Magnus Renströms kalufs är en karbonkopia på Svenne Hedlunds lätt igenkända frissa och fotograf Anette undrar om inte Lotta finns i faggorna… Nu råkar Magnus Hammond-spelande flickvän heta Maria, efternamn Ojala, och tillsammans med de övriga i bandet; sångaren Ronny Pale, gitarristen Arvid Lind och trummisen Daniel Vestin, tar fotografen med dem ut i Rasslebyggds skogar för en naturnära plåtningssession.
Under tiden passar jag på att kolla in dagens första uppträdande, Happydeadmen. Kristallklart ljud, gitarristerna Janne och Magnus har en varsin Wunderbaum-dekal dinglande runt gitarrhalsarna och… ja, så värst mycket roligare blir det knappast. De gör sig bättre på skiva.
Shades Of Orange kommer släntrandes från skogen och Arvid, Daniel och Magnus utser sig själva till de som ska föra gruppens talan — jag har innan fotograferingen gjort klart att jag vägrar prata med hela bandet — och vi knallar en trappa upp i det barförsedda huset. Ett riktigt bonnaloft möter oss och sedan vidtar en hyggligt misslyckad intervju. Efteråt försöker jag analysera vad som gick fel och hittar tre tänkbara orsaker: 1) DE var tagna av stundens allvar, det vill säga att bli intervjuade för Sveriges ledande musikblaska. 2) JAG lät dem aldrig tala till punkt. 3) De är norrlänningar.
Det mest troliga är nog alternativ tre — med det stora undantaget Pär Wiksten i Wannadies är de flesta ovan Dalälven bosatta personer faktiskt ytterst fåordiga. Och det må väl vara OK. Lyckligtvis kan i dylika fall oftast ”musiken tala för sig själv” och Shades Of Orange två singlar, speciellt B-sidorna, är förnämliga bevis på ett sådant förhållande. Vi är rörande eniga om att debuten ”Coming Out”/”Leave Me To Die” har den största slagkraftigheten och det här med att jag gillar flipsidorna bäst tror Arvid har åldersmässiga skäl — ”de yngre föredrar ’Coming Out’ framför B-sidan”, säger han lakoniskt.
Vi är också ense om att jämförelserna med Manchesterscenen (som, tro mig, är STENDÖD i England) är en aning överdrivna. Att jag skrev ”fånigt tidsriktiga” i min recension av ”Coming Out” hade egentligen minst lika mycket att göra med deras klädsel i sann neohippieanda.
— Vi har definitivt inte sökt oss till något Manchestersound. Om vi hämtar inspiration från någonting är det snarare sent 60-tal. Annars har vi en ganska egen stil, menar Daniel.
En stil som har mer gemensamt med den nypsykedeliska våg i första hand Loop piskade fram över England för ett antal år sedan. Och inte blir det ”Manchester” bara för att man använder en wah wah-pedal.
Vore det då inte läge att försöka sig på en Easy? För visst pekar deras anglofila sound i riktning mot good old Britain.
— Vi tar en sak i sänder. Det vi verkligen vill göra nu är att spela in en LP. Vi får väldigt positiva reaktioner när vi är ute och spelar så det känns som om ett album skulle sitta bra just nu, tycker Arvid.
En avgörande faktor är också om de ska spela in skivan för nuvarande bolaget Massproduktion, eller vänta tills efter spelningen på Hultsfredsfestivalen och se om något större bolag vill signa dem — intresse har inte saknats. Från att tidigare ha tagits om hand av managern Erik Nilsson, som slutade med den sysslan för att börja plugga och bli pappa, sköter nu Party Production allt det praktiska med bokningar. Något som säkert bidrar till att intresset höjs ytterligare ett snäpp.
Och de har redan ett stort fan i Di Leva. Arvid såg ett av hans skådespel (konsert är ett alldeles för blekt begrepp i sammanhanget) och eftersom han hört att Di Leva gillade singeln och han råkade känna arrangören hamnade han på samma krog som Thomas med sällskap. Jag förmodar att det var herr Jörgen Cremonese som dikterade vilken mat de skulle avnjuta…
Vad tycker ni om Di Leva som scenpersonlighet — är han ett slags föredöme?
— Jag tyckte det var asbra. Fantastiskt. Men man kan knappast ha Di Leva som föredöme för det funkar bara inte.
Nej, fel tänkt av mig. Det var mer med tanke på hans sätt att klä upp sig och våga vara annorlunda som frågan ställdes. Kläder verkar ha en viss betydelse i Shades Of Orange totala image — är det viktigt för er att se ”rätt” ut?
— Ja, man kan ju inte se ut som en helt vanlig Svensson, påpekar Magnus.
— Det ska vara behagligt att titta på, understryker Daniel.
Och har naturligtvis helt rätt.
Hur långt skulle ni kunna gå för att verkligen slå igenom?
— Absolut inte byta stil, anser Daniel.
— Vi måste gilla det vi gör. Men jag tror säkert att ett skivbolag skulle kunna ha en del synpunkter som säkert är värda att lyssna på — fina vinkar är alltid bra, hävdar Arvid.
Och så bråkar vi lite om Oliver Stones Doorsfilm är patetisk eller inte och snart är vi inne på ämnet d-r-o-g-e-r. Men DET tänker jag undvika att skriva en rad om för risken är överhängande att folk börjar ta mig för en stor drogromantiker och så är det ju inte alls! (Föga övertygande TE. Övriga red.)
De får i stället berätta om sin roligaste spelning. Den i Östersund. På nyårsafton. På andra våningen. I en lägenhet.
— Det var jävligt packat med folk, 70-80 stycken, och vi stod och spelade i ett rum inför en hängiven publik. Det räckte med att stämma gitarren så jublade dom! Och vi höll på att braka igenom golvet…
Och på den våning vi sitter och gör en intervju brakar i samma stund en synnerligen omdömeslös trebarnsfar in och hojtar: ”Grabbar! Grabbar! Har ni fått en loge?!” Riktat till Norrköpings pophopp Cod Lovers… ”Mina vänner” förklarar jag för Shades Of Orange-trion…
Avslutningsvis snackar vi ”tidlös” musik och det är ett tema jag tror mig behärska förhållandevis bra. Synd bara att de drog upp lite sömniga namn — jag menar, vad är Leather Nun och Ramones att komma med när jag två dagar innan kommit över Curtis Mayfields ”Back To The World”! För en tia! När den i själva verket är lika mycket värd som hela universums samlade guld- och diamanttillgångar…
Tajmingen är perfekt för när jag andas in lantluft igen ute på fältet står Dream just i begrepp att börja spela. Easys arvtagare på det stilistiska planet, och på det platoniska dito yppar Uffe Ohlsson under hemresan att han nog blev smått förälskad i trummisen Tessan. Sagt med ett spjuveraktigt leende och i sin högst medvetna roll som familjefar. Jag kan nästan förstå honom för någon så sanslös trumbankare har inte det här landet skådat sedan My Bloody Valentine senast gästade Sverige. Eller Animal drog av ett solo i Mupparna. Livefavoriten ”Kennedy” (Wedding Present) är makalöst bra och med en lätt rave-rörelse med handen får sångaren Pelle publiken att dansa do-the-acid-house-wave-your-hands-in-the-sky.
Det är sådant som snabbt får mig att negligera svarta molnformationer och den totala frånvaron av ätbar föda. På vägen ner siade jag om att det skulle vankas vegetariska oätligheter och chili con carne och när banden samlas runt grytorna går jag därifrån och drömmer om Big Mac, mellan-strips, varm choklad och äppelpaj. Att jag senare på kvällen slevar i mig någons chili skyller jag på dåligt mörkerseende.
Dream var alltså tip top och hade det inte varit för ett billigt skämt om nya superlåten ”Emma”, med tillägget ”boda” (get the ”joke”?), hade de kasserat in epitetet bäst. Festivalens clou blir nu i stället Linköpingsgruppen Suredo, som får det lilla tältet de spelar i att krympa ihop till en tändsticksask där jag och ingen annan ges ståplats. Det är hårfint nära sensationellt och superlativen formas till ord som herointungt, Dinosaur Jr, pop och liknande ”subtiliteter” på den analytiska journalistikens skuggsida.
”Mina vänner” Cod Lovers lyckas också de göra det mesta rätt. Så länge som de koncentrerar sig på att rocka loss och inte fumlar med stämning av instrument och andra oväsentligheter som näppeligen hör popstjärnor till. Johan Hallgren bakom ena sångmicken har tillställningens gulligaste kepa nertryckt över öronen och verkar även veta hur man behandlar ett mikrofonstativ. Snygg gest förresten att jag fick sova i deras tält.
Shades Of Orange syr samman en imponerande kvadrupel och de gör det med en slags sammanbiten scennärvaro som förvandlar åskådarna till en surrande getingsvärm som haft den stora lyckan att ramla över en burk sirap. Jag kan inte riktigt sätta fingret på VAD det är som gör att det fungerar, men kvintetten har utan tvekan något stort på gång. Efter giget ger Ola Hermanson kommentaren, direkt till bandet, att de aldrig får ett fett skivkontrakt med nuvarande sångare i sättningen — utan att märka att personen ifråga står två meter bakom honom…
Innan Union Carbides spelning skriver undertecknad autografer åt två sympatiska SA-fans (flickor…), vilket jag bittert får ångra när vi halvvägs hem sitter på ett hotell och äter smörgåsar som prismässigt helt tar avstånd från rådande EG-yra. ”Ni rockjournalister vill innerst inne inget hellre än att få känna er som popstjärnor” lyder ett av de mer bitska övergreppen, som jag utan att gå i svaromål mot sväljer ner med ett glas juice.
För att återgå till festivalen slutar den i moll. Cat Rapes Dog tar effektivt död på allt prat om gigantisk efterfest — alla (ca 215) flyr därifrån och föreningen Kristina åsamkas den största baksmällan när det uppdagas att någon sjappat med kassan. Att det fanns ynkliga småtjuvar även ute på vischan kunde man knappt föreställa sig, men naivt tänkande orsakar allt oftare personliga omvärderingar.
Med det stora undantaget bönder. När vi far hemåt i den välmående Opeln, med Definition Of Sounds mästerliga danspop strömmandes ur bandspelaren, störs återigen landskapet som omsluter E-66:an av nidorden ”Hellström ljuger”.
Lämna ett svar