Första singeln är ”published by Tambourine Sings”. Live kör de en cover på ABBA:s ”When I Kissed The Teacher”. De vågar kalla sina låtar ”golden hits”. Luleås popblinkning Mary-Go-Round vet att det är de små detaljerna som skapar de stora ögonblicken.
En enda gång har jag satt ett riktigt högt betyg för en svensk demo, fyra poäng, och det var Easys andra om fick mig att klättra i julgranar. Easy som nu är MASSIVA stjärnor (i ordets rätta bemärkelse).
Det var dock ohyggligt nära att även Mary-Go-Round nådde dit med sin första femspårskassett, endast den halvdana inspelningskvaliteten förhindrade detta. Fast jag blev charmad redan innan en ton nått mina öron, för på ett litet infoblad (14 x 12 cm) skrev de att ”popstjärnor har det inte lätt i vår by Luleå”, och ritade träd, blommor, solar och en MYRSTACK som hälsning. Jag kan inte förklara varför, men det var solklart att musiken borde vara porlande bäckar och spirande vegetation — och naturligtvis var det så.
Det fanns något oförstört, oskuldsfullt i deras pop och två bidrag var/är HITS; ”Into The Morgue” och ”I Caught You Crying”. En flicka och en pojke som duellerade vokalt på samma effektiva sätt som instrumenten gör det i den oförglömliga tvekampen ”Duelling Banjos” i Burt Reynolds enda hedervärda film, ”Deliverance”. Samt en gitarrist som snott ett plektrum (självspelande) av Johnny Marr.
Vi övertygar den lokala rockföreningen om att boka in norrlänningarna, det skrivs kontrakt, de kommer till Norrköping och hela gänget, inklusive en chaufför, hänger med till redaktionen efter att först ha inhandlat varsin pizza på Maestro (där vi numera äter gratis).
De blir mycket imponerade av att den förväntade källarskrubben lyser med sin frånvaro och sångaren/kompgitarristen Jonas Mann noterar storögt att SA har prenumeranter i hans hemby, ”hårdrockarkommunen” Arvidsjaur. Sångerskan/flöjtspelerskan (obs, det sista är viktigt) Malin Svarfvar noterar att vi har goda kunskaper om hennes tidigare hemort Motala.
”Vet du att det är i Motala de knarkar så ohyggligt?” undrar JL taktlöst (men träffsäkert). Det visste hon.
Efter avslutad måltid får dessa båda och leadgitarristen Nils Johansson vara kvar, men basisten Patrik Jäder och trummisen Jari Haapalainen (och chauffören) kastar vi ut. Inget ont om dem i och för sig, det är bara det att en basist och en trummis är alltid just inte mer än… en basist och en trummis.
Dessutom får Jari säkert chansen att vid ett senare tillfälle prata om sitt andra band, The Bear Quartet — som kommer att fortsätta haussas av mig så fort han orkar skicka ner deras senaste inspelningar (att han körde dessa cirka tjugo gånger på raken klockan halv sex på morgonen tror jag knappast han minns…).
Mary-Go-Round har döpt sin debut till ”Plays Golden Hits”, men plattan är inte den fullträff jag hade hoppats på. Produktionen är halvtam, mixningen slarvig och framför allt; jag saknar mina demofavoriter. Till min lättnad säger de att ”Into The Morgue” spelades in samtidigt och blev ”jättebra”. Och att de ”faktiskt ångrat det bortvalet”. Ändå är det en himla fin sjua, bara gruppen får bättre resurser kommer snart ”guldhitsen” att ramla över oss.
På soundchecken upptäckte jag till min glädje att Malin också spelar tvärflöjt, vilket får oss att testa deras popkunskaper och influenser. Det är faktiskt intressanta spörsmål, trots klichémässigheten, för man vill ju bolla med sin goda smak…
— Är ni Love-freaks?
— Jag har aldrig hört dem och kan inte sova om nätterna för det, säger Nils.
Skandal.
— Alltså, vi har en låt nu som Malin spelar flöjt på där vi fått till en riktig tidig sjuttiotalskänsla, som den soulmusik som gjordes då och även likt billiga amerikanska deckares signaturer, men Love…
— Har ni hört William då? Det finns en låt med tvärflöjt på deras LP.
— Verkar mycket intressant, tycker Jonas.
— Ja, om man inte spelar som Ian Anderson förstås, tycker JL.
— Vem? undrar Nils och samlar ovetandes in pluspoäng.
Och så där håller vi på och gaggar i en timme. Men det c är kul att dribbla favoritband fram och tillbaka, och de tre ungdomarna har matats med god musik ända sedan koltåldern (att Ian Anderson är okänd ger dem bara heder).
— Jag stod och hoppade till Beatles-låtar i soffan och lekte med plastgitarr, minns Nils, som peppad av all bra musik på en ”legendarisk” kräftskiva startade Mary-Go-Round hösten 1988. Att hans gitarrspel hämtar många idéer från den engelska gitarrpopen är uppenbart, så hur är förhållandet till ”C-86-vågen”?
— Jo, det var helt klart en kick när jag fick höra Primal Screams ”Velocity Girl”, Bodines…
…Wedding Present, Big Flame, June Brides, fyller jag på i tankarna, samtliga nämnda kan ta åt sig ”äran” av att SA föddes. ”Velocity Girl” ja, 1.22 minuters magi som inleds med Bobby Gillespies ”here she comes again…”, och hans minnesvärda andningsteknik får mig fortfarande att tappa — andan. Nils plockar fram sina Weddoes-plattor lite då och då, fast just nu lyssnar han mycket på soul (tänk vilket sammanträffande).
— Jag köpte Curtis Mayfields ”Superfly” i Stockholm. Härlig musik. Marvin Gaye. Man hittar en massa spännande harmonier inom soulen. Beach Boys ”Pet Sounds”. Och Beatles självklart.
Klassiker.
Jonas?
— Det har varit mycket Beatles hela tiden. Av åttiotalsbanden har jag tidigare haft en förkärlek till Echo & Bunnymen men av de band som finns nu tycker jag bäst om Prefab Sprout.
— Åh herregud, dånar Nils instämmande.
Och därmed har landets musikjournalister fått ett givet uppslag, ”du skall inga andra gudar hava jämte Prefab Sprout”.
För tillfället är dock Jonas ”ganska djupt nere i Elvis-träsket”.
— Han är min stora passion just nu. Jag läser lite grand om Elvis också, tycker han är en väldigt intressant människa (sagt på ett typiskt kargt norrländskt vis). Han har betytt massor för mig personligen, Presley och Beatles var det första jag lyssnade på, men jag tyckte Elvis var bättre då.
Fler sammanträffanden. Tre stycken Presley-album och ett styck Beatles-samling var min inkörsport till den här fascinerande popvärlden. På det rudimentära stadiet fanns också Svensktoppen och Supremes med i bilden…
Malin?
— Fast jag glömde en sak, lägger Jonas till. Motörhead betydde mycket för mig.
Vi förklarar att dylika erkännanden går att redigera bort.
Malin?
— Min musiksmak har förändrats efter mina pojkvänner, exempelvis lyssnade jag på engelsk gitarrpop ett tag. När jag var liten var det jazz och blues som gällde hemma. Nu tycker jag om tjejer som sjunger kraftfullt, däremot inte Prefab Sprout.
För mjäkigt.
— Visst är det vackert men jag vill att det ska vara någon motor och något jävlaranamma i saker och ting. Det ska finnas lite dramatik i musiken och man ska vilja säga något.
Och nämner Throwing Muses som exempel. Wow!
— Pixies är jätte-jättebra.
Jättewow!
Malin gillar även Brecht och teatermusik, vilket är logiskt då hon vid sidan av musiken sysslar med skådespelande. Hon flyttade till Luleå för att gå en teaterutbildning. I sin klass bildade hon och några tjejer bandet Livmoderhalsen, men det är inget vi törs spinna vidare på. Nils jobbar för övrigt på lasarett och Jonas är, som han så snyggt formulerar saken, ”arbetsfri”.
Vi återkommer till singeln. Det var pressat tidsschema, pressade ekonomiska förhållanden och resultatet blev inte riktigt det eftersträvade.
— Jag måste säga en sak…
Säger Jonas och alla skrattar.
— …mig kan ingen skylla på för jag var inte med och mixade.
— Vi är så hemskt dåliga på att vara i studion, det är som en djungel för oss, menar Nils.
De behöver inte be om ursäkt. Idéerna finns där och Mary-Go-Round vill till exempel utveckla musiken genom att ta in fler instrument. ”Noble Art” begåvades med ett klockspel, som hade varit magi om nu inte mixningen blivit så tafflig och tunn. Det är bara att lyssna på inledningen till Four Tops ”Yesterday’s Dreams” och inse vad man kan åstadkomma när studiomöjligheterna finns. Klockspel är lika coolt som tamburiner. Och det slog mig plötsligt att stråkar borde vara lika hippt och inne bland dagens poputövare. Jag säger inget mer än ”Walk Away Renee”…
Den alltid lika taktlöse JL tar upp alla mina borttappade lösa trådar och frågar:
— Vad har ni för jävla texter då?
— Det var en jävla fråga, muttrar Jonas. Men samlar ihop sig och berättar att han och Malin sjunger sina egna texter. Han hämtar nerskrivna tankar från upplevelser han haft själv eller sådana som andra personer vidarebefordrat. Politiska budskap drar han sig för, ”lära-ut-mentaliteten är inget för mig”.
Malin skriver oftast utifrån det stadium hon precis befinner sig i och centrerar då allt runt detta. Efter att ha kommit ur denna period tycker hon ofta att ”hon varit barnslig”.
— Det ska finnas utrymme att tänka, för är texterna helt abstrakta, så att man inte ens kan identifiera sig med dem, då blir det tråkigt. Ibland känns det som om jag skriver för kryptiskt…
Må så vara, men vem vill ha kristallklara lösningar på allting? Vad handlar ”Fishbowl” mer om, än en flicka som vid tolv års ålder krossat en spegel och sedan inte fått någon kärlek…
Textskrivande kan vara ett stort problem, menar Jonas, för mer sällan skriver jag för någon annan än mig själv, även om det samtidigt finns en drift att lämna ut det skrivna.
— Det blir lätt så personligt att det blir svårt för andra att förstå vad jag menar. Extremfallet är texten till ”Locked”.
Ja, vid en flyktig genomläsning kan den tolkas som rena sado-masochismerna med sina ”whip me”, ”slap me”, ”chains” och ”tied up”. Rena Twin Peaks-fasonerna, men känsloläget utgår i stället från Jonas upplevelser i lumpen, hur satans förnedrande det är och hur instängd och övervakad man är. JL och TE rekommenderar ingen av kvinna född man att göra sin militärtjänst — det är inte speciellt stärkande för själen att stå och göra honnör för en flagga eller att gömma sin moptop i ett hårnät.
Jonas favoritskrivare placerar han i två kategorier; dels den mer lättviktiga, med tidiga Beatles som affischnamn:
— Jag tycker det är rätt poetiskt när de skriker ”baby” och ”yeah”.
Och så den mer tänkande skolan med headmaster Paddy McAloon i spetsen. Texter som lämnar mycket utrymme åt egna bilder, stämningar och känslor. Andra tänkare han nämner är Ian McCulloch, Lou Reed, Robert Smith och Morrissey.
Mary-Go-Rounds ambitioner inför framtiden är ännu så länge inte mer formulerade än att de börjat fundera på ”nackdelarna och svårigheterna med att ligga på ett litet skivbolag och att bo långt upp i Norrbotten”.
— Pengar är boven i dramat, förkunnar Nils.
Det eviga problemet och finns det någon som tror att William fått prova till Svensktoppen eller vara med i TV:s Dabrowski om deras bolag Nonstop inte slutit avtal med WEA. För att ta ett typiskt exempel på hur smidigt och lätt allt kan gå med ordentlig ekonomisk uppbackning. Och de rätta kontakterna…
— Det viktigaste är ändå att vi är nöjda med vår musik, att VI tycker det är bra, hävdar Jonas.
Och det låter som en lämplig avslutning.
Fram på småtimmarna låter vi dem smaka av storstadslivets alla trivsamma fördelar. En av Pekings alla svartklubbar besöks och hur skulle det kunna sluta på annat sätt än att vi sjunger allsång till en misslyckad poets för natten ovanligt lyckade konstnärsinsats — att plinka Beatles på ett piano.
Jag säger inget mer än ”Let It Be”…
Lämna ett svar