Om den svenska musikrörelsen fick en egen historiebok skulle det första kapitlet sluta 1990. Sedan skulle det kanske inte bli så många fler kapitel. Men jag är ingen profet, så det vet jag inget om. Jag vet bara att detta första kapitel skulle sluta med att ett av de många skivbolag som sedan slutet av sextiotalet startats i Sverige för att ge ut ny ung svensk rock blev det första att gå över gränsen och liera sig med den multinationella musikindustrin.

Jag menar inte att moralisera. Jag gråter inte, nedkallar heller inte Guds förbannelse över att Nonstop sluter avtal med WEA. Jag tror inte att musikrörelsen står och faller med denna pakt. Men jag är lite orolig över anledningen till att denna affär blir verklighet och vad den faktiskt beskriver för tillstånd inom rörelsen. Om det nu ens längre är en rörelse.

Man kanske skulle börja med att påminna om varför den alls startade. Få aktiva minns det väl nu, men sanningen är att ungdomsrevolten 1968—69 betydde en sådan kaskad av lössläppta frihetsdrömmar att popstjärnor in spe, politiskt agitatoriska kampsångare och anarkistiska rockdadaister poppade upp ur snart sagt varenda källare.
Och det fanns ingen del av den gamla försoffade svenska skivbranschen som ville ge dessa horder av långhåriga skrammeldårar den minsta tum av sina resurser. Musikbranschen då levde fortfarande på Siw Malmqvist-schlagers och visgrupper av typ Hootenanny Singers (där Björn Ulvaeus i ABBA började). Den psykedeliska rocken, som var stor och färgsprakande i England och USA, hade ingen motsvarighet i skivutgivningen här.
Här hoppades skivbolagen på ”ett svenskt Beatles” och förstod inte att Mascots, Tages och Hep Stars tillhörde en förgången tid. Så chocken blev total när folk tog saken i egna händer och grupper som International Harvester (senare Träd, Gräs Och Stenar), Gunder Hägg (senare Blå Tåget) och Philemon Arthur & The Dung började göra skivor som till och med spelades i radion. En kaotisk, provokativ och grinande musik som satte nationens trygghet i gungning.
Philemon Arthur orsakade skandal genom att vinna en utmärkelse i Grammis-galan 1972, och sedan fick popband inte vara med i det prestigefyllda branschspektaklet på många goda år. Inte förrän tills ganska nyligen, då ju musikklimatet återigen svängt, och popen ånyo sitter vackert i de fina salongerna.

Hur började den förändringen? Var det den märkliga alliansen av svenska skivbolag (Stikkan var där, liksom Tommy Rander) som i början av åttiotalet började sätta press på radio och TV att spela mer ”svensk musik”? Eller var det Listan, som Sonet lyckades sälja till TV under sken av att ge just svensk musik en chans (trots att det bara är de stora bolagens artister som får den)?
Eller var det kanske långt tidigare, när skivbolag som Nacksving och Amalthea sadlade om och alltmer tydligt satsade på publiktillvänd och radioanpassad pop i stället för det som rocken alltid stått för: Hjärtat som alltid är rött, hjärtat som alltid är rätt, som Thåström sjöng.
Jag vet inte exakt när svängningen började, och det kanske inte är intressant heller. Men sedan mitten av åttiotalet har vi låtit branschen steg för steg ta initiativet. Med tramset om ”svensk musik” (hur skulle Träd, Gräs Och Stenar eller Blå Tåget ha låtit om de inte lyssnat på Velvet Underground, Rolling Stones eller Pink Floyd?). Med ”lanseringen” som alltid leder till anpassning till en tänkt publik och dess fördomar. Med rocktävlingar och barnsliga utmärkelsegalor.
När till och med kloka musiker som Stry Terrarie säger att han hoppas på att få vara med i Listan, då menar jag att varningsklockor bör ringa i en och annan skalle.
För ytterst handlar det om musikens innehåll. Inte om publikens önskemål; sådant ägnar sig Hänt I Veckan och Vikingarna åt. En independentrock, en oberoende skapande enhet gör den musik den vill, och independentrockens styrka har i alla tider varit dess egenhet, dess förmåga att bryta ny mark, tänja på gränser, slå sönder tryggheten som gör all musik till dansbands-tap-tap.

Om det nu är så att EMI, WEA, PolyGram och de andra multisarna i branschen plötsligt vill ha in independentrocken i sina domäner, då kan vi bara tolka det på två sätt.
Antingen har independentrocken blivit så mesig att den gott kan marknadsföras bredvid Orup och Christer Sandelin. Eller också känner storbolagen (vars näsor alltid är mycket känsliga för väderomslag) att den svenska rockpubliken nu mer och mer börjar gilla det udda och det egensinniga!
I USA ligger Sonic Youth på Geffen/WEA. Och svenska Easy ligger på Elektra/WEA. Men i Sverige vet WEA inte ens vilka Easy är. Detta faktum tror jag man måsta vara medveten om innan man sätter sig till bords med de internationella handelsmännen. De vet faktiskt ingenting om musik! Men de tror att vi har den! Själva vet vi att vi har den. Men vi tror inte vi kan sälja den. För att storbolagen sitter på hela säljapparaten. De kontrollerar media, skivaffärer och distribution. I dag säger vi: OK, då får de sköta den detaljen.
För tjugo år sedan sa man…
Äh, läs artikeln från början i stället!

Fotnot: Denna artikel publiceras även i Kontaktnätets medlemstidning Nätet #4.