MARTY WILLSON-PIPER
Rhyme
Borderline BL 001 (Border Music)
****

Öppningen på Marty Willson-Pipers nya LP är rent sensationellt stark. Borta är den tveksamhet som präglade hans första två soloskivor och här har han äntligen vågat ta ut svängarna riktigt ordentligt.
Första låten, “St. Germain”, är en sprudlande hyllning till Paris, komplett med musettedragspel och en vers på franska. “Melancholy Girl” är ännu bättre och nästan oförskämt hitbetonad. Med en otroligt catchy refräng och snygga “Beatles-trumpeter” (tyvärr syntetiska) BORDE den bli en given radioföljetong.
“Questions Without Answers” är förtjusande folkpop med vackert ringande Rickenbacker-gitarrer, medan “Melody Of The Ram” är en underbart arrangerad, producerad och framförd visa om den glädje som faktiskt kan finnas i ett rejält regnväder. Med fiol, cello, glittrande akustisk tolvsträngad gitarr och ett fenomenalt säckpipebreak byggs den sällsynt varma stämningen upp. Snudd på magiskt.
Och underverken står i kö. “Idiots” är en muterad cembalovals med dubbel leadsång av Marty och Ann Carlberger i perfekt harmoni. Det finns bara ett fel med den här låten och det är att den är alldeles för kort (1.16!). Men det glömmer jag snart när sista låten, “Forever”, kommer i gång. Den börjar aningen tveksamt men refrängen är otroligt stark. Briljant gitarrspel, TUNGA trummor, överjordiskt vacker bakgrundssång och rätt vad det är dyker den där säckpipan upp igen. Andlöst bra.
Nå, eftersom första sidan på “Rhyme” är så kusligt stark — här finns inte en låt jag skulle ge under fyra och en halv stjärnor i betyg — är det paradoxalt nog nästan med onda aningar jag går fram till stereon och vänder på skivan.
Och det visar sig också att mina farhågor är befogade. Den är betydligt svagare. Med alltför många svävande atmosfäriska saker utan riktig skärpa och stringens tappar skivan plötsligt greppet om mig. Bitvis är det fortfarande väldigt vackert men den oklanderliga känslan för arrangemang och produktion som präglade förstasidan lyser här i stort sett med sin frånvaro. Konturlöst är ordet.
Ända tills skivans sista låt, “Cascade”, börjar. Då gör Marty en oväntad uppryckning och hittar tillbaka till det magiska handlaget från sidan ett igen. Med ett intro som låter klart Beach Boys-inspirerat och en sprittande melodi som av någon anledning kommer mig att tänka på Pierce Turner får “Rhyme” ändå en värdig avslutning.
Ja, herregud vilket odödligt mästerverk den här skivan kunde ha blivit om Marty hållit distansen ut. Som det nu är räcker det “bara” till betyget “mycket bra” — men det är med synnerlig mersmak.
Jag längtar redan efter din nästa skiva, Marty!

Marty Willson-Piper
P.O. Box 418
Prince Street Station
New York, NY 10012-0418
USA

Borderline Records
Ingenjörsgatan 5
411 19 GÖTEBORG