Rockmusik spelar man för att ta revansch. Rockmusik spelar man för att man vill säga sanningar. Rockmusik spelar man för att man är kåt. För att tjäna pengar. För att man har en konstnärlig vision. I alla fall var det så. När jag 1990 ser mig omkring i den unga svenska rockmusiken undrar jag om ovanstående begrepp längre gäller. 1990 verkar det som man spelar bara för att man inte lyckats klura ut något annat att syssla med.

Eller finns det andra skäl till att den svenska rockmusiken just nu inte existerar? Åtminstone inte i skepnader som går att beskriva med sammanfattande klyschor typ ”farlig”, ”spännande”, ”förnyande”, ”sexig”, ”viktig” eller ”sinnesvidgande”?
I den övriga rockvärlden är det ju inte så: Subpop, Pixies, Jane Siberry, Young Gods, Dom gröna negresserna, Nits, Midnight Oil – alla är dom inbördes väsensskilda exempel på att det inte är som de enögt hip house-besmittade säger: att ”rockmusiken är död!”. Men i Sverige kan man faktiskt tro att dom har rätt!
1990 är svensk POP däremot mer välmående än någonsin. Creeps, Electric Boys, Jakob Hellman, Titiyo och Leila K är för mig pop. Pop som i underhållning snarare än konst. Hjärna och hjärta och fötter snarare än skrev och ögon och själ.
Hur kommer det sig att dessa popmusiker lyckas UNDERHÅLLA när den förment ”rebelliska” rockmusiken misslyckas med att OMTUMLA?
Finns det dagens motsvarigheter till det tidiga åttiotalets galenpannor nu i detta ”läger” i stället? Har dom kanske till och med stötts bort av den hippiesega smeten av rockföreningar, småbolag och (framför allt) artister som TROR sig vara ”de oberoende” och ”sökande”? Är dagens ”medvetna” ungdomar tristare? Har man helt enkelt i den nu hysteriskt mediaöverfallna eran gett upp? Eller håller man kanske på med något helt annat? Video? Foto? Reklam? Litteratur? Journalistik? Ack dessa frågetecken, ve denna brist på svar.
Orkar någon med fler luftpastejer?
Då kanske det passar att smaka på dessa nykomlingar på det tidiga åttiotalets rockscen: Di Leva, Ebba Grön, Cortex (Freddie Wadling), Lädernunnan, Sator Codex, Brända Barn, Reeperbahn, Twice A Man, Docent Död, Wilmer X.
Redan 1985 års generation känns vid jämförelse rätt grå.
Jag vågar inte tänka vad jag 1995 kommer att säga om de som 1990 förväntas ruska om oss.
Så här långt kommen tycker den genomsnittlige läsaren av Sound Affects antagligen alternativt A) ”Stryp karln!”, B) ”Det finns massor av bra svensk rock. Titta bara på Dolkows, Fire Engines, Sonic Walters, Wannadies eller TV Pop Crisis – har han över huvud taget hört talas om dom?”. Eller C) ”Han har rätt – men vad kan man då göra åt situationen? Har han något konstruktivt att komma med eller glappar han bara på för att få komma med i denna utmärkta tidskrift?”
Svaren blir:
A) Undertecknad är 190 cm lång och väger 90 kilo, så försök. Inte ens två medlemmar i In The Colonnades skulle lyckas!
B) Jag har hört Dolkows & Co och det har hänt att dom roat mig. Men inget får mig att tro att dom någonsin kommer längre än till Kontaktnätsstadiet. Och med mitt sätt att se verkligheten har man – med all respekt för slitet i föreningarna – misslyckats om man inte når längre än så!
C) För att travestera åtskilliga tidigare talare: skulle jag ha färdiga svar skulle jag inte sitta här! Men några uppenbara fel görs ju ständigt: som ENGELSKA TEXTER. Denna TOTALA IDIOTI när artisten, uppväxten, landet, publiken och filosofin är svensk. Vill man inte kommunicera hur jävla vältänkande man är? Som TRÅNGSYNTHETEN. Att Di Leva förblir Di Leva beror bland annat på att hans musiklyssnande spänner från Neil Young till indisk folkmusik. Som BRISTEN PÅ HUMOR. Skrattar aldrig unga svenska rockmusiker?
Som BRISTEN PÅ GENOMFÖRD TANKE OCH STIL. Rockmusik har alltid, säger alltid, till stor del handlat om sex, utstrålning, personlighet, image. Kolla på Elvis likaväl som Stone Roses eller Pixies. Dom visste/vet jävligt väl att det är så. Varför inser inte svenska band detta? Som BRISTEN PÅ KONSTNÄRSATTITYD. Har ABF och korpfotbollsandan slukat även den offensiva rockmusiken? (”Det finns inga konstnärer längre!” svarar nämnde Di Leva när jag frågar honom om råd.)
Och så kan jag fortsätta. Men ni ska slippa mer surkarteri nu. För om sådana här inlägg ska vara konstruktiva bör dom kanske sluta med några glimtar av ljus vid horisonten.
Och det finns sådana.
Exempelvis:
TONI HOLGERSSON. Kanske är han mer poet än rockartist. Men den fysiska nakenheten i hans texter och musikaliska stämningar är rock’n’roll. Jag tänker på Talk Talks åttiotalsklassiker ”Spirit Of Eden” när jag drunknar i känslorna på Holgerssons nya andra LP.
OVEN & STOVE. Många tar säkert denna galna syntcombo från Stockholm som en parodi (”Två av medlemmarna är ju dessutom med i Orups band. Fåntrattar!” vrålar sura Cure-Bosse i Bollebygd). Men bakom den nästan Dickies-punkiga energin finns bra låtar och ett stort hjärta.
SQUAREHEADS. Köpingsbandet skulle kunna bli ett svenskt Rainmakers. Men för att översätta amerikanarnas kraft krävs det att Squareheads byter till svenska texter.
LÄDERNUNNAN. Alltid ett slags tröst för ett tigerhjärta!
PERSSONS PACK. Trots Per Perssons bakgrund i Clash och Stones är hans nya band det mest svenska sedan Pugh.
THIRTEEN MOONS. Också detta lågmält. Också detta på engelska (men här aningen ursäktat eftersom sjuttiofem procent av gruppens skivförsäljning sker utomlands!). Men ändå så mycket mer rock’n’roll än alla de segmullrande jönsar som slösar plast på Joke, Valium och Depressing Dayglo Farts Records!
Så jag har inte gett upp. Men jag misströstar. Och jag tvivlar inte det minsta när jag skriver detta.
Det kanske är det mest trista.