THE WEATHER PROPHETS
Judges, Juries & Horsemen
Creation CRELP 33

Det finns ett skivbolag i världen som är bättre än alla andra (tillsammans, höll jag på att skriva), och det är Creation Records i London. Eller vad sägs om att ge ut en singel som heter “Flowers In The Sky” med Revolving Paint Dream (pure poetry!), och att släppa The Jesus And Mary Chain lösa på världen?
Och vilka var det som hade den osvikligt goda smaken att ge ut guldsamlingsskivan “Kaleidoscope World” med nya zeeländska The Chills? Var ger Nikki Sudden, The Jazz Butcher och Razorcuts (!) ut sina skivor? Vilka har signat My Bloody Valentine och precis givit ut debut-LP’n med House Of Love? Just det — Creation! Jag kan ju också nämna Biff Bang Pow!, Felt och tidiga Pastels om ni inte är övertygade än…
Och som grädde på moset har nu Pete Astor och hans väderprofeter återvänt till fadershuset, efter en kort sejour hos stora stygga WEA. Det var tydligen ett äktenskap som ingendera parten var speciellt lycklig med — själv tycker jag dock att det resulterande barnet, LP’n “Mayflower”, var förra årets kanske bästa skiva.
Det var därför med stor spänning jag la nya “Judges, Juries And Horsemen” på skivtallriken. Weather Prophets är numera nertrimmat till en trio, och den här gången har Pete Astor själv tagit hand om producerandet. Det har resulterat i ett betydligt “tuffare” sound än på förra årets guld-LP.
Den var mycket förtjänstfullt producerad av legenden Lenny Kaye, som förlänade “Mayflower” en naiv oskuldsfullhet som var mycket charmig. Glöm allt vad du kan ha läst eller hört om den skivan, för det var förmodligen inget gott. Sanningen är alltså att det var en helt underbar LP, med en produktion så känslig och kristallklar att man häpnar varje gång man lyssnar på den (vilket är ofta).
Nå, nu skulle det handla om den nya LP’n, och den är betydligt svårare att “komma in i”. Ljudet är som sagt råare, och på vissa låtar har den gode Pete tagit sig för med att sjunga i en tratt, med ganska tveksamt resultat. Målsättningen har tydligen varit att åstadkomma någon slags syntes mellan de mörkare sidorna hos Television och Velvet Underground, men har mest lett till att hela skivan låter lite väl dystert jämntjock…
Men låtarna är fortfarande mycket bra, speciellt öppningsspåret “Always The Light”, “Poison Mind” (där Pete spelar “switchblade guitar” värdigt Tom Verlaine) och “Thursday Seems A Year Ago” med sina ekon av förr-förra årets hit “Almost Prayed”.
Som helhet är alltså den här skivan inte alldeles lyckad — därtill är den lite för dyster och enahanda. Dessutom var nog mina förväntningar väl högt uppskruvade efter förra årets fullträff med “Mayflower”.
På det hela taget tror jag att Pete Astor är mer betjänt av att hålla sig till “barnkammarpopen” (jfr TV Personalities och i viss mån Colour Field), och med en utomstående producent till nästa skiva ska nog allt reda upp sig igen.
Allt detta sagt, så vill jag ändå förvarna om att den här skivan förmodligen kommer att placera sig ganska högt på min årsbästalista när den tiden kommer…

Creation Records, 83 Clerkenwell Road, London EC1, England.