[SONIC] Kent

En sen julikväll 1995. Det är final på årets ambulerande Lollipop-festival på Lida utanför Stockholm.
Paul Weller spelar, Stone Roses spelar. Men det är framför allt ett svenskt band, som tillbringat hela sommaren ute på vägarna som en del av Håkan Waxegårds turnépaket, som till slut får tillfälle att visa vad de går för.
Klockan nio på lördagen går Kent från Eskilstuna upp på stora scenen framför den största publik de hittills spelat för. Och där och då händer något.
Efteråt är svenskt musikliv inte riktigt sig likt.
Eller som Per Bjurman skriver i sin måndagskrönika i Aftonbladet den 31 juli:

»Spelningen på Lollipops stora scen vid niotiden i lördags kväll är förmodligen Kents hittills största ögonblick, åtminstone live […]
På Lida ute i Tullinge nådde sörmlänningarna faktiskt fulländning. Samlade till en fullkomligt solid, odelbar enhet skar de genom kött och ben med sina vulkanutbrott till låtar. Fem plus. Utan tvekan.«

De nya låtarna som presenterades från scenen visade vad som komma skulle. Och bandet hade aldrig tidigare gjort en så bra konsert. De nära tjugo tusen personer som stod i publiken spred ordet vidare.
Gruppens debutalbum, »Kent«, sålde snabbt i mer än tio tusen exemplar till.
Efteråt vet vi vad som hände. I februari 1996 släpptes »Kräm«, Kents första stora hit, som dominerade »Tracks«-listan. Den följdes upp av albumet »Verkligen«, en succéturné och därefter plattorna »Isola« och »Hagnesta Hill« — och ett utsålt Hovet i Stockholm.
Den här artikeln handlar om ett band som redan tidigt, medan de ännu hette The Coca Cola Kids, Jones & Giftet och senare Havsänglar, bestämde sig för att bli stjärnor.
Det är inget unikt, det gör ju nästan alla band.
Men det är inte alla som lyckas.
Kent gjorde det, kanske framför allt genom att vara ett band lite mer än alla andra.
Nu laddar de upp inför ännu ett segertåg med nya plattan »Vapen & ammunition«.
Det här är hela historien om vägen dit.

Sami träffar Jocke 1986.

SAMI SIRVIÖ [GITARR]: Första gången jag träffade Jocke var hemma hos en gemensam kompis när jag gick i gymnasiet. Jocke hade hockeyfrilla och U2-linne och verkade vara en kaxig kille.
JOCKE BERG [SÅNG]: Jag tyckte att Sami var en dryg, tyst jävel. Som de flesta andra började jag gå ut på ställen efter nian, egentligen fanns det bara ett ställe — Vildsvinet. Det var där jag upptäckte tjusningen med sprit och flickor. Det var ju anledningen till att jag började hålla på med musik.
SAMI: Vi hade en liten synth hemma och en gammal gitarr med bara en sträng, som jag kopplade in till en radiotransistor och »gjorde om till elgitarr«.
JOCKE: Jag hade en kompis som hette Henry. Han lärde mig att spela några ackord på gitarr, framför allt lärde han mig spela »Sunday Bloody Sunday«. I den vevan köpte jag en vit Strata för tusen spänn på Deluxe Music på Fleminggatan i Stockholm.
SAMI: Vi umgicks mer och mer eftersom båda spelade instrument. Vi satt på Jockes rum och lyssnade mycket på The Edge i U2. »Han måste vara jäkligt snabb«, tänkte vi. Jocke hade då fått hem en Strata-kopia och försökte spela en låt med två ackord.
JOCKE: U2 var svåra att undgå. Jag kommer ihåg att jag hörde »Pride« på ett klassdisco på Årbyskolan. Det brukar ju sägas att U2 aldrig har fått nån att bilda ett band, men det stämmer inte. Jag köpte en liten Roland-stärkare och försökte spela lika snabbt som Edge.
SAMI: The Edge var en stor anledning till att vi började spela enkla melodier. Vi var så trötta på hårdrockgrupper. Men vi förstod inte hur han kunde spela så snabbt, till slut fattade vi…
JOCKE: Jag förstod ganska fort att han spelade med delay.
SAMI: Jocke ville få mig att sjunga, så att han kunde spela mer gitarr. Men så blev det ändå tvärtom.
MARTIN ROOS [GITARR 1991-1995]: Jag lärde känna Jockes bror Adam när jag gick i fjärde klass. Jocke satt oftast på sitt rum och tecknade eller byggde krigsmodeller, jag var rädd för att gå in dit och störa honom. Första gången som jag märkte att han spelade musik var när han satt på sitt rum med sin Roland-kub och spelade U2-grejer. Jocke hade också en hårdrock-period, han var jäkligt inne på Saxon ett tag.
JOCKE: Vi gjorde inte så mycket. Jag och Sami brukade åka runt i hans bil och lyssna på Bowie- och U2-band. Vi satt och lyssnade på otroligt falska finska Bowie-covers.
SAMI: Vi satt i bilen i tjugo minus, drack whiskey och lyssnade på musik.

The Coca Cola Kids blir till.

SAMI: Vi kom på att vi skulle ordna en studiecirkel så att vi kunde fixa replokal. Vi tvingade en kompis, Thomas, att köpa en synth för alla sina sommarjobbspengar — sextusen kronor. Sen ringde vi och bokade möte hos Studiefrämjandet. Vi skulle få sjuhundra kronor i månaden. Då det krävdes två personer till i cirkeln fixade vi två kompisar som skulle sitta och ljuga. Vi fick en replokal i Balsta, ett gammalt ombyggt sjukhus. Där fanns förstärkare, PA och allt man behövde. Thomas spelade samma tre ackord på synthen om och om igen, medan jag och Jocke spelade gitarrer och ylade. Eftersom vi alltid gick och köpte colaflaskor i kaféet och tog med till studion — men tog aldrig bort dem därifrån — låg det drivor av flaskor på golvet. Alltså blev vi The Coca Cola Kids.
JOCKE: Vi brukade sitta utanför en grill vid replokalen och snacka om bandnamn och om hur stora vi skulle bli. Första låten vi skrev hette »Waiting for the Train 5:40«. En romantisk liten berättelse. Då var jag var inne på att bli leadgitarrist, men eftersom Sami var vänsterhänt kunde han spela snabbare.
SAMI: Vi hade ambitioner, även om vi inte kunde spela. »Om ett år har vi skivkontrakt«, sa vi mellan ackorden. Vi hade absolut ingen självkritik, vi skulle bara bli störst i världen. Det var ju så lätt att tro att man hade kommit på nåt nytt, eftersom vi inte hade hört så mycket. Till slut kom Studiefrämjandet på vår bluff. Vi fick väl klagomål från städaren för colaflaskorna… Studiefrämjandet var arga och sa att vi aldrig hade varit fem personer och att vi därför var skyldiga tjugotusen kronor. De har nog dragit ett streck över allt nu — vi betalade i alla fall inte tillbaka några pengar.

Jocke träffar Martin.

MARTIN SKÖLD [BAS]: Jag och Jocke gick i parallellklasser på samhällsvetenskaplig linje. Jocke hörde ett band i skolkafeterian som tydligen gjorde intryck. Det var nån kassett jag hade med My Bloody Valentines »Isn’t Anything« och han frågade vems bandet var.
JOCKE: Martin var en cool kille, en brudmagnet som spelade teater. Det var frustrerande att han själv aldrig insåg att tjejer var intresserade av honom. Själv var jag verkligen ingen brudmagnet…
MARTIN: Vi började umgås en del och snackade musik. Han hade brillor och Bono-hockey-frilla på den tiden. Vi hängde i min etta på Järntorgsgatan, drack folköl och försökte röka — nåt som gick mycket dåligt.
JOCKE: Vi hade en del sköna fester i slutet av gymnasiet då jag och Martin vågade oss på att spela några låtar. Jag kommer ihåg att några tjejer tyckte att det var bra. Helt klart ett bra sätt att skaffa brudar på, märkte jag.
MARTIN: Jag och två kompisar, Thomas Bergqvist och Henry Greijer, repade i den kommunala musikskolans lokaler. Thomas morsa hade nyckeln dit, vi snodde den på nåt sätt så att vi kunde smita in och spela.
JOCKE: En söndag följde jag med. Det var då jag insåg hur mycket det krävdes för att spela i ett riktigt band.
SAMI: Jocke övertalade dem att ta med mig. Sen övertalade vi Martin att spela bas i stället, trots att han redan hade köpt en gitarr. Eftersom Martin har så tjocka fingrar kunde han inte spela gitarr ordentligt, det lät dämpat.
MARTIN: Ett tag fick jag spela bas på gitarren innan jag hunnit byta. Det kändes rårisigt.
SAMI: Henry var trummis i ett Yngwie-cover-band. Han var väldigt duktig och hade en liten replokal hemma i sitt förråd. Så vi repade där.
JOCKE: En gång spelade vi hemma hos Martin. Vi ställde upp tre stärkare i köket och krämade på. Men det blev för högt, så vi gick ut och ställde oss i vardagsrummet och lät stärkarna stå kvar i köket. Efter två timmars mangling på högsta volym hördes »ding-ding« i alla rör. Det firade vi med att åka upp och ned i hissen, spela akustisk gitarr och dricka folköl.

Jakob Hellman tänder gnistan och namnet ändras till Jones & Giftet. Markus kommer med i bandet.

SAMI: 1990 gick vi till TBV och fick en replokal i andra änden av stan. Den blev även till en förfest- och övernattningslokal.
JOCKE: Efter gymnasiet snackade vi om vårt band på precis alla fester. Hur bra vi var och hur bra det skulle gå. Men till slut orkade Henry inte längre och hoppade av. Då blev det kris. Ungefär samtidigt lärde jag känna en kille på långvården där jag sommarjobbade. Markus Mustonen var ett sportfreak som spelade fotboll. Dessutom fanns det ett annat plus — alla brudar ville ha honom, han är ju väldigt fotogénique.
MARKUS MUSTONEN [TRUMMOR]: Jag spelade med depprockbandet Beds of Flowers — vi hade riktiga självmordstexter. Hösten 1989 hade jag min första praktik på Tunafors sjukhem. När jag kom ditt satt Jocke på ett bord och spelade gura…
JOCKE: Han lovade att komma till vår lokal en söndag, men dök inte upp. Nästa helg tjatade jag igen, men han kom aldrig. Följande fredag skulle vi gå på Vildsvinet…
SAMI: På vägen dit hörde vi ljud från buskarna utanför. Det stack fram ett ben, och det tillhörde Markus. »Vi hade tävling och jag har druckit en sjuttis«, fick han ur sig när vi hjälpte honom upp. Vi såg vår chans: »Vi har lokalen här jämte, ska du inte komma med och spela?«
MARKUS: Första gången jag kom till replokalen var de… Jag kan säga så här, jag förstår varför folk tror att vi är stela och kaxiga för de var väldigt återhållsamma — även om Martin Sköld snart visade sig vara en rejäl pratkvarn. Sami höll mest tyst.
JOCKE: Efter att vi hade hört honom kändes det som att »det här kommer att funka!« Han kunde spela väldigt snabbt. Från den stunden, våren 1990, startade bandet på allvar. Egentligen ville jag bara posera med gitarren och inte alls stå vid nån mick, men jag var den ende som kunde hålla tonen. Första låten vi repade in hette »Bort«. Det var funkgitarrer och lät postpunk och på svenska.
MARKUS: Thomas Bergqvist, som spelade keyboards, envisades med att sjunga kör. Men då han sjöng falskt tog jag över. Det ser corny ut att trummisen körar men vad ska man göra?
JOCKE: En kväll gick vi och såg Jakob Hellman. Efter spelningen stod han vid garderoben och såg ensam och uttråkad ut. Martin stegade fram och frågade om han skulle med på efterfest. Så han hängde med hem och spelade lite gitarr för oss. Vi ställde säkert tusen frågor till honom. Jag vet inte riktigt vad han tycker om oss i dag, han kanske hatar Kent. Hur som helst var Hellman-träffen gnistan vi behövde. Vi var ju inne på svenska redan dessförinnan, men efter att ha sett honom blev det än mer självklart att hålla fast vid det.
MARTIN: Jag och Jocke skrev det mesta av materialet. Redan då var han mer inne än vad jag var på att sitta och pilla med texterna.
JOCKE: Jag tyckte att det var någorlunda roligt att skriva texter, men aldrig särskilt kul. Det tycker jag fortfarande inte. En gång på tio går det lätt, annars är det ett extremt detektivarbete att söka efter rätt ord. Men jag var den som lyssnade mest på texter. Simon & Garfunkel har geniala texter, även Bowie. Och Jakob Hellman hade fantastiska små betraktelser. Förutom Imperiet, som jag gillade ett tag, hatade jag allt annat svenskt. Jag hatade Lundell, Dahlgren och all den där svenska naturlyriken. Det är precis som Morrissey sjunger: »It says nothing to me about my life«.
MARTIN: Nånstans där bestämde vi namn… Jag tror att det var jag som kom på Jones & Giftet. Ett tag ville jag att vi skulle heta Per-Harrys Pirater, det är nämligen mina andra namn. Men de andra tokgarvade åt det. Tanken med Jones & Giftet var att vi skulle vara den här prästen Jones [Jim Jones, ledare för en självmordssekt i Guyana 1970-1978. Reds anm] och musiken skulle vara giftet. Folk skulle bara acceptera det.

Första spelningen i Lindesberg hösten 1990.

JOCKE: Vi var inne i en period då vi repade extremt mycket. Manchestervågen slog igenom så vi sög givetvis i oss. Det var i den vevan vi gjorde vår första spelning i Lindesberg, på en festival för TSV-band.
MARTIN: Innan spelningen kändes det som att allt hängde på den. »Nu gäller det«, sa vi. Vi trodde att det skulle bli grymt mycket folk, men det var bara de andra banden som var där.
MARKUS: Det regnade så festivalen flyttades in i en gympahall i stället. Det var nervöst så klart, de andra banden var ju skitkritiska.
SAMI: Vi var så nervösa. Vi var tvungna att ta nåt innan spelningen, så vi hinkade folköl. Sen gick vi upp och drog våra inrepade låtar. Ingen klappade.
MARTIN: Dr. Åke, Attacks gamla trummis, höll nån sorts trumshow mot slutet med en massa rök. Det tyckte vi var coolt, han hade ju haft en hit — så ingen vågade snacka med honom. När vi spelade stod han och tittade på. Nån med kontakter hade alltså sett oss. Efteråt kände vi oss oövervinnerliga.
MARKUS: Första giget i Eskilstuna gjorde vi sen på ett ställe som hette Knegoffs. Kanske tio personer kom, ändå fick vi trehundra spänn — vilket vi var jävligt nöjda med.
JOCKE: Jag tror att de döpte Knegoffs efter de jävla »Solstollarna« i TV. Kneg off — after work alltså.
MARTIN: Efter den första spelningen kom krögaren fram till mig och sa att vi skulle göra upp. Jag trodde att han var arg, så jag bad honom komma tillbaka senare men sen visade det sig att han ville betala oss femton hundra kronor. Vi fattade ingenting.
JOCKE: På andra giget kom det en märklig gubbe och la sig på rygg framför scenen och plockade av sig skorna. Han var sjuttio år och helt vild, vi trodde att han skulle dö. Sen började han typ stöta på Martins farsa. En gammal break-dansande gaygubbe, det var nåt märkligt i Eskilstuna.
MARTIN: Det var en farbror där och dansade som fan. När vi började tog han av sig skorna och gjorde kullerbyttor. Sen stötte han på min farsa som blev helt förskräckt. I Sparreholm fanns det inga homosexuella…
JOCKE: Vi spelade in en spelning på video. När Martin såg sig själv fick han en chock, han gjorde dansbandssteg. Killen försökte vara jättehård Peter Hook-basist och så gick han med dansbandssteg! Det gör han förresten fortfarande ibland.
MARTIN: En låt vi körde, »Andas på mig«, var bra. Jag hittade den faktiskt på nätet för ett tag sen. En deppig historia som handlade om eländet i Eskilstuna. »Går över kyrkbron, två höga kyrktorn, försöker räkna teglen på fasaden.«
JOCKE: Det kom mycket folk till alla tre spelningarna och gubben som hade stället sålde mycket öl. Sen råkade vi sabba nåt och då fick vi inte spela mer.

Jones & Giftet spelas i radio för första gången i november 1990.

MICKE LÖNNGREN: Jag jobbade på Sveriges Radio som producent för ungdomsredaktionen i Eskilstuna. Killarna kom och lämnade sin första demo med låtarna »Bara stjärnorna och jag« och »Sommarsång«. Jag tyckte att det lät fantastiskt bra. Jag övertalade mina chefer att vi skulle spela in dem professionellt. Sen spelade jag dem mycket i programmet »Rundgång«.
MARTIN: Micke gjorde en intervju med mig och Jocke. Jag vet inte om nån lyssnade över huvud taget, men för oss var det grymt stort. Under tiden läste jag i hans programpapper och såg att det skulle vara en tävling. Svaret stod med, så när vi kom hem ringde jag upp och vann en skiva. Sen ringde Micke och var förbannad när han såg att det var jag…
LÖNNGREN: Det kändes som att de fångade hela indieeran på svenska. Band spelar av olika anledningar men de ville verkligen slå igenom. Det märktes från början — de ville bli störst.
JOCKE: Vårt mål då var att bli pappfigurer som skivaffärerna kunde ha i sina skyltfönster. Vi skulle ge det tre år, sa vi, sen skulle vi vara störst i Sverige. Det gick, men det tog längre tid än beräknat.
LÖNNGREN: Stilen var… egen. De såg ut som ett klassiskt indieband uppblandat med Hanoi Rocks. Tuperade frisyrer, blommiga skjortor, låga skor med spännen. Mycket luvjackor och kavajer.
MARTIN: Micke Lönngren spelade oss på Radio Sörmland och vi bad alla DJ:s att spela våra låtar på de krogar som vi hängde på. Det var en mäktig känsla att se folk dansa till vår musik. Vi fick vår identitet genom bandet. Det var det enda vi hade.

Jones & Giftet vinner lokal rockbandstävling.

SAMI: Cult -91 var en rockbandstävling i stan som vi ställde upp i.
JOCKE: Efter mycket om och men vann vi. I övrigt var det några U2-inspirerade band och ett klassiskt punkband, annars var det mest hårdrock som gällde. Vi körde »En djävel i mitt skåp« och »Kyss mig som en slägga«, som blev en fethit i Eskilstuna efter att Micke kört den i sitt radioprogram. Vår styrka var att vi sjöng på svenska. Vi vann 25 000 kronor som vi delade på. Vi köpte instrument och Markus första Pearl-trumset. Själv köpte jag boots.
SAMI: De andra grupperna blev förbannade. När vi hade spelat och vunnit var våra gitarrcase i logen förstörda. Efteråt var det lite skriverier i den lokala pressen. »Kolla, vi är kändisar! Nu blir det nog svårt att visa sig på stan.« Visst.

Skivbolag börjar visa intresse — och första spelningen i Stockholm är ett faktum.

SAMI: Martin skickade runt demokassetter, bland annat till Magnus Nygren på EMI som blev lite intresserad. Han hade precis signat Love Kings och var het. Magnus hade ett förslag: »Skulle ni inte kunna prova med lite rap?« Det här var under EMF-tiden. Så Jocke och Martin skrev en raptext till en låt vi hade. Magnus blev inte nöjd när han hörde resultatet.
MARKUS: Vi var stora lokalt, men bara lokalt. Vi var glada över att åtminstone nån verkade bry sig om vad vi gjorde. Fast det är en väldans tur att det inte blev nåt redan då. Tänk om rappen hamnat på skiva: »Den är stor, den är grön, den är hög«
MARTIN: Till slut fick vi också en spelning i Stockholm. En kille som var manager för olika stå-uppare fixade ett gig på universitetet.
SAMI: Vi var förband till Peter Wahlbeck, som mest gick runt i logen och muttrade om jobbiga studenter.
JOCKE: Vi spelade »Långt, länge«, låten med rappen. Det lät åt helvete! Sen bestämde vi oss för att aldrig lyssna på vad nån annan sa.
MARTIN: Stockholm var nära, men samtidigt extremt ouppnåeligt. Det kändes som den största stan i världen att få spela i. Och universitet var jävligt coolt. Vi visste att skivbolagen kunde vara där — vi hade nämligen bjudit in dem.

Thomas Bergqvist sparkas och in kommer Martin Roos. Och det är dags för ännu ett namnbyte — till Havsänglar.

SAMI: När vi bytte replokal till TBV ryckte Thomas in i lumpen. Det passade inte riktigt att ha en militär i gruppen, vi andra var inte direkt pro-armén. Martin var hans bästa kompis, så Jocke och Martin fick ta snacket. Det blev ett asjobbigt snack. Han tog det jävligt hårt.
ROOS: Året efter Cult -91 skulle de spela som pausband. En låt, »Hud«, skulle ha akustisk gitarr och Jocke ville inte spela själv. Då frågade de mig. Jag tackade förstås ja och var jättenervös trots att jag kände killarna.
MARTIN: Det coolaste med Roos var att han hade en riktig Joe Bloggs-t-shirt.
JOCKE: Det var ungefär vid den här tidpunkten som vi bytte namn till Havsänglar. Just då var det jävligt inne med havet, Ride hade ju släppt en singel med en haj på och på »Nowhere« var det en våg.
SAMI: Jocke och Martin satt och drack folköl och slötittade på ett naturprogram om havsdjur. Ordet havsängel fladdrade förbi och killarna trodde att det var namnet på en stor stingrocka. »Fan vad coolt!« När de talade om namnet var jag tveksam. Efter ett tag gick jag till biblioteket och slog upp havsängel. Det visade sig vara en liten fisk med äckliga ögon som sticker upp ur slammet. Nöjd konfronterade jag killarna med fakta.
JOCKE: Vi hade missuppfattat vilken sorts fisk det var. Havsängeln var en ful liten sak som sög slam på botten.
SAMI: Vårt sound förändrades när vi blev Havsänglar, det lät väldigt mycket My Bloody Valentine och Ride. Jocke hade svårt för att det skulle vara så grötigt, han ville att det skulle låta rent och fint. Men jag lyckades övertala honom.
MARKUS: Sen fick vi en spelning på Spaghetti-kompaniet i Stockholm. Det blev en katastrof, alla gick. De enda som stannade kvar var två killar i rullstol. Deras vårdare hade gått till baren och krökat i stället.

Havsänglar spelar på Hannas, Peter Ejheden på Pet Sounds upptäcker bandet och medlemmarna börjar en efter en — eller snarare två och två — att flytta till Stockholm.

JOCKE: I februari 1992 spelade vi in vår kanske viktigaste demo, en med »Håll i mig«, »Vintervila« och »Ögon«. Då insåg vi att låtarna kunde tävla mot sånt som vi hörde på radio. Jag tycker fortfarande att de är jättefina.
MARKUS: 1993 fick vi vår första spelning på Hannas. I Tuna var vi stora och drog alltid fulla hus men vi ville till Stockholm och harva och Hannas var en bra start.
ROOS: Den svenska indievågen hade kommit i gång, Wannadies- och Popside-folk kom och kollade.
JOCKE: Efter spelningen på Hannas stannade Martin och Sami kvar och söp medan vi andra åkte hem. När de druckit upp alla pengarna kom de på att de hade hand om gaget så där rök det också.
PETER EJHEDEN: Jag jobbade på Pet Sounds och arrangerade Pet Sounds Bar på Tre Backar. Deras demo var den bästa jag hört, det var den med »Vintervila«, »Hud« och »Cirklar«. Det var exakt vad jag letade efter och hade hoppats skulle dyka upp — ett band som sjöng på svenska med bra melodier och texter. Särskilt »Vintervila« tog skruv. Sen dess har jag tjatat på Jocke att han ske ge ut den men han har alltid haft en massa nyskrivna låtar som han gillat bättre.
MARTIN: Vi var runt och tjatade på skivbolagen. En gång bestämde vi oss för att åka upp och kliva in på deras kontor. Det gjorde vi, hos MNW och EMI, men det gick ju sådär. Vi kände oss mest i vägen. Man lärde sig att det inte finns några som är mer ointresserade av musik än skivbolagens A&R-personer. Vi visste att vi sparkade röv jämfört med alla andra band, för det fanns ju inga andra — förrän vi såg Bob Hund. Vi fick spela med Brainpool på Pet Sounds Bar på Tre Backar. Och sen med Bob Hund på deras releasefest. Vi spelade deras låt »Kompromissen«.
EJHEDEN: De var rätt kassa live. Man kunde höra att det var bra låtar men första spelningen på Tre Backar var en enda härva. Det lät ostämt och var taffligt på alla sätt.
ROOS: Jag och Jockes bror Adam flyttade först av oss. Själv flyttade jag för att plugga musikvetenskap i ett år. En klasskamrat ifrågasatte allt på utbildningen, tonlära och ackord… Det var Thomas Öberg, som jag blev vän med. Jag blev den som gick runt i stan och lämnade demokassetter till spelställen. Sen såg jag till att få en praktikplats på skivbolaget Sonet som promotionslav, vilket var rätt kul.
MARTIN: 1993 flyttade jag och Jocke till Stockholm. Jag hade slutat på mitt jobb men Jocke pendlade eftersom han ändå jobbade natt. Roos ordnade en praktikplats på Stockholm Records åt mig.
JOCKE: Det var svårare för oss att få kontrakt eftersom de två jobbade på skivbolag. Sånt kändes liksom inte seriöst. Jag gjorde vapenfri tjänst på ett dagis och hade kasst med pengar och Sköld och Roos var på releasepartyn hela tiden. Jag var irriterad — de levde livet.
SAMI: Jag hade praktikjobb kvar hemma, så jag pendlade. Markus flyttade upp ett halvår efter de andra.

Havsänglar blir Kent och kostymerna åker på i april 1993.

JOCKE: Sköld spelade demon för Johan »Stakka Bo« Renck som blev helt tyst. Martin frågade vad han tyckte och då sa han »skitbra«. Folk började snacka om den och efter en spelning på Karusell bytte vi namn till Kent.
ROOS: Vi kom till en period då vi insåg att Havsänglar inte var bra. Vi bytte till Kent och tog på oss kostymerna. Då började det hända grejer.
SAMI: Vi har alltid varit väldigt filminspirerade. Efter att vi hade sett »Reservoir Dogs« kände vi att vi borde ha kostymer på oss.
MARTIN: Välkläddheten bringade tur, tänkte vi. Det giget kändes som en vändning på alla sätt. Och senare, efter »Verkligen«, fick vi ju dessutom spons.
JOCKE: Det var Adam, min bror, som tyckte att vi skulle heta Kent. Vi var skeptiska. Vad var det för namn…
MARTIN: Vi våndades en del över namnet. Men om ett bra band har ett dåligt namn blir det bra ändå. Jag menar, Rolling Stones — vad är det för jävla namn? Om Pinko Pinko varit bra hade man antagligen gillat det med.
JOCKE: Linda Norrman såg oss på Karusell och skrev att hon hatade oss. Men hon var ju beige och gillade bara beiga grupper som Brainpool. Ett tag kändes det nästan som att det bara var Ejheden som var vårt enda riktigt stora fan. Och sen började han på BMG.

Peter Ejheden bedriver lobbyverksamhet på BMG och ett efterlängtat skivkontrakt närmar sig.

MARKUS: 1994 gjorde vi en demo på Nytorpsskolan söder om Globen med låtar som »Kallt kaffe« och några andra. Jag tror vi hade tio-elva låtar på demon. Vi hängde på Hannas och lämnade demos till alla som kunde tänkas vara till nån hjälp.
MARTIN: Vi skickade demon till Peter Ejheden, som gjorde kopior och gav till alla på BMG. Efter det ville de signa direkt. Då ringde vi Lasse Tengroth på MNW, som tidigare visat intresse.
EJHEDEN: Jag hade börjat jobba på BMG våren 1994 och tog med alla deras demos dit. Men Per Lindholm [A&R på BMG, Reds anm] tyckte att det lät för mycket indie. Det var först efter en spelning tillsammans med Cardigans på Tantogården som Kent fick erbjudande om kontrakt.
ROOS: Både MNW och BMG var intresserade. Men MNW-bossen Jonas Sjöström gjorde bort sig på en gång. Han klappade oss på huvudet och ville prata radiohits. »Den idioten ska vi inte jobba med«, var det första vi sa när vi gick därifrån. Vi trodde ju att MNW skulle stå för det alternativa, konstnärligt fria, och att BMG skulle vara motsatsen. Det var precis tvärtom.
MARTIN: Jag och Roosa tog kontraktet till Sonet, där Roos jobbade. De hjälpte oss, »Stryk det där!«, och sen faxade vi tillbaka det med olika anmärkningar. Bland annat strök vi ett parti där man skulle få så kallat konvolutavdrag och omslagsavdrag. Typ att de skulle dra av pengar för kostnaden för omslaget. Det är tydligen ett vanligt sätt som skivbolag brukar lura band på…
ROOS: Vi ändrade konvolutavdrag, rätten till merchandise och höjde hela procentstegen. Kontraktet var på en skiva med option på två.
SAMI: Vi skrev på, sen gick vi på kinarestaurangen bredvid och åt. Minnena från den här perioden är jävligt luddiga. Det var så mycket kröka. Några nätter sov jag i tunnelbanan.
MARTIN: Det började verkligen lossna. Den sommaren fick vi till och med lira på Hultsfred. Fast i ett öltält.
JOCKE: Dagen innan vi skulle till Hultsfred skedde en mindre katastrof. Samis gitarrer blev stulna — en Gibson Goldtop och en Les Paul. Han fick sälja bilen för att köpa nya.
MARTIN: Vårt soundcheck i öltältet störde tydligen Nordman på stora scenen så vi fick bryta. Jag minns att jag hade på mig kortbyxor och svetsglasögon — jag var väl halvfull, antar jag.
MARKUS: Av nån anledning fick vi inte igång PA:t, sladdarna räckte inte. Vi stod handfallna i tio minuter, sen kom vi på att vi faktiskt bara behövde flytta bordet närmare scenen. Liam Gallagher var där och tittade. Han sa att det var den sämsta skit han sett.
MARTIN: Liam gick efter »När det blåser på månen«.
MARKUS: Vi var grymt impade av hela grejen med Hultsfred, basisten i Blur var backstage och vi gav honom en av våra t-shirts som vi hade tryckt upp. Han använde den att torka svetten med på spelningen sen. »Skitcoolt«, tyckte vi.

Första skivinspelningen, i värmländska Koppom, hösten 1994.

JOCKE: Vi hade sånt flyt, sån vind i ryggen. Låtarna vi gjorde under sommaren var de bästa vi hade gjort. Det var då vi skrev »Ingenting, någonsin«. Vi hade ett väldans självförtroende när vi drog till Koppom.
MARTIN: I Koppom pågick älgjakt. Vi var totalt isolerade så på nätterna såg vi skräckfilmer och lekte krig.
SAMI: Man fick inte gå utanför huset om man inte hade en orange dräkt. Så vi satt inne och söp. Vi gick till den lokala affären och köpte ärtpistoler och sköt i studion.
MARTIN: Nile Perned, producenten, vägrade att dö. Han var som ett litet barn. »Nej, jag sköt dig först!« Han fuskade hela tiden.
MARKUS: Ibland kunde Nile bara stanna upp hela inspelningen för att han ville gå och laga potatismos. Riktigt potatismos. Han hade tröttnat på pulvervarianten. Fast han visste å andra sidan exakt hur han ville ha ljudet.
SAMI: Jag gillade Nile, han gick in och sa vad han tyckte. Han är mer påstridig med sin egen vilja än de andra som vi har jobbat med. Andra producenter är för svaga, de ger upp för lätt.
JOCKE: Bara fyra av tio demolåtar kom med på första plattan. »Döda dagar«, »Ellen«, »Slutsats« och »Kallt kaffe« ströks, även om ett par användes på B-sidorna. »När det blåser på månen«, »Pojken med hålet i handen«, »Som vatten« och »Jag vill inte vara rädd« var låtarna från demon som kom med på plattan. »Blåjeans« och »Stenbrott« var ett par av de senare vi skrev alldeles innan vi gick in i studion. »Vad två öron klarar« skrev jag på väg till videoaffären strax innan vi skulle spela in.

Debutalbumet, »Kent«, släpps.

MARKUS: Första videon, till »När det blåser på månen«, spelade vi in för femton tusen kronor. Vi hyrde in oss på ett hotell nära Stureplan och satt och krökade. Sen var vi ute i några tunnlar i Nacka och kutade lite. Men mest satt vi faktiskt bara och krökade.
MARTIN: Vi var helt säkra på singeln. Det var snack om »Blåjeans« men den hade ingen refräng förrän på slutet, så den valdes bort. Med facit i hand valde vi fel.
SAMI: Vi var väldigt inne på indiegrejen om att välja »fel« förstasingel. Idiotiskt. Singelval ska man ju egentligen inte göra som band. Man är ju helt inne i musiken.
MARTIN: Den 15 mars 1995 kom plattan. Singeln gick till radio i januari. Jag skrev upp i almanackan första gången som jag hörde den på radio. De skulle testa låten på »Tracks« så jag ringde och röstade och vann en skiva. Lite pinsamt, de måste ju ha läst upp vinnarna veckan efter. Och vi kom ändå inte med på listan, fast de spelade oss rätt mycket i P3 ändå.
JOCKE: Jag trodde att vi skulle sälja femtio tusen exemplar och åka limousin. Jag var otroligt naiv. Men vi fick bra press och bra recensioner i alla fall.
MARKUS: Vi fick fyror i både Expressen och Aftonbladet, och Jocke och Martin åkte ut på en omfattande promotionturné. Första turnén var en dröm.

Första turnén våren 1995.

MARTIN: Vi spelade i extremt många kulturlokaler, typ fritidsgårdar utan alkoholförsäljning, eftersom vi fick bidrag för att spela på den sortens ställen. Vi äkte runt i en van och släpade alla grejer själva. I Göteborg, Malmö och Lund var det mycket folk på konserterna, men i Helsingborg var det bara fyrtio betalande i publiken.
MARKUS: En kille låg framför scenen i Helsingborg och sov sig igenom hela konserten. Resten av folket höll sig borta. Och så minns jag att P3 live spelade in oss på Ritz i Örebro. Det lät förjävligt. Sen dess är vi restriktiva med radio och TV-framträdanden och inspelningar. I Linköping skulle vi vara coola och trasha ett hotellrum. Det gick åt helvete. Nån slängde en flaska på en tavla men vår turnéledare tvingade oss att dammsuga upp, vilket givetvis var oerhört förnedrande. Han såg nog inte tjusningen i det hela.
ROOS: Det var intressant för oss att komma ut och möta en nattklubbspublik på fredagar, det var mycket »stor stark i polokrage«. De ville oftast bara ha disco. Jocke fick därför stångas mycket med publiken för att få dem intresserade, banka med mickstativet och röra sig. Jocke växte väldigt mycket som scenperson under den turnén.
MARKUS: När vi checkade vi in på rummet på Högfjällshotellet i Sälen kollade jag intern-TV:n. Det stod inte Kent utan Kentz. De trodde att de hade bokat ett dansband. Medelåldern i publiken var också mycket riktigt över fyrtio år. Innan första låten, »Blåjeans«, var över köade folk för att komma ut ur lokalen.
SAMI: Konserten började med att Jocke slog sönder golvet med mickstället — nåt vi sen fick betala. Det sköna var att folk ändå försökte dansa mogendans till första låten. Även om vi redan innan visste hur det skulle bli, vi hade sett affischerna med »I afton Kentz«.
MARKUS: Arrangörerna blev utskällda och fick betala tillbaka entrépengen till publiken. Mot slutet var det kanske tio personer kvar och sju eller åtta av dem var säsongsarbetare från Tuna. Det var en riktigt klassisk felbokning och det var bara att svälja och åka vidare.

Fest med Cardigans slutar med att Markus trillar i ån.

MARKUS: Vi spelade med Cardigans på Eldslandet i Jönköping. Vi var förband och efter spelningen blev vi aspackade på nån svartklubb. När vi gick till efterfesten skulle jag balansera på ett broräcke.
SAMI: Plötsligt välte han runt och föll i. Vi sprang ned till vattnet och såg bubblor vid strandkanten. Vi släpade sen upp Markus med hjälp av en gren. »Jävlar vilken resa«, var det första han sa. Han tog fram en öppnad öl ur innerfickan, samtidigt som han blödde som fan från nosen. »Ölen klarade sig!«
MARTIN: Markus var klädd i min morfars gamla skinnjacka som var svinsnygg. Jackan blev totalförstörd i vattnet — vilket jag fortfarande är bitter över.
SAMI: Markus vägrade att dra till sjukhus. Till slut blev vi förbannade, så vi beställde en taxi. På sjukhuset sydde de ihop honom, efter att Martin hoppat på första bästa doktor. »Nu får du ta och sy!«
MARTIN: Faktum är att han var så full att han inte ens fick bedövning. Sen åkte vi tillbaka till festen.
MARKUS: De andra hade kört i gång VM i supa när vi kom tillbaka. Peter [Svensson], som var sist kvar i Cardigansgänget, gav upp när jag klev in i rummet — helt sönderslagen med en öl i högsta hugg.

Lollipop finalen, i juli 1995, blir det stora genombrottet.

SAMI: Sommaren 1995 gjorde vi första Lollipop-turnén, med D.A.D. och Brainpool. Även om folk kom för att kolla på dem så kollade de ju även på oss.
MARKUS: På Lollipops avslutning, på Lida utanför Stockholm, kom tjugo tusen personer och såg oss. Det var starten på allt, det var helt magnifikt. Det var första gången vi spelade inför så mycket folk.
HARRI MÄNTY [GITARR]: Jag hade umgåtts med dem sen Eskilstuna-tiden, vi ingick i samma gäng sen mitt band No Funktion spelat med dem hemma i stan, tidigt under deras karriär. Nu var jag på Lida för att se dem. Under konserten stod jag och svalde ikapp med Adam Berg. Det var så stort, så många som ville se dem. Det var makalöst.
MARTIN: När vi gick av var vi nöjda, men det var först senare som vi fattade vilket intryck vi hade gjort. Då gick plattan plötsligt upp på topplistan.
JOCKE: När man stod på scenen och såg allt folk anade man att nåt speciellt skulle hända. Halvvägs igenom kände jag det, att det här var genombrottet. Det kändes när det hände. Håkan Waxegård hade varit tveksam till att låta oss spela på stora scenen innan men efteråt kom Tomas Ledin och Christer Björkman in i logen och gratulerade. Ledin sa: »Jag gillar det ni gör, fortsätt med det.« Vi sålde tolv- eller tretton tusen skivor efter det.
PETER EJHEDEN: Efter att jag slutat på BMG drog jag till London och när jag kom hem såg jag dem på Lollipop ute vid Lida. Det var fantastiskt, helt fantastiskt. Det var en briljant spelning och det nya materialet var chockerande bra. Alldeles innan de spelade »Kräm« tackade de mig och det är ett av mina stoltaste ögonblick karriärmässigt.
ROOS: Efter Lollipop-spelningen kom jag ihåg att jag tänkte »Fan, nu händer det«.

Efter Lollipop-turnén börjar bandet på en gång att planera sitt andra album. Under arbetet med skivan tröttnar Martin Roos på att vara popstjärna och hoppar av gruppen för att i stället satsa på sin skivbolagskarriär. De fyra andra åker till Göteborg för att spela in »Verkligen« — och bosätter sig i en spöklägenhet i Västra Frölunda.

MARKUS: Den tiden är ett nattsvart mörker, vi söp ständigt. Även under själva inspelningen.
JOCKE: Lägenheten innehöll några utemöbler och en TV. Inget mer.
MARTIN: Jag höll på att bli galen. Det enda vi gjorde var att se på splatterfilmer och bisarra djursexrullar medan vi groggade. Det var totalt förfall. Sprit på Systemet och taxi hem, så var det i två veckor.
MARKUS: Och till råga på allt spökade det. En natt när vi kom hem var alla fönster öppna på vid gavel.
SAMI: Och toalettpapper var utlagt i hela lägenheten. Det var ingen av oss som gjort det. Det var riktigt otäckt eftersom vi precis hade sett »The Shining«. Det fanns en stor otäck klädgarderob i lägenheten, där nån säkert blivit mördad…
JOCKE: Markus gick och la sig med kniv i sängen den natten. Jag tror för min del att dörren inte riktigt gick igen när vi gick och att några skitungar senare gick in och stökade till.
MARKUS: Mot slutet fick jag ett bryt, jag pallade inte mer. Trummorna var lagda så jag bara satte mig på ett tåg på centralen och åkte hem.
JOCKE: Hela bostadssituationen påverkade att »Verkligen« låter som den låter — kall och grå. När jag hör en låt från den skivan i dag tänker jag på den lägenheten.

Harri Mänty kommer med i bandet.

ROOS: Det kändes jätteskönt när Harri började, eftersom det var en kompis. Jag visade honom en del gitarrlicks, hur jag hade spelat på de gamla låtarna.
HARRI: Jag vet inte om de testade nån annan än mig. Det har de aldrig sagt. Det enda de visste om mitt gitarrspel var det jag hade suttit och spelat hemma på Martins soffa.
MARKUS: Daniel Gilbert från Broder Daniel skulle provlira men Martin hade redan snackat med Harri, som köpt en gura och börjat harva. Det funkade direkt med honom, så Gilbert kom aldrig med. Första spelningen med Harri var på Centralbadet i Stockholm på en Expressen Fredag-fest. Harri höll på att kräkas inför spelningen och efteråt råkade jag snubbla ned från trumsetet och trillade rakt på honom. Såna floppar finns det gott om. Stackars Harri.
HARRI: Efter den spelningen var jag verkligen med i bandet. Jag kommer ihåg att nån drog in mig i bilden efteråt när en fotograf skulle plåta. »Nu får du dras med oss!«

»Verkligen« ges ut i mars 1996.

MARTIN: »Kräm« släpptes som singel samma dag som vi fick en Grammis som årets grupp. Det var fantastiskt kul eftersom Magnus och Brasse delade ut priset. Samtidigt var det en liten besvikelse, vi hade väntat oss att vinna alla Grammisar. Vi tyckte att vi var så jävla bra och vi nöjer oss aldrig — vi vill bara ha mer och mer.
MARKUS: »Verkligen« fick skitbra kritik, fem plus i Aftonbladet.
MARTIN: »Kräm« blev etta på »Tracks«. Det var extremt kul eftersom det till stor del var min låt. Och så har man ju vuxit upp med Kaj Kindvall. När han säger »nummer ett« eller »veckans raket« om ens egen låt… Det är ju enormt!
MARTIN: I videon till »Kräm« dog Jocke, i »Gravitation« dog Elin Klinga. Vi hade fått en image som allvarliga unga män och det ville vi naturligtvis spä på! Folk tror att vi är grubblare som sitter med pannan i djupa veck och dricker rödvin, och vill alltid ta upp existentiella frågor när de kommer fram. Eller så vill de veta en massa tråkiga grejer om basförstärkare.
MARKUS: Vi hade bra låtar, bra tajming och tur. Vi kom fram rätt i tiden, det var bara Bob Hund och Lisa Nilsson-artister som sjöng på svenska. Hade vi kommit fram 1988 skulle det ha varit en helt annan grej.
ROOS: Jag såg bandet i Eskilstuna efter att plattan släppts och det var jobbigt. Att höra de gamla låtarna… Efteråt var jag helt knäckt.
HARRI: Turnén som följde på »Verkligen« var enorm. Den största skillnaden för min del med att vara ute på turné var att det slutade ringa i mobilen, eftersom jag hade mina bästa vänner runt omkring mig.
MARTIN: Vi var överallt. Alla festivaler, alla städer. Det var mindre ansvar än under den första turnén, eller rättare sagt inget ansvar alls, och givetvis upplagt för ännu mer dåligt leverne.
HARRI: Klart det var mycket sprit. Inte så att nån ryckte dig ur sängen varje kväll för att det skulle festas… eller, så var det ju i och för sig.

Strömstadsincidenten.

MARKUS: Det enda jag verkligen minns från turnén är den där misshandelsaffären. Ingen verkar riktigt veta vad som hände. Själv låg jag och sov.
SAMI: Vi gjorde ett svinbra gig. Efteråt blev det som vanligt fest på hotellet.
JOCKE: Vi gjorde ett ganska dåligt gig. Efteråt blev det fest på Martins rum, en trist sådan. Jag och keyboardisten Anders Bovin [turnémusiker med Kent vid flera tillfällen], som jag delade rum med, gick och la oss vid tre. Det sista som hände innan vi gick var att det kom ett par jobbiga killar som började jiddra. En timme senare knackade Martin på vår dörr: »Det blev värsta bråket. Men det är löst nu.«
SAMI: Två killar som var där var jäkligt störiga. Efter ett tag stod de och sparkade på dörren. Jag och Harri gick ut och hivade i väg en av killarna en våning, Harri tog tag i armhålorna och jag i benen. En av dem hamnade i ett par plastkrukväxter. De drog och allt verkade lugnt.
HARRI: Jag låg mest och sov så jag minns inte mycket. Dagen efter vaknade jag av att nån lyfte upp mina ben, ett i taget — först högern, sen vänstern — och sen släppte ned dem. Då stod det tre poliser i rummet och ville förhöra oss.
MARTIN: Två poliser väckte mig genom att dra i mina fötter. De kollade våra händer. Jag var nyvaken och kollade på Harri som fortfarande sov. Poliserna drog i honom också. De körde den klassiska bad cop-good cop-prylen, precis som i filmerna. Den snälle polisen tyckte att jag kunde duscha. Och eftersom jag var sjukt bakfull satte jag mig i duschen och glömde bort det hela. Jag borstade tänderna och tyckte att allt började kännas bra igen. När jag öppnade dörren stod den arge polisen alldeles utanför och gapade: »Vem fan tror du att du är?«
SAMI: Martin fick ut sig: »Är ni kvar här än?« Då tog det hus i helvete.
JOCKE: När jag drog upp gardinen på morgonen såg jag att det stod en polisbil utanför. Jag kopplade direkt varför de var där. Nere i frukost-lobbyn satt Martin och Harri och såg slitna ut.
MARKUS: Dagen efter ringde tidningarna som galningar när vi var på väg till Sälen. Aftonbladet skickade en massa reportrar som vi lekte katt och råtta med.
JOCKE: På kvällen var vi med i TV3 Direkt. »Tre killar misstänks för att vara inblandade i en misshandel«, sa de samtidigt som de visade en bild på mig, Sami och Harri. Jag funderade länge och väl på att blanda in advokater för att stämma dem.
SAMI: Efter Sälen-spelningen sprang vi av scenen och tog oss till en stuga i närheten där vi gömde oss. Journalister och fotografer letade efter oss i skogen runt omkring. Vi låg helt tysta i stugan och var knäpptysta när nån knackade.
MARKUS: Sen gjorde de en helsida i Aftonbladet om att vi bad om ursäkt. Vi hade inte bett om nån jävla ursäkt. Jocke sa bara att det är segt när sånt händer.
JOCKE: Av den händelsen lärde vi oss att det inte går att påverka vad tidningar skriver om en.
MARTIN: Killarna påstod att vi hade misshandlat dem, så ett år senare blev det rättegång. Vi friades från anklagelserna, trots att jag var säker på att vi skulle fällas. Då hade jag den absolut största ångesten i mitt liv.

»Isola« spelas in i belgiska Galaxy-studion sommaren 1997.

MARTIN: Vi var lediga i två månader efter »Verkligen«-turnén, sen drog vi till kohagen i Belgien. Tanken var att Nille skulle göra plattan, men vi började känna att det var dags att prova nån annan. Nille föreslog då vår ljudtekniker Zed.
MARKUS: Där, i Belgien, luktade det koskit från kossorna utanför. Men studion var fräsch. Vi jobbade på dagarna och drog till Antwerpen på kvällarna.
SAMI: En kväll åkte vi och kollade på Radiohead. Det var precis när de hade släppt »OK Computer«, och de imponerade stort på oss. Det fanns helt klart med i bilden när vi spelade in skivan.
JOCKE: Jag tror snarare att det hade större betydelse vad vissa köpte i Holland…
SAMI: I Holland och Belgien är det så enkelt att få tag i bra gräs. Vi kom till studion påtända och tänkte spela in. Vi satte »vår bästa tagning nånsin«, det lät så jävla bra!
JOCKE: Men dagen efter märkte vi ju att det lät så dåligt att jag var på väg att lägga ned att spela helt och hållet. Det var garanterat första och sista gången som vi provade att spela in under påverkan av droger. När vi hade gjort vår första skiva kunde jag inte föreställa mig att vi skulle göra fler än tre plattor. »Isola« öppnade möjligheten till en väg ut. Om vi inte hade gjort den skulle vi kanske inte ha fortsatt som band.

»Isola« ges ut i Sverige i november. Samtidigt som den spelades in gjordes även en engelsk version av skivan, som släpps i april 1998.

SAMI: Anledningen till att vi gjorde skivan på engelska? Jag vet inte. Att få spela utomlands. Där behövde vi inte bevisa nåt. Allt låg framför en. Inget att förlora.
MARKUS: Vi hade inte haft ledigt på flera år… och då tog vi beslutet att spela in plattan på engelska också. Det var inte friskt tänkt.
JOCKE: Nästan alla tror att det var skivbolaget som var på oss om det, men de sa faktiskt att det antagligen inte skulle ge nånting.
MARTIN: Många av Jockes texter brukar vara på engelska från början, så steget var inte så stort.
JOCKE: Textmässigt var det hemskt. Engelska kontra svenska är ett jävla jobb. Det är inget att rekommendera.

Europa-turné påbörjas i maj 1998.

SAMI: Först åkte vi ut på en lång och hård turné i Sverige. Sen stack vi direkt ut i Europa. Det var första turnén med egen ljusshow och egen show.
MARKUS: Vi spelade bland annat i London fyra onsdagar i rad. Det var kul att spela på klubbar igen. Vi får mycket gratis i Sverige, i Europa fick vi verkligen jobba.
MARTIN: Nån idiot skickade ut ett PM i England om att vi var Sveriges svar på Radiohead. Det var ju ett nackskott. Det skrev ju alla och genast blev vi mindre intressanta i britternas ögon. Och att spela i London är ju som Stockholm upphöjt med tio. Oerhört stelt.
HARRI: Problemet i London är att det finns så mycket svenskar. Jag tror inte att folk fattar hur jobbigt det är att försöka göra nåt annat när man samtidigt får en blöt svensk flagga i ansiktet.

Kent åker i februari 1999 över till USA som förband till gamla polarna i Cardigans.

MARTIN: En kväll fick jag höra att »Om du var här« spelades som fan på radion i Los Angeles. Två veckor senare hade den stora radiostationen KROC satt den på A-rotation. Det kändes som rena Roxette-grejen, vi var redo att dra över direkt. Men av nån anledning ville RCA lägga upp en marknadsplan, så allt drog ut på tiden. Till slut åkte vi till New York och träffade en massa folk och gjorde promotion, men mest var det semester. Det var i den vevan som Cardigans och vi började snacka om att vi skulle kunna bli deras förband.
HARRI: Det funkade bra att åka med Cardigans, vi spelade för två-tretusen personer varje kväll. Det kändes som att folk lyssnade när vi spelade, de visade intresse.
ROOS: Efter att ha jobbat i några år på skivbolag hoppade jag av och blev i stället Kents manager. Problemet i USA var att där väntar de sig att en manager är en stor, fet cigarrpuffande gubbe. Eftersom jag såg ut som en i bandet blev jag till slut tvungen att klä upp mig i kavaj. Själva turnén var bland det roligaste jag gjort. »Isola« funkade bra, ungefär vad man kunde förvänta sig för ett nytt indieband.
MARTIN: Det var som att vara på semester med kompisar. Man visste aldrig vilken turnébuss man skulle vakna upp i.
SAMI: Vi hade en pissig turnéchaufför som hette Bob. Han gjorde inget om han inte fick pengar. Han stannade aldrig bussen om vi ville gå av på toa. Vi brukade sitta längst bak i bussen och kasta ölburkar på honom. Senare såg vi en livekonsert på TV med Johnny Cash och vem dök upp i rutan som kompmusiker om inte Bob! Efter det förstod vi att Bob var en cool kille.
HARRI: När vi skulle gå och lägga oss i Minneapolis blev jag extremt sugen på pizza. Jag tog med mig sex dollar men lämnade pass och plånbok i bussen utifall jag skulle bli rånad.
MARKUS: Efter åtta timmars körning kollade nån Harris binge. Då låg där bara ett pass och en plånbok.
HARRI: Två dagar senare mötte jag upp med bandet igen. Det som hände under de två dagarna skulle kunna bli en saftig artikel bara det.
ROOS: Harri-incidenten? Jag kan inte ansvara för att han går i sömnen. De är ju vuxna människor.
MARTIN: Vi gjorde en spelning för en radioshow i Charleston, West Virginia. På kvällen var det fest för alla band som medverkat i showen, alla där hade truckerskepsar och svinstora mustascher. Ett band spelade bluegrass på en liten scen och när de fick nys om oss började de ropa att vi skulle sjunga nåt på svenska. Stämningen blev lite ondsint, vi hade att välja på att spela eller få stryk. Vi spelade »Om du var här« på deras instrument. Strängarna flög och trumskinnen såg ut som potatisåkrar. Bluegrassbandet var förtvivlat. Som avslutningslåt sjöng vi »All Night Long« och en skitfet kärring slet tag i Martin Roos och började dansa.

Andra USA-turnén.

MARKUS: När vi hade varit hemma några veckor åkte vi dit igen. Vårt förband hette Papa Vegas och den turnén var en helt annan grej. Vi var trötta och slitna, vi hade inte vilat på år.
SAMI: Den gången tog vi med oss Micke Lönngren som turnéledare.
LÖNNGREN: Jag var inte alltför entusiastisk, men kände att det kunde vara en bra erfarenhet. Jag hade inte förväntat mig allt det slit som det var. Alla avstånd. Tjugoen gig på trettio dagar. Mycket buss, mycket promotion och sena dagar. Men de fick ett fantastiskt mottagande i alla större städer.
HARRI: Det var då vi insåg att USA är förbannat jävla stort. Plötsligt förstod man band som tidigare hade sagt att de skulle kunna turnera non-stop i USA i fyra år utan att nånting händer.
JOCKE: Ingen mådde så bra under den andra vändan i USA. Vi hade spelat för länge och för mycket. Alla ville bara åka hem.
LÖNNGREN: Några gånger vägrade Jocke rakt av att göra press, det blev för mycket.
JOCKE: Jag skulle inte vilja åka dit igen om det betyder att jag blir av med mitt privatliv. Det finns roligare saker att göra än att spela och supa på bussen. Men det är enda utvägen, det finns inget annat att göra. Och till slut måste man också supa för att kunna uppträda.
SAMI: De flesta i USA har ingen som helst koll. »So you’re from Sweden? That’s upstate, right?« Samtidigt är det skönt att de inte har några fördomar var man kommer ifrån.
LÖNNGREN: Efter turnén var killarna slitna, men det hade gått bra. Jag trodde verkligen att de skulle slå. De borde kanske ha åkt tillbaka på hösten, men då skulle nog inte bandet finnas i dag.
MARTIN: När vi kom hem var vi helt slut. Det hade inte spelat nån roll om en skär elefant trillat ned från himlen, vi hade bara klivit över den.

Omedelbart efter USA börjar Kent planera nästa skiva, »Hagnesta Hill« — som blir ännu en stor triumf på hemmaplan när den släpps i december 1999 (engelsk version ges ut våren 2000).

MARTIN: På sommaren efter USA-turnén spelade vi på en massa festivaler och under hela den perioden diskuterade vi vad vi skulle göra härnäst. Semester fanns inte på kartan, nu när det hade gått lite bra ville vi följa upp skivan. Egentligen var vi rätt håglösa, men det fanns många bra låtar som hade kommit till under turnéerna.
JOCKE: Innan vi gick in i studion sa vi att det skulle låta hårt och kallt.
MARKUS: Vi hade lyssnat mycket på dansmusik, tanken var att den skulle svänga mer och vara lite enklare. Vilken den inte blev.
MARTIN: Vi spelade in 24-25 låtar i Puk Studios i Danmark, sen var vi i Ljudhavet i Stockholm hela hösten. Vi stressade för att hinna färdigt till julhandeln. Det var lite dumt att det gick så snabbt, vi hade inte riktigt möjlighet att känna på låtarna. Vi spelar jävligt bra och egentligen är själva låtmaterialet fantastiskt, men den är verkligen kall — och lite jobbig.
JOCKE: Den är för lång, det skulle bara ha varit tio låtar. Men jag skulle inte vilja ha skivan ogjord.
MARTIN: »Hagnesta Hill« gick in som etta på listan i Sverige. Vi slog Carolas julskiva med typ sjuttio skivor, nåt sånt superlöjligt, och jag har hört att hon blev jävligt sur över det.
ROOS: Allt var guld och gröna skogar i USA inför releasen av »Hagnesta Hill«. Kent spelade på House of Blues i Los Angeles och efteråt var vi på värsta hotellpartyt. Allt var så jävla toppen.
SAMI: Efter spelningen i LA var det fest i Jonas Åkerlunds villa i Hollywood. Han hade ett trumset i vardagsrummet som Markus spelade på med ljusstakar. Harri låg i poolen och jag åkte skateboard nedför trapporna.
ROOS: Men plötsligt slutade USA-folket att ringa. De kom väl på att det var billigare att breaka ett amerikanskt band som inte hade en massa krav på utrustning. Killarna repade inför Kalas-turnén när jag skickade faxet om att det inte blev nåt.
MARTIN: En sak har vi lärt oss — de som jobbar för en måste verkligen gilla bandet. I Frankrike har vi en kille som älskar oss och där har vi lyckats bli rätt stora. I USA borde vi ha valt ett indiebolag. Då går det att spelas på en mängd olika collegeradiostationer som kanske misstror ett band som ligger på storbolag.
ROOS: Vad som gick fel? Kanske skulle Kent ha haft en amerikansk manager? Vi träffade en del personer, men det funkade inte. Dessutom var det helt andra pengar det handlade om. Och det finns inga bevis för att ett svenskt band skulle lyckas bättre med utländsk manager. RCA visste inte riktigt heller hur de skulle promota bandet.

Den utsålda spelningen på Hovet i Stockholm den 9 mars 2000 blir kulmen på vinterturnén som följer på »Hagnesta Hill«.

SAMI: Vi fick höra en demo med The Ark och tyckte de var så bra att de lika gärna kunde följa med oss på turnén som förband. Mycket tack vare dem blev turnén kul.
MARTIN: När vi drog ut på turné var vi ofantligt trötta. Ark hade energi och var jävligt glada över att få spela, de fungerade som en vitamininjektion.
SAMI: Turnén avslutades med en konsert på Hovet. Vi fick inget grepp om den konserten, det blev jävligt opersonligt.
MARTIN: Vi trodde aldrig att vi skulle kunna sälja ut Hovet, men bokningsbolaget stod på sig. Och det gick ju bra. Och det var en bra konsert, tror jag… Jag har svårt att minnas, det är bara ett sus. Det var både mäktigt och lite kusligt.
MARKUS: Spelningen på Roskilde var en kick, vi fick hälsa på Robert Smith och lira på orangea scenen. Men när dödsolyckan hände blev det så klart tråkigt.
MARTIN: Vi stod och festade efter en skitbra spelning medan folk dog några meter därifrån. Jag kan bara vara glad över att det inte hände när vi spelade.
MARTIN: Efter Kalas-turnén, med Sahara Hotnights och Teddybears, hade vi bestämt oss för att ta det jävligt lugnt.
SAMI: Vi beslutade att ta en så lång paus att vi blev uttråkade, och sen lite till.

I november 2000 släpper Kent samlingen »B-sidor 95-00«, men förutom en Hultsfredskonsert sommaren 2001 och en företagsspelning i Globen några månader senare syns inte Kent till i media eller på konsertscener under en lång tid. Men hösten 2001 börjar planeringen för »Vapen & ammunition«, Kents femte fullängdare.

JOCKE: Efter senaste turnén blev det som ett vakuum. Jag har knappt tänkt på Kent. Men sen kom låtarna. Först ut var »Love Undone«, en ballad som kanske kommer att heta »Duett«. Till slut hade jag »a body of songs« som gjorde att jag anade vartåt det lutade. Jag ville göra en platta som Dire Straits »Brothers in Arms« eller Eurythmics »Revenge«. På »Isola« och »Hagnesta Hill« var många låtar mer »stämningar« än »kompositioner« — nu tänkte jag mig en platta med tio-elva låtar som skulle gå att släppa på singel allihop. Melodierna står i centrum, vi försöker inte längre gömma dem. Man tröttnar ju alltid på det man gjort tidigare, så »Vapen & ammunition« är en sorts motreaktion på de två föregående plattorna.
MARTIN: Det fanns hunger igen. Fast när vi skulle repa in nytt material var vi jävligt ringrostiga. Men då tog vi nån gammal rökare — typ »Kräm« — och den som missade först fick bjuda på bärs.
JOCKE: Titlarna är det sista som spikas. Det här med att de »låter Kent« tycker jag är skitsnack. Oftast är det bara arbetsnamnen som hamnar på konvolutet. Titeln »Kräm« har ju inget med sex att göra, vi ville bara ha mycket dist på låten när vi jobbade fram den. Mer »Kräm« alltså… Det är helt och hållet distanslös musik den här gången. Jag har knappt ens lyssnat på musik när jag skrev låtarna, i stället har jag inspirerats av böcker, filmer och TV-serier med smart dialog. Jag säger inte vilka, jag tänker inte låta folk komma med kommentarer om att vi snott det och det från den och den. Det bjuder jag inte på. Men en sak är säker — trots att skivan är ganska svart textmässigt är det i alla fall inga texter som har med musikbranschen och eget gnäll och självömkan att göra. Vi är ju bara några trista typer som suttit i en turnébuss för många år. I stället vill jag skriva texter som tar ställning, inte bara att man ska rösta rött, även mindre saker — som varför mobilerna förstör våra liv. Det kommer naturligtvis att reta upp folk, vi kommer att verka ännu mer pretentiösa och så vidare — men det är lite det som är det roliga. Gör din grej till två hundra procent och folk blir galna… Jag vet till exempel att Bo Kaspers Orkester hatar oss. Det är många som inte gillar oss, men det skiter jag i.
MARTIN: Jag ville döpa plattan till »Last Band Standing« eller »Arbete och fritid«.
JOCKE: »Vapen & ammunition« är motsatsen till »Hagnesta Hill« — den är varm och öppen. Vi har inte en massa synthar och effekter utan har försökt hålla det till en klassisk bandsättning. Däremot är inte texterna på »Vapen & ammunition« särskilt varma, de är bittra och ilskna som gläfsande små knähundar. Fast »Elit« är rätt snäll. Den handlar om alla som aldrig får nån uppmärksamhet för allt de gör, folk som faktiskt räddar liv och så vidare. Sen är »Sverige« väldigt vacker. Det är bara jag och Jojje Wadenius som spelar på den. Han var som en idol ska vara, stilig, trevlig och så spelade han grymt bra. Dessutom hade han med sig gitarren från »Goda’ Goda’«-skivan. The Smiths gamle basist, Andy Rourke, ska eventuellt spela bas på en låt också. Vi vet bara inte vilken.
MARKUS: Vi bytte instrument under inspelningen. Harri spelar trummor ibland, till exempel. Det är inte så jävla noga. Nåt sånt kan göra att man kommer loss när man kört fast.
SAMI: Vi har alltid levt från skiva till skiva med Kent, varje skiva har kunnat vara den sista. Vi har aldrig vetat, vi vet aldrig vad vi kommer prestera. När den dagen kommer då vi går in i studion och inte får fram nåt bra tar vi nog en paus och provar en gång till. Om det inte funkar då heller lägger vi av.
MARKUS: Jag kan tänka mig att vi gör två eller tre plattor till. Kanske är det här den sista. Blir den inte bra lägger vi av, vi vill inte harva på för stålarna.
EJHEDEN: Att Kent blivit så stora som de blivit har aldrig förvånat mig, det är ett band med riktigt bra melodier och en lysande sångare med texter som de flesta aldrig nånsin lyckas få till. Jocke brukar fortfarande låta mig lyssna igenom grejerna innan de går in i studion. Senast spelade han »Sverige« för mig, helt akustiskt. Det lät magiskt. Jag tror att »Vapen & ammunition« kommer att bli ännu en klassisk rockplatta.
SAMI: På sätt och vis skulle det vara skönt att floppa rejält med den här skivan. Det börjar känns lite pinsamt med alla bra skriverier. Vi kan väl inte ha legat med alla recensenter?
JOCKE: Vi har snackat om att det borde vara dags att floppa även hemma för att det gått för bra tidigare. Men helt ärligt — skivan är fantastiskt bra. Gillar inte svenska folket och den svenska recensentkåren det här — då är det faktiskt det yttersta beviset på att alla andra är helt dumma i huvudet!

»VAPEN & AMMUNITION« SLÄPPS DEN 15 APRIL.