Anders Dahlbom hittar många snygga bidrag i demolådan, men få som insett vad det egentligen handlar om: låtar och personlighet. White Seeds krautpsykedeliska pop har emellertid »skivkontrakt« skrivet i pannan.

EFTER ATT HA lyssnat igenom en diger hög med demo-CD:s är en sak säker. Vem som helst med en dator kan göra ett snyggt skivomslag, designa hemsidor och till och med spela in musikvideos som läggs med på demoskivan (jo, faktiskt).
Men bara ett fåtal tänker på de två viktigaste beståndsdelarna när man gör popmusik — starka melodier och en egen röst. Fler grupper och artister ute i landet borde skippa datortekniken och bege sig in i replokalen igen.
Här är åtta nya namn som tillsammans bjuder på en bred musikrepertoar. Gemensamt för dem alla är just melodierna och rösterna. Kanske inte alltid bra, men garanterat personliga.
Vi börjar tyst och lågt. Thomas Denver Jonsson, från Motala, erbjuder på sjuspårsdemon »White Trash/Ricki Lake EP« [5] ett bisarrt låtval — egna låtar parade med covers på Backstreet Boys, Roxette och Britney Spears. Alla väldigt lågt inspelade och alla bestående av endast Thomas, eh, säreget gnälliga röst och en gitarr. Och samtliga framförda på ett sätt som vid en jämförelse får Mark Kozelek att framstå som Thore Skogman på gladpiller.
Men jag gillar det. Framför allt inledande »White Trash« och Thomas version av BSB:s »I Want It That Way«, som nog är den mest originella cover jag hört sedan Cat Power gav sig på »(I Can’t Get No) Satisfaction«.
Lika vassa är inte de tre låtarna på svenska, som har nästan smärtsamt nakna och personliga texter. Jonssons storhet ligger ändå i rösten. Hans fraseringar gör att jag lyssnar vidare.
Efter bara några sekunder med The Manor [6] i stereon kryper jag automatiskt närmare högtalarna och skruvar upp volymen. Inledande »Itchy« mynnar efter försiktigt pianoklinkande ut i ett mardrömssoundtrack med prat-viskande sång, uppskruvat funky drummer-beat och en sugande ljudkuliss som bokstavligen kliar längs ryggraden.
Bakom gruppnamnet står Christofer Wallin, med bas i Göteborg. Christofer är mannen som bär ansvaret för att jag satte »Itchy« på repeat, låste dörren och tänkte på Yvonnes glansdagar. En obehagligt bra låt som är bäst alla kategorier i demoskörden. Synd bara att det övriga materialet på The Manors demo inte alls håller samma kvalitet.
The Night Keys, från Eskilstuna, står för demoskördens mest stilfulla CD-omslag. Musiken på dubbeldemon »Independent/Dependent« [6] låter där efter — åtta varsamt pianobaserade visor med försiktiga violin- och gitarrpålägg. Många av låtarna är ypperligt framförda av den här duon som består av Andreas Hummerdahl (sång) och Marcus Karlsson (piano). Lite »cover-men-ändå-inte«-känsla, som på allvar tål att jämföras med hyllade M. Hederos & M. Hellberg.
Skillnaden banden emellan blir ändå påtaglig när Hummerdahl öppnar munnen. Influenserna från Scott Walker, Nick Cave och alla andra skälvande stämband i svart överskuggar Hummerdahls egen röst. Dessutom — slappna av lite när du sjunger, Andreas. Du söker inte in till scenskolan varje gång du greppar micken. Ett gladare och mer avslappnat The Night Keys kan bli en smärre sensation.
Sugar Bloom är en popkvartett från Halmstad som med »Harmony« [7] får till en lovande och jämn femspårs-demo. Fans av Matthew Sweet och Teenage Fanclub (och vem är inte det?) kommer garanterat att gilla Sugar Blooms bredbenta rockmelodier och vällåtande gitarrer.
Klimax nås redan i första låten, »Airport«, vilken har ett riff som Per Gessle skulle byta bort Marie för. En låt att starta helgfirandet med flera gånger om — tro mig, jag har provat.
Några som inte har förstått demo-regel nummer ett — bäst låt först — är Uppsala-trion Empire State Building [5]. Första halvan, tillika första låten, på demon är ganska trist och förutsägbar syntpop. Men sedan händer det grejer, ojojoj. Andra och sista låten »Blind« är näst bäst av allt i demohögen — snorenkel syntmelodi parat med en självklistrande refräng.
Om demon hade innehållit två »Blind« i rad skulle jag ha gissat på Superswirls comebacksingel och delat ut högsta betyg. Fortsätt så, Empire State Building!
Tillbaka till rocken. Den trygga, maskulina, svagt dieseldoftande New Jersey-rocken. Bordello [7], med rötterna i Karlshamn, kan sin Springsteen utan och innan men skruvar ändå till »So Fast«, »On a Saturday« och »Tourist« på ett befriande eget sätt. Blås, Roy Sittan-piano och en gedigen rocksångare. Eftersom $1000 Playboys får ge ut skivor borde Bordello också få det.
Backbreaker [7] låter ungefär som Nirvana och Green Day tillsammans i ett garage med mycket folköl och stora stärkare. Det kan givetvis inte bli helt fel. Den här Umeå-gruppen riffar och baspromenerar sig till pluspoäng på den attackvilliga trelåtarsdemon, med avslutande »Saturday« som fjädern i toppluvan.
Det låter som att Backbreaker är en trio, det hörs att de kan sina rocktricks i sömnen och jag tror att vi kommer att få höra mer av dem framöver.
Slutligen: White Seeds, från Göteborg, vars fyrspårsdemo [8] innehåller en lysande blandning av psykedelia och smart retropop.
Redan efter tio sekunder av inledande »Lost My Love« — med uppkäftigt gitarriff och briljant sång — står det klart att White Seeds skickat in omgångens bästa demo. »Catch Me Now« är minst lika bra, med Kinks-driv och en refräng som du garanterat sjunger med i.
Bäst är ändå avslutande »Memories of Enemies«, en experimentell poplåt som ekar Lennon runt »Strawberry Fields«, tidig Pink Floyd och någon bortglömd tysk krautlåt från tidigt sjuttiotal. White Seeds samsades nyligen med The (International) Noise Conspiracy på en vinylsingel. Det kommer att bli fler skivsläpp med White Seeds, var så säkra.

KONTAKT

THOMAS DENVER JONSSON,
ROCKNROLLJUDAS@SPRAY.SE
THE NIGHT KEYS,
WWW.NIGHTKEYS.COM
ANDREAS.HUMMERDAHL@SPRAY.SE
SUGAR BLOOM,
SUGARBLOOM@TELIA.COM
BACKBREAKER,
GUDMUNDURJOHANSSON@HOTMAIL.COM
THE MANOR,
THE_MANOR@POST.UTFORS.SE
EMPIRE STATE BUILDING,
EMPIRESTATEB@HOTMAIL.COM
BORDELLO,
BORDELLO@SPRAY.SE
WHITE SEEDS,
WHITE_SEEDS@HOTMAIL.COM