Inget annat popband i Sverige rörde upp sådana känslor på nittiotalet som Broder Daniel. Redan sekunder in i första singeln »Cadillac« förstod vi som lyssnade att detta var — äntligen — en svensk popgrupp som skulle komma att dela upp folk i för eller mot, hata eller älska, avguda eller förakta.
Inget annat svenskt band har de senaste tio åren varit tillnärmelsevis lika mycket rock’n’roll som Broder Daniel. Och då inte bara rock’n’roll i form av sex, droger och skramliga gitarrer, utan än mer i ställningstagandet att sätta sig över och alienera sig ifrån sin egen publik och omvärld.
Här berättar för första gången Henrik, Daniel, Håkan, Johan, Anders, Theodor och Lars hela bandets historia, från första succéspelningen vid en melodifestival på Samskolan 1989 till senare års långa paus — som nu är på väg att ta slut.
Det här är inte bara en berättelse om utanförskap, droger, förakt och en oförstående musikvärld. Det är även berättelsen om ett sammansvetsat kompisgäng från Göteborg med oanad integritet och benhård inställning.
Det här är berättelsen om Broder Daniel.
PERSONGALLERI
HENRIK BERGGREN sångare och i början även gitarrist
DANIEL GILBERT basist till och med »Saturday Night Engine«
JOHAN NECKVALL gitarrist från 1988 till och med 1997
HÅKAN HELLSTRÖM trummis till 1994. Kom med igen som basist 1997.
ANDERS GÖTHBERG gitarrist, organist
THEODOR JENSEN basist på »Broder Daniel« 1996, gitarrist sedan Håkan kommit med igen
LARS MALMROS trummis från 1994
ÖVRIGA
LINDA NORRMAN-SKUGGE journalist på Expressen och bandets upptäckare
BEN MARLENE kontrakterade Broder Daniel till musikförlaget Jimmy Fun
Henrik och Daniel träffas i sjuan på Samskolan i centrala Göteborg 1987. Henrik kommer från Frölunda, Daniel från Hindås mellan Göteborg och Borås. Ingen av dem trivs på skolan, som har en lite »snobbig« karaktär.
DANIEL: Första gången jag minns att jag la märke till Henrik var när han under en lektion proklamerade att han var socialdemokrat, iklädd en brun skjorta. Vi var ju musikintresserade båda två, så vi pratade mycket om musik. Och en gång när Nick Cave spelade på Cue Club gick vi dit tillsammans. Sen umgicks vi mycket på bildlektionerna och »bearbetade« andras teckningar. Vi föraktade alla andra människor på skolan.
HENRIK: Det var i åttan som vi började umgås rejält och jag tror att vi började snacka om att bilda ett band i samma veva. Det hela var något av min idé och allt startade en dag när allt kändes extra jobbigt. Jag satt på skolgården, det var disigt och jag mådde dåligt. Jag kände att jag var tvungen att göra nåt, så jag frågade Daniel om han var allvarlig med det här att starta en grupp.
HÅKAN: Daniel gick i samma klass som en kompis till mig i sjuan. Daniel såg väldigt lustig ut. Det var nåt med hans ansikte. Det var… ovanligt. Ett babyansikte med jättelockigt hår. Men jag har vant mig nu… Henrik gick omkring i korridoren med en jättestor slokhatt med blommor i. Jag hade aldrig sett såna människor förut. Henrik var destruktiv och skolans freak. Han sa att han hatade allt och alla, speciellt snobbiga människor. Första gången jag pratade med honom var när vi stod i rökrutan. En kompis sa: »Det här är Håkan, Henrik. Han har precis färgat håret svart.« Henrik svarade: »Bra!«
JOHAN: Jag träffade Theo på en gitarrkurs. Vi bildade Jimi Hendrix-coverbandet Little Wing, där jag spelade bas och Håkan var trummis. Vi repade hemma hos mig i Landvetter, och eftersom vi umgicks kom jag i kontakt med de andra i gänget rätt snabbt.
HÅKAN: Jag började spela trummor när jag var tio år. Jag hade önskat mig ett trumset från Hobbex, men fick ett riktigt set i stället. Lyckost! Jag spelade först med ett hårdrocksband men träffade sen Theo på högstadiet.
THEODOR: Little Wing spelade alla Hendrix-klassiker. Jag sjöng och spelade gitarr. Håkan var egentligen hårdrockare från början, med långt hår. Sen fick han slajmig rivierastil och hade en massa hawaiiskjortor.
HENRIK: Jag hade skrivit »Son of St. Jacobs«, och jag och Daniel snackade lite om vem som skulle sjunga. Eftersom låten var min blev det jag. Replokalen låg ute i Mölndal, Daniel fixade den på nåt sätt. Håkan kom med ganska direkt därefter. Jag tror att coverbandet repade i samma hus, men de fick vara på övervåningen för att de var bättre. Vi ansågs inte vara nåt vidare. Ett tag höll jag på att få en plats som kompgitarrist i ett band som hette Nirvana, men jag var för kass.
HÅKAN: Vi repade i samma lokal, det fanns ingen övre våning. Och vi var inte alls bättre, vi var sämre. I alla fall innehållsmässigt, och det är ju det som räknas. Jag har alltid gillat att hoppa på nya grejer och nya band, och eftersom de inte hade nån trummis frågade jag om jag kunde få vara med. De var inte överentusiastiska. Jag tror att jag tvingade mig på dem.
DANIEL: Första gången vi spelade tillsammans hade jag med mig farsans Ibanez. Henrik berättade plötsligt att Håkan skulle vara där också. Håkan var extremt energisk och stod i en sandlåda och väntade på oss när vi kom. Vi hade inga låtar, så vi spelade »Wild Thing«. Håkan sa att han hade skrivit en egen låt som han spelade. Vi blev imponerade. Långt senare visade det sig att det var »You Can’t Always Get What You Want« med två ändrade ackord.
HÅKAN: Vi spelade inte poplåtar i vanlig mening, det var mer som att härma olika ljud. Henrik kunde säga »Håkan, kan du härma en ångvält?« »Absolut!« — det var ju vad jag alltid hade drömt att nån skulle fråga mig om…
DANIEL: Namnet Broder Daniel bara fanns där. Henrik hette ju Daniel i andra namn Vi funderade ett tag på att döpa om oss till Brooder Daniel. Värparen Daniel…
HENRIK: Nån gång har vi sagt att det var för att jag heter Daniel i andra namn, men det är inte sant. Det lät väl bra, bara. Jag ville inte ha nåt sökt namn, det skulle inte vara nåt jävla The Doors. Jag hatar fortfarande såna namn, så det blev Broder Daniel.
HÅKAN: Henrik var besatt av maskiner. På skolrasterna ville han alltid gå bort till en gammal maskin — som han kallade Maskinur — som stod på rastgården. Han var besatt av att asfaltera ner alla. Han pratade även om att han skulle skaffa en Broddway City-maskin och köra runt jorden. Han ville sopa rent allt.
DANIEL: Maskinur var en spårvagnsrengörare, som såg ut som en stor val. Jag och Henrik funderade på att köpa varsin Citybroddare och åka på semester.
THEODOR: Vid den här tiden hade jag också kommit med i gänget, och jag minns att Henrik målade ganska bra tavlor. Han höll på med en jättestor som hette »Maskinur«.
DANIEL: Det var aldrig fråga om att repa fram grejer. Funkade det inte från början var det ingen idé.
HÅKAN: Vi spelade två låtar på svenska, »Skumsvamp« och »Helvetesmaskinen«. Och två på tyska, »Imm Munse Himmel« och »Eines Meines Kliegenklocher« — det ska tydligen betyda »alla mina värdesaker«. Sen hade vi »Son of St. Jacobs«. Det var första låten som Henrik skrev, under en tågresa till Stockholm. En fantastisk låt. »Come On You People« fanns med innan jag kom med i gruppen. Henrik inspirerade mig oerhört mycket i början. Det var storartat att träffa och spela med nån som inte visste nåt om hur man spelar trummor. Jag använde mycket pukor, det gillade Henrik. Han härmade alltid ljud; »det ska låta bi-bi-bi-bi-bo-bi-bibo«. Jag kunde relatera till det sättet att närma mig musik eftersom jag lyssnade på samba. På många låtar hade Henrik en vision om hur det skulle låta. Men Daniel och Henrik sa aldrig »nu är du vår trummis«. Jag vågade inte fråga. Jag bara gled in och var med.
HENRIK: Jag ville inte att vi skulle vara som nåt annat band. Jag ville göra det mest effektfulla som skulle få folk att lägga märke till oss, det var liksom huvudsaken egentligen. Att särskilja oss och bli uppmärksammade — det var nog i sig.
JOHAN: Första gången jag kom i kontakt med Broder Daniels musik hade jag aldrig hört nåt liknande. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Jag var några år äldre men jävligt barnslig och de umgicks ändå mest med äldre, var tidigt ute på rövartåg och festade på svartklubbar. Vi höll ihop i vått och torrt. Vi gick på spelningar, drack oss fulla. Det var ett klassiskt grabbgäng, trots att vi kom från helt olika håll i stan. Håkan bodde ju i Frölunda och jag i Landvetter.
HENRIK: Eftersom jag lyssnade på Joy Division ansågs jag konstig, alla andra lyssnade bara på hitlistemusik och den var ju till och med värre då än nu. Det var krig mellan de alternativa musikstilarna och de vanliga. Jag lyssnade även på Nick Cave, Neubauten och Cure. Och lite på Clash också, men dem begrep jag mig aldrig på.
Första spelningen på en melodifestival i Samskolans aula, hösten 1989. Broder Daniel anmäler sig för sent, men får vara pausband. Inte helt fel, då de får chansen att spela mer än en låt.
THEODOR: Hela aulan var full. Jag satt mitt i salen, de gick på och började spela »Im Munse Himmel« och »Alles Kleines Kliegelklopfel«, en titel som Henrik säger ska betyda »alla mina värdesaker«. Henrik stod konstigt med gitarren och ylade på tyska.
De första reaktionerna från publiken var råa skratt, men inte långt in i låten började folk att fatta. Ändå tyckte många att det var skoj, de fattade inte att det var på allvar. De spelade »Fröken Söderling« också, en låt om Henriks mamma.
HENRIK: Alla de andra banden var så fåniga och hämmade. Jag bara skrek och vi körde som fan med dist. Helt oväntat blev det värsta succén. Jag kände det som att jag tagit över skolan helt och hållet.
DANIEL: Det var en »Nu fan ska vi ge igen«-känsla över det hela.
HÅKAN: Kort efter melodifestivalen fick vi en spelning på Valvet. Vi var väldigt nervösa och drack en massa folköl innan. Det fanns en massa skinheads i lokalen och ytterligare ett gäng stod ute på gården.
DANIEL: Vi frågade arrangören flera gånger: »Skinsen kommer väl inte in?« »Nej, nej.« Snart kom Göteborgs samlade skinskår in ändå. Vi hamnade i en sorts chocktillstånd, många låtar var ju på tyska.
HÅKAN: De blev som tokiga och skrek och heilade. Daniel fick mota ner skins, däribland Ulf Ekberg, från scenen. Jag hade en spann jämte mig vid trummorna, om jag skulle spy. Mitt i kalabaliken sjöng jag under hela konserten »jag är så full« i virvelmikrofonen.
JOHAN: Jag stod i publiken. Sju eller åtta stora skinheads var längst fram och uppe på scen. Vi andra som var där kände oss helt upptryckta mot väggen.
HÅKAN: Vi fick två spelningar till på Valvet. Det var tumultartade tillställningar, flaskor flög och Henrik dansade omkring i glasskärvor på golvet.
HENRIK: Jag ville att vi skulle göra allt för att slå igenom dimman av tråkiga band. Ingen som såg Broder Daniel skulle tycka att de inte sett nåt ovanligt. Många gillade också att det var så extremt, och alla var positiva. Det var först efter första plattan som det kom fram folk och ville ge mig stryk.
HÅKAN: Vi hade det som en grej — saker och ting måste gå sönder. Det gällde inte bara på scen, utan även på fritiden och i skolan. Det stod en gammal bil utanför Sam som vi slog på varje rast. Vi visste inte varför vi gjorde det.
JOHAN: Henrik kunde inte sjunga och spela gitarr samtidigt så alla låtarna var uppbyggda exakt som »Luke Skywalker«, med musik, sång, musik hela tiden. Det var därför jag kom med, för att fylla ut pauserna. I den vevan repade vi rätt mycket, men efter ett tag var det mer som att gruppen bara fanns när det var dags för en spelning. Vi fick snabbt ett rykte och spelade i lägenheter, rivningshus och på en massa konstfester. Folk ville att cirkusen skulle komma och skaka om. I början hade vi en tanke om att framföra nån sorts budskap, men det slutade alltid med att saker gick sönder. Folk såg våra konserter som ett forum för att balla ur.
HENRIK: Jag drack aldrig mindre än en kvarting och en vinare innan jag gick på scen, så jag minns egentligen inga konserter.
DANIEL: Henrik hade extremt destruktiva perioder. Han gick och slog sönder skyltfönster på Vasagatan med brännbollsträ. Han åkte fast för inbrott i Haga, en skam då hans farbröder var poliser, Pressbyrån på Järntorget slogs sönder. Henrik hoppade också på en bil i Haga, då nån lyckades få fast honom.
HÅKAN: Jag minns en kväll då vi gick förbi kyrkan i Hagaparken. Henrik tog upp en gatsten och slängde in den genom fönstret. Ingen sa nåt utan fortsatte bara att gå. Ibland snodde vi en bil och körde ner i diken.
DANIEL: En första demo gjorde vi på Top Hat på en av Långgatorna. Vi spelade låtar som »Skumsvamp« och »Lone Rider« av göteborgsbandet Nirvana. Och så gjorde jag om »Wild Thing« till »Vår sak«. Fruktansvärt.
HENRIK: Demon var vi nöjda med. »Come On You People« hette först »Fröken Söderling«, min mammas flicknamn. Av nån anledning blev hon ledsen när hon hörde den, så jag sa att den handlade om nån annan.
Senare kom jag fram till att engelskan var popmusikens modersmål.
Under tiden som Daniel pluggar i England startar de andra ett nytt projekt — Farfar Rudolf.
HÅKAN: Farfar Rudolf var jag, Henrik, Johan och en kille som heter Magnus Grozdics. En gitarr och tre trummor. Vi hade en del jäkligt bra grejer, faktiskt.
JOHAN: Låtarna skrevs helt efter intensitetskurvor och lät ganska märkliga.
HÅKAN: Vi hade första och enda spelningen på en studentfest. Vi kände någon av tjejerna som hade festen. Två takter in i första låten slog Henrik sönder sin halvakustiska gitarr. Spelningen tog slut direkt efter det. Henrik försvann, helt knäckt, ut på dansgolvet.
HENRIK: Det var slutet för Farfar Rudolf. Efter det ville jag inte spela nånstans. Men efter en ganska lång tid, kanske ett par år, insåg jag att om vi ville ha skivkontrakt fick vi nog spela lite också.
Anders kommer med i Broder Daniel och Daniel återvänder hem från England.
ANDERS: Första gången jag träffade Henrik började vi slåss mitt inne i Haga. Jag träffade honom när han gick med en tjejkompis och han kastade helt plötsligt en trafikkon i magen på mig. Jag var skitskraj, han var ju psyko. Vi träffades senare under normala omständigheter och Henrik och jag hade samma idéer, kom vi fram till. Båda var väldigt inne på Spacemen 3 och gillade det där monotona i deras musik. Dagen efter var jag med i bandet.
JOHAN: Anders kunde inte spela gitarr över huvud taget men var en jävel på rundgång. Han hade en hårdrocksgitarr, en Kramer, som han stod och ylade med.
HENRIK: Alla var imponerade av honom. Han var en mästare på feedback och svajarm.
ANDERS: Jag tror att rundgången bara är en efterhandskonstruktion men det är sant att jag ett tag bara gjorde ljud på vinden hemma hos mina föräldrar. Jag spelade helt själv i flera år, men innan jag kom med i Broder Daniel som 16-åring hade jag ett band med Karin Dreijer och John Jern som sen bildade Honey Is Cool.
DANIEL: Senare hade vi en spelning i Haga, ovanför en tvättstuga. Vi fick en back Schlitz som betalning. Henriks mick pajade, men alla i publiken sjöng med. Henrik la sig på golvet med kuken framme i ren protest. Det är antagligen ett fint minne.
Under åren 1992-1993 hittar Broder Daniel undan för undan sin egen stil. Henrik börjar sminka sig och bär sjömanskostym. Dessutom skriver han tre låtar som visar sig vara avgörande för gruppens fortsatta utveckling — »Cadillac«, »Lovesick« och »Luke Skywalker«.
HENRIK: Vid första spelningen på Magasinet hade jag sjömanskostym och dansade barfota i krossat glas. Idén var att alltid ha sjömanskostym, men jag såg ut som en hösäck. Ni har säkert sett på Håkan att de ju egentligen inte sitter nåt vidare. Men jag hittade faktiskt en liten, tajt blå sak som satt perfekt. Glitter och kajal har jag haft länge, stjärnorna kändes romantiska och kom med som en symbol för min romantiska läggning.
HÅKAN: Vi skulle sluta repa då Henrik tog fram »Lovesick«. Daniel tyckte att den lät U2. »Lovesick« var den första BD-låten, före det hade allt varit ett experiment. Den blev typisk för vad som komma skulle. Allt tillhörde en speciell melodiskola. Kanske berodde det på att Henrik spelade alla melodier på en gitarrsträng.
HENRIK: Luke Skywalker — egentligen kunde det ha varit vilken hjälte som helst. Men jag gillade tanken på att det skulle låta som att jag kommit ner från yttre rymden.
HÅKAN: Vid den här tiden utvecklades vår publik till att bli så stor att vi inte kände alla. Hela Göteborg visste vem Henrik var.
DANIEL: 1993 spelade vi in en demo i Göteborg Sound som ägdes av Urmas Plunt, en man med rosa skjortor och svettringar stora som vinylskivor under armarna. En kille som hette Isak Ed hade en grupp som hette Ed & Eld, och han hjälpte oss med demon. Hans grupp spelade in en låt med en massa polissirener och Henrik rappade på tyska som betalning.
JOHAN: Isak Ed spelade in med oss på nätterna. Allt var mycket underligt. Freddie Wadling hade varit där och målat djävlar på en massa pizzakartonger. Strax efter det hoppade Håkan plötsligt av.
HÅKAN: Många andra hade varit ute och rest, gjort andra grejer. Jag hade bara stått och stampat. »Vad har jag?«, tänkte jag. Det enda jag verkligen hade var bandet. »Släng bort det!« Jag och Daniel tjatade om nåt före en konsert på KV (konstskola i Göteborg), efteråt träffade jag Henrik på Kompaniet. Då sa jag att jag slutade. »Synd«, tyckte han, men det var inte mer med det.
DANIEL: På spelningen ramlade Anders igenom scengolvet. Han stod där, med gitarren upp till midjan.
ANDERS: När Håkan slutade ville jag också hoppa av. Håkan var ju en så jävla bra trummis. Jag sa till och med att jag skulle sluta, men så blev det inte. Fast jag tyckte verkligen att Håkan var halva bandet.
HENRIK: Håkan sa att han gillade allt jag ville göra och skrev under på allt jag stod för till hundra procent. Men han gillade inte de andra och tyckte att Daniel och Johan var för kassa. Det var en riktig downperiod och det blev ännu värre när Håkan började spela med Honey Is Cool. Skulle nåt band kunna vara bättre än Broder Daniel? Håkan var ju den som förstod bäst hur jag ville ha trummorna. Hans avhopp kom som en total överraskning så jag blir fortfarande orolig när jag inte hört nåt från nån av de andra på ett tag.
HÅKAN: Två veckor senare hade de skaffat en ny trummis och skulle spela. Det var den 8 april 1994 och det lät fantastiskt. På en spelning strax därefter sa nån att de hade fått nån sorts kontrakt, då ångrade jag mig rejält. Efter avhoppet gick jag in i en total depression i ett år.
JOHAN: Jag spelade bas ett tag i Broder Påvel, Håkans andra band. Vi var inne på bluegrass, samba, Evert Taube och Pogues. Som jag minns det spelade vi »Möte i monsunen« i en bisarr tvåtaktsversion.
HÅKAN: Några veckor efter att jag hade hoppat av var jag och Daniel kompisar igen. Vi var på en fest och Daniel satte på en demo med låten »Iceage«. Behöver jag tillägga att det lät fantastiskt? Det förvärrade depressionen.
DANIEL: När Håkan slutade tog han med sig studiecirkeln. Efter det försökte Henrik lära sig hur en sån fungerar, utan resultat.
HÅKAN: Jag startade en studiecirkel 1991 för att få in pengar till gruppen. På listan stod både BD-killar och Påvel-killar. Sen bytte vi replokal och cirkeln flyttade alltmer över till Påvel. Den var ju min! Men nu är den tillbaka hos BD igen.
LARS: Studiecirkeln är Håkans livsprojekt. Det är bara sjuhundra spänn i månaden men han har hållit liv i den hela tiden och den har flyttat med honom. Men inte nog med det, han såg till att vi blev utkastade ur replokalen för att Honey Is Cool skulle in! Sen kom vi tillbaka in i studiecirkeln när han blev medlem igen.
HÅKAN: Jag är rädd för att studiecirkeln har blivit ett livsprojekt. Jag kan inte dra mig ur, det är en drog, ett snurrande hjul.
Lars tar över Håkans plats i Broder Daniel.
LARS: Daniel gav mig en demo där alla låtarna hette nåt med »Electric«. Alla låtarna startade och stoppade hela tiden, det var en jävla massa skrikande. Henrik var ju redan känd på stan. Han var alltid ute, alltid fullast och blev alltid utkastad. Jag såg dem en gång på Valvet. Henkan gjorde en massa galna uthopp i publiken. Det fanns en galen energi, men det lät för jävligt — även om jag gillade det rent teoretiskt. De spelade en cover på »Walk On the Wild Side« och Henrik läste sången från ett papper, intrasslad i mickstativet medan Anders stod och körde rundgång. Jag upplevde det som att den ende som stod för nån sorts struktur var Johan, men hans förstärkare var så kass att den förstörde hela soundet. Det bara skrek. Senare var Broder Daniel förband till mitt band Planet Caravan på Kompaniet. Henrik dansade barfota på krossat glas och hade på sig en hawaiiskjorta som han senare sa att Daniel tvingat på honom. Och så slog Anders sönder sin gitarr.
ANDERS: Det blev en liten hype på Studentradion. Ett program som hette »Vapour Trail« spelade vår demo en massa, vilket gjorde att vi fick en spelning på Kompaniet. Från den minns jag mest att jag hade en ful hårdrocksgitarr, en Kramer, och att jag trillade av scenen och att en tjej fick gitarren i huvudet och började blöda. Hon kom ner i logen efteråt och sa att hon gillade spelningen.
LARS: Daniel, som fick med mig i bandet, var jävligt konstig. Han hade fått ett kreditkort av sin pappa och gick och köpte cigarettlimpor varje rast. Jag tyckte att han var en jävla överklass-slyngel som av nån anledning börjat lyssna på Spacemen 3 — arbetarklassmusik från England.
ANDERS: Daniel introducerade Lars när Håkan hoppat av. Lars hade grungeskägg och keps så jag var skeptisk.
LARS: Varje repning sprang Henrik i väg och gömde hi-haten. Jag fick bara spela galopptakt på pukorna. Han satte sig och härmade ljud »dududu dududu — så ska du spela.« Han är väldigt noga med trummorna. Planet Caravan var för seriösa för mig, man skulle repa hela tiden. Det blev som en politbyrå. Broder Daniel kom som en befrielse. Och det de inte var tekniskt duktiga på fyllde de ut med nån sorts teater.
DANIEL: Första spelningen med Lars var i Hagabion. Efteråt tömde vi gaget på trehundra spänn på folköl på Järntorget och gick och tog foto hos en fotograf som vi kände, bilder som hamnade i Nöjesguiden. Av nån anledning var alla utom Henrik helt nakna på bilderna, men det fanns även versioner där det var tvärtom, där Henrik var naken.
ANDERS: Daniel ville alltid vara naken. Och han ville alltid att vi andra skulle vara nakna också, det var väl därför vi blev fotade så där.
DANIEL: Lars trodde att Broder Daniel fungerade som andra band, så vi fick eld i röven när han kom med. Han såg till att Henrik skickade »Electric«-demon till A West Side Fabrication och Beat Butchers. Henrik var på skolresa i London och gick upp på Mutes kontor. Han såg foton på Cure och Depeche och sa: »Hello, I have a band.« Till svar fick han: »Sorry, but we are just signing dance bands right now.« Men ännu bättre svar kom från Beat Butchers: »Nej, vi har fullt upp med Radioaktiva Räker nu. Men man har god lust att damma av Nicke Grotta när man hör er!« Det tog år innan vi fattade vem Nicke Grotta var.
HÅKAN: Anders fick tydligen ett skönt svar från Alan McGee som tyckte att vi var bra. Jag fick reda på det här först för ett tag sen.
ANDERS: Var det Alan McGee? Jag minns inte. Kanske var det Beggars Banquet i stället för Creation?
LARS: Jag jobbade på Underground och en polare där kände Brainpool. Det snackades om deras kontrakt, om gratis instrument och en herrans massa pengar. Allt skulle vara en enda mans förtjänst — Ben Marlene. Så jag skickade demon till honom, och efter en vecka ringde han. Jag bodde på en madrass på ett golv i Masthugget och vaknade till av telefonen. Han gick på oerhört hårt. »Vad vill ni då? Vill ni bli världens största band?«
BEN MARLENE: Demon lät rebellisk och annorlunda. Jag gillade att mina kolleger blev upprörda och irriterade av musiken. Jag ringde Lars och sa att jag tyckte att demon lät kul. Tystnaden var talande, de uppfattade inte sig själva som speciellt kul. Alltså bytte jag taktik, lyckades bättre och signade dem några månader senare.
HENRIK: Ben hade precis hört av sig när nån i Souls bad mig komma förbi Kompaniet. Den här dan satt de med ett sällskap från Stockholm. Linda Norrman, som jag knappt kände till, frågade var jag kom ifrån, jag sa det och sen drog jag. Det var inte mer än så. Sen stod det plötsligt om mig i Expressen.
LINDA NORRMAN-SKUGGE: Jag var nere i Göteborg för Chalmersrock. En dag fikade vi inne i stan. Då satt Henrik Berggren jämte oss. Han satt bara där med sjömansskjortan på, smink och nagellack och stirrade framför sig. Efter att han gått berättade nån att det var Henrik och att han alltid såg ut så där. Jag blev väldigt imponerad av honom. I Göteborg var han lite av en legend, tydligen. Jag kom hem och pratade i telefon med en kompis (Hansi Friberg — A&R, manager, bokare), som hade demon och spelade upp den genom luren. Det var »Luke Skywalker«. Jag tyckte det lät fantastiskt. Allt var så sorgligt och fint på nåt sätt.
DANIEL: Vi hade läst Lindas spalt och retat oss på att hon skrev om skitband som Pinko Pinko.
HENRIK: Det var ju jättebra att Linda skrev, men jag tyckte inte att det var tillräckligt stort bara.
Linda Norrman skriver om Broder Daniel sammanlagt 18 gånger i Expressens fredagsbilaga under det andra halvåret 1994. Håkans kris fördjupas när de andra plötsligt är popstjärnor i Göteborg.
HÅKAN: Det var knäckande. Jag frågade Anders om jag kunde få vara med igen. Han skulle fråga Henrik, sa han, men det gjorde han aldrig.
LARS: Efter att Ben kontaktat oss och sagt att han ville höra mer snodde vi en låt från en Planet Caravan-demo och tog allt vi hade och skickade. En dag hade vi kontrakt med Jimmy Fun. Strax efteråt åkte vi ner till Halmstad för att spela in en demo med Mats »MP« Persson från Gyllene Tider, i Per Gessles Tits’n’ass-studio.
HENRIK: Jag träffade Per Gessle på en EMI-fest. Sen blev jag utkörd för att jag somnade på golvet.
LARS: MP var nuts! Han jagade flugor med dammsugare. Ibland försvann han spårlöst och var borta ganska länge och så kom han med skämt som ingen fattade. Men han var samtidigt en genomsnäll person som betalade hotellräkningarna åt oss, och de pengarna har han nog inte sett röken av sen dess. På Dat-kassetten hade han skrivit: »Demo: Morbror Daniel«. Men det kanske var ett skämt. Ben var också där. Han hade längre hår än på Trance Dance-tiden och satt som en greve när han tog emot oss i Halmstad.
DANIEL: Inne i studion såg man först en hel vägg med Gessles alla gitarrer. Sen var det en hög med porrtidningar. Jag antar att de åkte bort när Marie Fredriksson kom dit…
HENRIK: Jag trodde inte att Ben hade håret kvar från Trance Dance-tiden, men var väldigt nyfiken på vad han kunde ha i stället, så det var klart att vi ville träffa honom. Det var på nåt sätt som det skulle vara — absurt.
BEN MARLENE: Jag gillade Lars, Henrik och Daniel. De andra fick jag ingen större kontakt med. De var så fattiga i Halmstad att de blev arga när jag bjöd dem på middag eftersom det betydde att de skulle töja ut magsäcken och vara hungriga i ett par veckor igen. De åt väldigt lite men drack ganska mycket folköl.
LARS: Hansi Friberg fixade en spelning i Lund på en moderat studentnation. Linda intervjuade oss där och jag tror att det var vår första riktiga intervju.
HENRIK: Inför våra första intervjuer sa jag till de andra att de fick ljuga hur mycket som helst. Jag ansåg att det var ett sätt att få ut vårt koncept, men tyvärr upplevde jag inte att journalisterna samarbetade. De fokuserade på helt fel saker. Jag var väldigt besviken. Jag skulle ju styra media, inte tvärtom.
LINDA NORRMAN-SKUGGE: Jag var skitnervös inför intervjun och spelningen i Lund, eftersom jag verkligen ville att de skulle vara bra. Och det var de ju också. Henrik kastade micken och slängde sig, helt tokig.
ANDERS: Efter spelningen i Lund kom det fram folk och skällde på Linda: »Hur kan du ta hit sån jävla skit?«
JOHAN: I början hade vi endast sju låtar och konserterna var väldigt korta, precis som Jesus And Mary Chains. En annan anledning var att vi under en period bara ville vara förband, för om folk blev förbannade var det bara att fly.
Efter Lund spelar Broder Daniel under en och samma helg på restaurang Tranan i Stockholm och i Uppsala. Det är nu bandet för första gången konfronteras med Stockholms mediavärld.
DANIEL: På Tranan stod det på en banderoll i baren: »Broder Daniels första Stockholms-spelning!« Yeah liksom! Efter spelningen hade bartendern ändrat »första« spelningen till »sista«.
HENRIK: Innan Tranan drog jag i mig min vanliga kvarting och vinare. Jag ville att allt skulle vara så sjukt som möjligt, men alla i publiken var bara stiffa och nyktra. Vi fick stå snyggt på rad och kunde inga låtar, alla spelade fel.
JOHAN: Olle Ljungström var där och vi stod och snackade med honom. Han var skitfull och rödflammig i ansiktet. Sen minns jag att vi snodde sprit när vi klädde om i deras spritförråd.
DANIEL: Under konserten i Uppsala kvällen efter däckade Henrik på scen. Det var annars en lyckad konsert med extremt bra respons.
HENRIK: Jag däckade inte alls, det är helt fel.
JOHAN: Folk blev upphetsade och kastade saker. En kille krossade en flaska mot sitt huvud och stod bara och skrattade efteråt. Jag undrade lite vad det var för djävulsmaskin vi startat. Jag minns att arrangörerna grät för att vi var så fulla att vi bara kunde spela tre låtar. Det var inte längre fråga om musik. Det var uppvigling.
Strax efteråt ordnar Ben ett showcase för bandet på Tre Backar i Stockholm. Intresset är stort, flera skivbolag är på plats.
HENRIK: Ben Marlene gjorde en big deal av allt. Vi skulle repa och träffa alla bossar. Jag tyckte bara att det var att köra och ta första bästa kontrakt. All väntan var onödig.
JOHAN: Scenen var väldigt liten. Det var en obehaglig stämning, bara farbröder i skivbolags-jackor och små poptjejer.
HENRIK: Det var den kvällen jag träffade Ben på riktigt för första gången. Jag minns att han kom fram och sa: »Jag hoppade av högstadiet, men jag har läst mig igenom världslitteraturen på egen hand.« Faktum är att jag senare hittade ett reportage om Trance Dance i en gammal Okej och där stod det att alla festade utom Ben, han gick alltid till hotellet och läste en bok i stället. Dessutom skulle han hela tiden vara så jobbigt down to earth. »Ni måste ha hundra låtar och repa varje dag.« Samtidigt såg han oss som ett sorts plojband och ville att vi skulle göra lattjogrejer. Det enda jag minns av själva spelningen på Tre Backar är att jag stod och tittade på Karin Dreijer hela tiden. Jag var rädd att bli kär i henne, tror jag. Efteråt var det hysteriskt. Skivbolagen lovade både det ena och det andra.
DANIEL: Strax efteråt åkte jag upp till Stockholm med Henrik och träffade Sony, Warner och EMI. Vi tyckte att Sony var trevligast. Men Ben hade bestämt redan innan att EMI var bäst. Det hade väl med Roxette att göra. När vi var på väg hem med tåget ringde Ben: »Ska vi inte ta EMI, pojkar?« »Nej, Sony.« Men då såg EMI till att vi åkte upp hela bandet i första klass, fick alla skivor vi ville och så söp de oss fulla. Jag kommer ihåg att vi kom in på chefens kontor: »Ni är lite farliga, va?« Det yngsta de hade annars var väl Andreas Johnsons Planet Waves. Jag tror att vi bara var en imagegrej för EMI, så att de inte skulle verka vara en dinosaurie.
HENRIK: Den största anledningen till att vi valde EMI var nog Sex Pistols-låten »EMI«. Vi utgick givetvis från att alla var as som skulle försöka lura oss.
ANDERS: På väg hem från Stockholm skrev vi upp alla skivbolagen på lappar och lade dem i en hatt. Sen drog vi lott.
LARS: Vi var misstänksamma eftersom EMI bara hade skitartister som Toni Holgersson och mest gav ut jävla klimakteriemusik.
JOHAN: EMI:s middag var dyrast, så den tog vi. Anders beställde kallskuret för att det kostade mest, men det var rått kalvkött så det slutade med att han bara drack vin. Kontraktet gick vi igenom med nån släkting som var advokat. Vi ville ju inte bli helt lurade.
ANDERS: EMI var ett jävligt bra skivbolag, egentligen. De la sig inte i hur det lät över huvud taget. Sen var det bara att ringa dem om man till exempel behövde en ny gitarr.
Första plattan »Saturday Night Engine« spelas in under hösten 1994 i EMI:s studio i Skärmarbrink, Stockholm. Under inspelningen uppkommer slitningar inom bandet. I studion är de lämnade vind för våg — på egen begäran.
DANIEL: Vi erbjöds husproducenten, som bara hade jobbat med Basic Element.
HENRIK: Vi hade kunnat göra allt på en dag, men fick två-tre veckor. Så vi söp hela dagarna och nätterna och bodde i en liten lägenhet. Daniel och Anders började så klart att bråka. Jag och Anders hade varit ute på nåt ställe och fick klättra in genom fönstret och av nån anledning började vi kasta stolar. Daniel fick nåt i huvudet och kom in och slog till Anders.
LARS: Daniel åkte rakt in i TV:n efter en saftig smocka. Sen minns jag att Daniel talade till Anders som man talar till en hund: »Gå och lägg dig! Gå och lägg dig!« Till slut kom Anders i säng, men då började han plötsligt kvittra som en fågel och påstod att han kunde prata fågelspråk.
JOHAN: Daniel och Anders höll på hela tiden och möbler gick sönder. Allt känns väldigt olustigt när jag tänker tillbaka på det. Under det stora slagsmålet blev jag väldigt nervös och brottade ner Anders, för att lugna ned honom, medan folk stod och skrek runt omkring.
Plattan mixas senare av Nille Perned i Stockholm.
HENRIK: En gång när jag kom med taxi till hotellet som vi bodde på under mixningen fick jag ta Anders mobiltelefon och ge till chauffören som betalning. Anders sov i taxin och jag var ju tvungen att gå in och hitta nåt som var värt pengar.
LARS: Anders är fortfarande förbannad. Det var ingen mobil utan en beeper som Henkan gav bort. Den var visst jävligt flashig.
HENRIK: Vi drack dygnet runt i två veckor och saker föll sönder runt oss. Men det var inget bus. Som jag minns det skulle Anders bara lägga sin jacka på en stol och så föll den sönder i bitar. Vi kände oss oskyldiga när en av ägarna kom in och skrek att han jobbat där i tjugofem år och aldrig sett nåt värre nånsin.
LARS: Rummet såg verkligen ut som en sophög. Vi gick ut till McDonalds och när vi kom tillbaka stod alla våra prylar nere i receptionen. De skrek om snus på väggarna och att allt var förstört.
HENRIK: Skivbolaget drog in traktamentet för att kunna betala. Men vi fick bo kvar, fast i de sämsta rummen. Studioarbetet är bara en stor dimma. Vid den här tiden kunde vi inte sluta dricka om vi väl börjat. Egentligen var det inget hedonistiskt, mer en sorts manifesterande. Allt som händer när vi bor på hotell är alltid misstag. Nån har nuddat nåt och så har det gått sönder.
LARS: Jag tror inte att det stämmer riktigt. Stolar faller inte bara sönder… Anders testar alltid grejer till det yttersta. Han satt och vägde på stolen tills den pajade. Det konstiga var väl egentligen att ingen av oss gjorde nåt som helst försök att försöka snygga till sakerna. Ibland är det också verkligen bara som att en osynlig hand far fram och drar ner allt…
Lars Sundh regisserar videon till Broder Daniels första singel — »Cadillac«.
DANIEL: Lars Sundh sa: »Det vore coolt om ni strök kläder i videon.« »Nej«, sa vi, »vi vill ha pistoler och stå i formation.« »Men… vi kan väl ha ett badkar?«, sa Sundh.
HENRIK: Jag var helt emot badkaret i »Cadillac«-videon. Jag var emot allt hemtrevligt indie-poppigt, vi var fan inte Popsicle!
ANDERS: Jag såg »Tryck Till« på Z-TV. Det var skitkul. Kayo satt i panelen och sågade oss totalt. Hon betedde sig som en mamma som vill skydda sina barn från oss hotfulla knarkare.
Arbetet med »Saturday Night Engine« avslutas kring årsskiftet 1994-1995. Några demoinspelningar från Halmstad används, då bandet anser att de inte fått till alla låtar. Tillbaka i Göteborg bjuds BD på en helkväll av Expressen dagen innan plattan ska recenseras.
LARS: Det förstår ni ju hur det slutade — jag och Daniel började bråka. Jag hånglade med en tjej som jag var lite ihop med. När jag kom tillbaka från ett toalettbesök stod helt plötsligt han och hon och hånglade och då blev det slagsmål. Men de kastade ut nån annan.
DANIEL: Då var vi så panka allihop och gick på socialbidrag. Det var bara Henrik som hade studielån. Lars var intresserad av nån tjej som jag började prata med, inte hångla. Å andra sidan var Lars intresserad av alla tjejer som fanns. Så fort man petade på en tjej så hade han varit där. Gruppens casanova.
ANDERS: Det ballade ur och vi bjöds frikostigt av Expressen. Fotografen blev så full att han knappt kunde stå på benen.
JOHAN: Notan blev ohämmad, vi bjöd ju både polare och andra som kom förbi. De sa visst stopp nånstans på åttatusen kronor.
Under sommaren spelar Broder Daniel runtom i landet.
LARS: När vi turnerade efter första plattan gick allt snett. Vår filosofi var att allt skulle vara en freakshow, vi ville åt nån sorts chockreaktion. Vi skulle vara som en exploderande bomb, bara rakt på, dumt! Vi skulle bränna alla skepp — och vi lyckades!
JOHAN: Jag var alltid lugnast. Jag hade ju tjej. Fast det hade Anders också, från och till.
LARS: Henkan var som en vetenskapsman, han satt och mixade olika sorters sprit och vin innan spelningarna. Själv drack jag vad som fanns. Spriten var en stor del av grejen. Vi skulle inte bara chocka folk, det skulle vara den värsta festen de nånsin varit med om.
DANIEL: Det var en väldigt laddad känsla när man gick på scenen och mötte ett gäng som ville slå en. Vi hetsade och föraktade publiken. Vi skrämde skiten ur dem, utan att bry oss om vad de tänkte eller tyckte.
HENRIK: Arrangörerna var alltid spända och nervösa och kollade oss hela tiden. Ibland varnade de hotellen och gav oss spritförbud. Vi reagerade så klart som tonåringar gör — det blev bara värre.
DANIEL: En kväll spelade vi med Teddybears, nånstans norr om Gävle. Vi bodde på ett frikyrkohotell. På natten hördes ljud från bröderna Åhlunds rum. Henrik var där och satt och söp och hittade porr på TV:n. Nån i Teddybears gled in på dass, kom ut och skrek: »Kolla grabbar, halv ribba!« I samma sekund kom en chockerad förestånderska in: »Ni får faktiskt vara tysta nu, man har klagat!« »Men det bor ju inga andra här« »Jo«, sa hon, »vi bor här.«
I Göteborg flyttar Anders och Theodor ihop i Theos mammas lägenhet på Korsvägen, mitt i centrala stan. Daniel Gilbert drabbas av ansvarskänslor och försöker skapa ordning och reda i gruppen. Något som inte uppskattas av de andra medlemmarna.
HÅKAN: Theos och Anders hem var syndens lägenhet. Där hölls fester som varade flera dygn i sträck. Folk grät och skrek, det förekom nakenhet… Eufori. Man festade hela dagarna och på kvällarna gick vi ut och drack oss skitfulla och använde droger. Hjärnan förstörs ju efter ett tag.
ANDERS: Jo, det var ganska hedonistiskt.
HÅKAN: Daniel började glida ifrån de andra redan när jag var kvar. Han tog på sig ansvar för saker som inte var hans ansvar. Om man ska vara med i BD måste man vara lika ansvarslös som alla andra, och det var inte Daniel då.
DANIEL: Under sommarturnén bestämde jag mig för att hoppa av. Lollipop tog priset i fylla. Jag tror att vi öppnade hela festivalen. EMI hade byggt upp ett eget stort tält backstage, och vi var det enda bandet från EMI. Henrik låg och sov inne i tältet. EMI ville lyfta ut honom.
ANDERS: Lollipop, ja. Egentligen var det inget märkvärdigt. Jag gick upp på scen bakom Heather Nova, jag ville bara titta lite. Men en vakt kom och drog undan mig och började spöa på mig.
DANIEL: Dagen efter, på planet upp till Storsjöyran i Östersund, satt Anne-Lie Rydé och Svante Thuresson och stirrade på oss. Vi stank som en spritfabrik.
ANDERS: Vi hamnade i fel kretsar. Efter första plattan träffade vi band som höll på med farliga grejer och jag var så himla naiv att jag tyckte att allt var jävligt coolt. Jag körde stenhårt. Det gick alltid till överdrift.
DANIEL: Jag tyckte inte att det var så jävla skoj längre. Jag fick en ansvarskänsla gentemot de andra, Johan fick det också. Men det var jag som sa »äh, skärp er nu«.
ANDERS: Daniel var som en polis. Det kunde vi bara inte ta. Han var lika odräglig och jobbig som oss andra, faktiskt.
DANIEL: Östersund var droppen. När jag kom till logen stod en tjej utanför och skrek »Är Henrik här? Han är det vackraste som finns!« Vi letade upp honom och då stod han och spydde på golvet i logen. Det var alltså det vackraste som fanns…
LARS: Det var missnöje och konstant bråk med Daniel. Anders var också förbannad och Henrik sa att han förstod problemet. Han tyckte det var bättre att Daniel lämnade bandet än att vi andra skulle göra det.
HENRIK: Vi tyckte inte att Daniel var dålig på att spela rent generellt, men när hans idéer inte gick igenom brusade han upp och tog det personligt. Det gick så långt att antingen skulle han hoppa av eller så var det Anders och Lars. Det var lite undergångsstämning eftersom det var snack om att också Johan skulle hoppa av — dessutom späddes allt på av att tidningarna skrev att de två gjort all musik.
DANIEL: En kväll efter att vi kom hem ringde Johan mig och berättade att Lars hade bjudit alla på middag för att få mig sparkad! Jag ringde Henrik och han sa: »Jaa, jaa«, som bara han kan. Han var vag. Då sa jag: »I så fall är det enkelt, då slutar jag.«
LARS: Daniel var en av grundarna, så det måste ha varit uppslitande för honom att plötsligt inte få vara med. Det var fan taskigt av oss. Det var också dumt av oss att inte rådfråga Johan. Nu fick han en chock.
HENRIK: Det var Daniel som knöt upp Anders, Johan och Lars — jag har aldrig lärt känna nån. Men sen har Daniel blivit ovän med allihop, medan jag börjat tycka att de är helt OK killar.
DANIEL: Det jobbigaste var att Lars och Anders blev skitarga för vad jag sa i mina intervjuer med GT och Expressen. Till Expressen sa jag att det inte funkade längre.
HENRIK: Anders citerar det än i dag: »Jag gick aldrig på rockmyten.« Det är självklart att ingen av oss gick på någon myt. Det är absurt att tro.
JOHAN: Jag slutade när Daniel slutade. Han och jag stod varann närmast. Efter en månad började jag — trots allt — igen. Jag ville ju egentligen vara med.
HENRIK: Jag och Daniel har umgåtts ganska lite sen dess. Det var samma sak med Håkan när han hoppade av. Trodde han att han var bättre än oss, eller?
DANIEL: Henrik och jag har sprungit på varann på stan då och då. Vi hade ju börjat som kompisar och var bästa vänner och så blev det som det blev — med påfrestande ansvarskänslor. Till slut hade vi bara bandet kvar. Vänskapen försvann.
HÅKAN: Vi har aldrig pratat om konflikten mellan Daniel och Henrik. Men vi håller ändå ihop. Daniel var den jag frågade efter först när jag skulle spela in min soloskiva. Plus Johan.
DANIEL: Henrik Schyffert ringde mig och Lars innan jag hoppade av och frågade om vi ville vara med i Whale. Jag var måttligt intresserad. Sen lärde jag känna Markus (Mustonen) i Kent. De ville att jag skulle provspela med dem inför andra plattan men inte heller det ledde nånvart. Jag gick in i en dekisperiod. Jag spelade lite med Fredrik (Norberg) i Popsicle och hade även bandet Brudjävlar. Sen åkte jag till Frankrike några månader och bildade därefter Fiesta. Håkan-grejen startade med att vi hade snackat om att starta ett partycoverband — jag, Håkan, Anders (Nilsson) som var med i Yvonne och Johan. Sen började jag spela med Håkan när han skulle göra sin demo och på den vägen är det. Nu har jag och Johan snackat om att börja med nåt.
Från att tidigare ha ansetts »för musikalisk« får Theodor Jensen hösten 1995 erbjudandet om en plats i Broder Daniel. Inspelningarna av andra plattan, »Broder Daniel«, inleds.
THEODOR: Jag hade ju spelat mycket gitarr och sågs som en musiknörd, tror jag. Samtidigt var jag Hendrix-fan och alltså… outvecklad. För att jag var för duktig. Jag tänkte att jag skulle bli klassisk gitarrist. Jag var med i Unga Stjärnor i »Go’morron Sverige« och Musik i Väst.
HENRIK: Theo är musiker och det gjorde mig väldigt skeptisk, vi är nåt annat. Problemet löstes när vi tvingade honom att spela bas i stället för gitarr.
THEODOR: De skulle repa nån gång utan basist, och då åkte jag upp till lokalen. Jag tog basen och alla tyckte att jag såg rolig ut. Efter ett tag frågade de om jag ville vara med. Jag ville vara med, jag ville ha lite rock’n’roll-liv.
LARS: Första gången jag träffade Theodor var på nån Valvet-spelning. Han var helt borta och målade på väggarna med en spritpenna. Jag hade dessutom hört att han varit gatumusikant på Avenyn och slagit sönder gitarren på gatan.
Han var helt jävla galen, killen.
HENRIK: Andra plattan tog tre-fyra dar att spela in. I Halmstad fanns det knappt nåt att göra så vi satt mest på hotellet.
Lukas Moodysson regisserar videon till »Work« — första singeln från »Broder Daniel«.
HENRIK: Det var nån på EMI som hade pratat med Lukas Moodysson och sen satt honom i kontakt med mig. Jag hade faktiskt läst en del av hans poesi, men framför allt ville jag bara bort från alla vanliga videoregissörer. Vi var nöjda efteråt, även om Lukas och jag grälade en del i klipprummet. Men jag fick bestämma till slut, så allt var bra.
Broder Daniel får en hit med »Work«. »Broder Daniel« mottas väl av pressen. Ben Marlene ordnar så bandet får göra två spelningar i Storbritannien, mitt under fotbolls-EM 1996 med kravaller på Londons gator.
LARS: Heavenly var lite intresserade och EMI lovade att branschfolk skulle komma. Men när det väl gällde dök inga andra upp än några från EMI. De jävlarna kvävde hela grejen med flit, jag tror inte att de skickade ut en enda inbjudan.
ANDERS: Det där om Heavenly var nog mest snack, faktiskt.
LARS: Vi hade två spelningar. Den första var skitkul, den andra var helt mysko. Vi fick spela i nåt som såg ut som ett vardagsrum ovanpå en pub. Och dessutom var de tvungna att rulla ut en utvecklingsstörd tant på gatan medan vi körde konserten.
JOHAN: Det ösregnade och vi fick stå med instrumenten utanför puben, som var stängd. En bastant rödhårig kvinna kom och bad oss dra åt helvete några gånger och skrek att vi skulle flytta grejerna. Sen visade det sig att vi skulle spela i en lägenhet ovanför. Den rödhåriga kvinnans sjuka mamma låg i en säng en trappa upp, så vi blev strängt tillsagda att inte föra oväsen. En alkad krympling kom in och började dansa till Frank Sinatra och allt var total misär. Rummet där vi skulle spela var kanske tio kvadratmeter stort och vi spelade inför femtio svenska aupairtjejer som älskade oss. Vi gjorde världens bästa spelning men inget skivbolag var ens i närheten.
ANDERS: Senare var jag helt pank och försökte ringa hem för att få lite pengar, men mina föräldrar slängde bara på luren. Så jag fick sälja gitarren, en jävligt fin Fender Musicmaster. Jag fick bara femtonhundra kronor. Tack och lov hade jag fler gitarrer hemma.
LARS: Anders skulle köpa lite av livets nödtorft för pengarna men fick bara huvudvärkstabletter. Mitt i stan, medan en massa bilar stod i lågor efter kravallerna, försökte han och Henkan protestera mot langaren: »But this is only headache pills.« Ingen lyssnade, så klart.
Turnén efter »Broder Daniel«, våren 1996, är hård med mycket droger, sprit och sex.
LARS: I Göteborg överröstes man med ecstasy. Det fanns alltid om man ville ha. Göteborg är ju en arbetarstad, och det sprids en massa pundarskit som amfetamin och sånt. Man ska inte ta ecstacy, för man får en helt förvrängd världsbild och blir knäpp. Men drogerna har aldrig varit ett problem för oss, det är spriten som ställt till det.
HENRIK: Periodvis har det varit mycket knark. Det är mest jag, Anders och Theo som hållit på. Men det är alltid spriten som gett oss problem. Det andra gör en mest lugn eller lite rädd. Väldigt tidigt tröttnade vi på att hålla på som vi gjorde. Vi var ense om att det måste bli en ändring, men det gick bara inte. Det fanns krafter som inte gick att kontrollera. Dessutom ville folk se att vi skulle flippa ut och började ge oss en massa sprit och knark.
THEODOR: Det har alltid funnits tjejer. Ett fåtal gånger har det stått tjejer utanför hotellet. Anders och Lars har varit populära, har jag en känsla av. Det stod i alla fall ofta tjejer som ville träffa Torsken. Lars kallades för det. Vi har olika djurnamn på varann, så som man är som person. Lars kallades även Ryssen eller Sopgubben. Anders är Räven eller Turken.
Jag kallas för Tysken eller Laxen. Håkan är Ålen. Johan var Maneten. Henrik? Nån av öststaterna.
HENRIK: Jag har aldrig varit med några fans. Jag blir inte sexuellt intresserad när jag är berusad och det är ju då man har möjligheten. Och den har inte saknats, den har snarare varit obegränsad. Det blev hysteriskt bara jag gick ut på krogen efter andra plattan. Jag får många brev också. En gång svarade jag på ett brev och la det vid dörren för att jag skulle komma ihåg att posta det. Men jag glömde allt och sen när jag kom hem öppnade jag det eftersom jag blev glad och trodde att jag hade fått ett brev…
Johan tröttnar och väljer att hoppa av. En spelning återstår dock — Emmabodafestivalen 1997.
JOHAN: Emmaboda var min sista spelning — och den blev vår sämsta.
LARS: Vår första spelning på ett år och en massa nya låtar, det fick helt enkelt inte gå fel. Men vi fick en tid klockan tre på lördagnatten och redan på morgonen var vi slitna som fan. Klockan två försökte vi samla oss men alla var hopplöst i gasen. Jag minns hur Anders huvud dök upp ur ett tält och hur han bara spydde rakt ut.
HENRIK: Före spelningen låg Anders och spydde i en hög. När vi skulle upp på scen kunde han inte gå. Det var snack om att ambulansen skulle komma eftersom folk trodde att han brutit ett ben. Men nån lyckades lyfta upp honom på scenen. Innan hade vi sagt att vi skulle vara seriösa, att ingen skulle kunna kritisera oss. Vi var trötta på att bli sedda som djur i bur när vi uppträdde.
JOHAN: Redan efter två låtar ville Lars gå av scenen. Han spelade i otakt hela tiden och Anders… var påverkad. Han spelade exakt rätt på orgeln men tre takter efter alla andra. Dessutom hade han råkat slå på ett bossakomp som låg och förvirrade allt i bakgrunden och längst fram vid scenkanten stod Henrik och skrek till publiken: »Ni vet fan ingenting om oss!«
HENRIK: Jag förstod bara inte varför det aldrig blev nåt drag. I efterhand har alla sagt att det lät helt förskräckligt och jag ramlade visst av scenen två gånger medan vakterna bara stod och stirrade.
LARS: Efter tre låtar gick vi av och bara la oss på gräset. En polare kom förbi, suckade, och sa att vi borde skjuta den döende hästen.
JOHAN: För mig var det som att bitarna föll på plats. Att sluta var det mest visa beslut jag tagit.
HÅKAN: Johan hade bestämt att han skulle göra sin sista spelning med bandet och jag skulle ta över. Vad jag kommer ihåg avrådde alla mig från att börja i bandet igen. Jag hade ju repat med bandet och tyckte att det lät fantastiskt. Efteråt sa alla på festivalen: »Varför ska du börja?«
ANDERS: Johan grät efter Emmaboda. Det var vår sista kaosspelning och på sätt och vis var det en bra grej, det gjorde oss mer fokuserade sen. Det var sista gången jag höll på med sånt. Jag vill inte prata om det.
JOHAN: En gång försökte jag slå ihjäl Anders med en gitarr. Han kom in mitt i natten och retades. En annan gång försökte jag strypa honom. Han är bara så jävla retsam, en mycket speciell person. Killen är en bra gitarrist men grymt oengagerad, han vill helst att andra ska spela på plattorna.
HENRIK: Många tror att Anders bara är en lat suput som inte bryr sig om något, eller Broder Daniel eller vad han spelar. Men jag tycker att det är tvärtom. Han om någon har bestämda uppfattningar om hur musik ska låta. Han är ganska krävande i sin uppfattning, jag litar nästan mest på honom när det gäller musikfrågor.
HÅKAN: Jag ser det så här, om nåt nytt ska hända måste det balla ur först. Efter festivalen gjorde vi en jättebra skiva, med några av de bästa låtar vi nånsin har gjort. Vi spelade in »Forever« i januari 1998. Inspelningen var oerhört fokuerad.
ANDERS: Det var naturligt att Håkan skulle börja igen när Johan slutade. Vi visste bara inte hur han var på bas. Håkan spelade underligt, som på en gitarr. Han liksom viftade med hela handen över strängarna. Men vi fick ju tillbaka studiecirkeln.
HÅKAN: Det första Theodor sa till mig när jag kom med igen var »du vet hur det är«. Theo hade en gång försökt styra upp saker, skrivit upp ackord på papper och så. Men det gick inte. Honey Is Cool var allt det BD inte var. Organiserat och planerat. Jag var trött på sansad stämning, jag längtade tillbaka.
LARS: Håkan räddade Broder Daniel. Vi befann oss i nån sorts depressionstillstånd när han kom med all sin energi och glädje. Han är fortfarande lika energisk, det är fantastiskt. Han var ju dessutom alltid omtyckt i bandet, trots hans märkliga avhopp.
HENRIK: Det lustiga var att han pratade om gruppen som om inget hänt sen han hoppade av.
Broder Daniel säger upp kontraktet med EMI, då de tycker att bolaget inte satsar på dem tillräckligt. Bandet hamnar i stället på göteborgsbolaget Dolores. Inspelningen av tredje skivan »Broder Daniel Forever« börjar i Music-A-Matic-studion i Göteborg i januari 1998, med Mattias Glavå som producent.
HENRIK: Om MP inte fattade nåt var det tvärtom med Mattias Glavå. Han förstod att vi inte ville kopiera några andra. Allt gick på en månad. Det var fruktansvärt roligt, jag vaknade varje morgon och såg fram emot att gå upp.
ANDERS: Vi var i replokalen vid Korsvägen när Henrik kom med »I’ll Be Gone«. Slingan var den bästa jag nånsin hört. I början var låten mer romantisk men vi bytte ett A till ett D och sen blev den punkig och hård. Henrik har en fantastisk melodikänsla.
HENRIK: Perioden när jag skrev låtarna till »Broder Daniel Forever« var en väldigt mörk tid i mitt liv. När jag skrev »I’ll Be Gone« trodde jag verkligen att jag snart skulle vara borta. Jag var utsatt, bodde i Stockholm och var allmänt nergången. Det kändes som att det låg i min natur, att jag inte kunde göra annat än att vara så självdestruktiv. I dag tror jag inte att jag kommer att vara död om nåt år.
LARS: Videoinspelningen till »I’ll Be Gone« med Jocke Åhlund som regissör blev ett enda barnkalas. Jocke försökte hålla en proffsig attityd men då hittade nån en skateboard och började åka runt på den.
HÅKAN: Helvetets portar öppnades! Anders och Theo bråkade och slog ner varann. Sekunden senare satt de och lekte med nåt mitt på golvet.
ANDERS: Theo smockade till mig rakt på käken bara för att jag råkade avbryta honom i ett samtal. Jag blev förbannad och hoppade på honom och vi rullade rakt in i en jättestor träkuliss som välte över oss. Sen låg vi fastklämda under den. Folk trodde inte att vi var kloka.
HÅKAN: Vi slog sönder instrument vi hade lånat för inspelningen. Jocke Åhlund blev lite stressad. Men han tog med förstörelsen i videon till slut. Jag tycker att det är en av de mest lyckade videorna.
»Broder Daniel Forever« släpps i april 1998.
LARS: Inför turnén ville vi inte att det skulle fokuseras på trista rock’n’roll-klyschor mer. Sånt var ju bara fjantigt. Och det sa vi också i pressen inför tredje plattan. Sen inträffade Malmö…
HENRIK: Bad Cash Quartet, som var förband, hade fått strikta order om att de inte fick umgås med oss efter spelningarna. De var ju väldigt unga. Men de drog i gång i logen efter spelningen på KB i Malmö. Vi pajade hotellet.
LARS: Theo och Anders drog i gång grejen. Men det var först efteråt jag fattade vilken enorm magnitud förstörelsen nått. De trodde tydligen att de var med i »Alien« och hade brutit upp ett tak för att kunna ta sig upp i lufttrummorna för att spana in i andras rum.
THEODOR: Vi klädde även ut oss till tjocka gubbar och gick runt på stan.
ANDERS: Jag minns bara att jag vaknade av att polisen stod i rummet.
LARS: Jag och Håkan vaknade av att två poliser stod och glodde på oss. Portiern var också där och han sa att vi inte varit inblandade. »Men de ser helt klart påverkade ut.« Vi hade tagit Imovan, en sömntablett som gör att man blir lite som en zombie.
HÅKAN: Lars tittade upp från sängen och jag såg på hans uppspärrade ögon att han visste vad det var fråga om. Jag somnade om, medan poliserna kollade runt i rummet — antagligen efter droger.
HENRIK: Jag var knappt inblandad.
HÅKAN: När jag senare kom ut i korridoren låg det piller och paljetter överallt. Theo låg i djup koma på sitt rum. Han låg naken med långa dragna streck i ansiktet, som en krigsmålning. Jag har aldrig sett honom eller nån annan så borta i hela mitt liv. I taket fanns ett stort hål.
LARS: Nere i receptionen stod Anders med bar överkropp och målad i ansiktet och försökte förklara att han var oskyldig. »Det var inte vi, vi har legat och sovit hela natten…«
ANDERS: Ägarinnan ville ha åttio tusen kronor. Jag sa att vi inte gjort nåt. Det hade vi ju knappt heller, saker och ting hade bara gått lite överstyr.
HÅKAN: »Vi skickar polisen om ni kör!«, skrek tanten. Till slut tröttnade jag och hoppade fram till ratten. Tanten kastade sig ur vägen.
HENRIK: Vi skulle upp till Luleå med flyget och hade inte tid med några förhör, så vi kastade oss in i bilen och tvingade Håkan att gira i väg över några centrifuger för att inte köra på en arg tant som stod framför bilen.
HÅKAN: Vi körde sen omkring i Malmö och var på väg att hitta ut när en polis mötte oss. Jag tittade på polisen, polisen tittade på mig och vände med skrikande bromsar i en refug. Alla skrek »KÖÖÖÖR!« Poliserna var jättehyggliga. De tog bara våra personnummer. En vecka senare stod det i tidningarna. Vi fick göra upp med hotellet för skadegörelsen, det handlade om stora summor. Isse på Dolores var överlycklig. Artikeln om det här finns inramad på hans kontor.
HENRIK: Det var ett misstag. Ett fullkomligt misstag. När det här hände ångrade sig alla och ingen kunde egentligen förklara riktigt hur det gått till.
ANDERS: En turné är ju lite som en skolresa, det blir som det blir.
LARS: Jag tycker att Dolores borde ha betalat. Men det var samma sak med EMI, där var de på oss hela tiden: »Ni kan väl fixa en skandal?« Så fort man gjorde nåt blev de däremot jätteskraja och vägrade beblanda sig med det. Då var det helt plötsligt kalla handen.
HENRIK: Efter andra och tredje plattan kände jag mig mer och mer utsatt. Jag var rädd hela tiden. Folk kunde komma hem till mig på nätterna. Jag vet inte vad de ville. Min flickvän har fått uppleva alla de här avigsidorna, när hon träffade mig visste hon inte vem jag var.
HÅKAN: Det fanns mycket tjejer under turnén. Vi kunde inte säga nej! Det är inte så lätt att hantera. Det slutade med att jag stannade kvar i städerna efter spelningarna. Då höll jag på att bli knäpp i huvudet på riktigt. Jag kunde vakna upp på åkrar, naken, i handbojor…
LARS: I den vevan bröt vi med Ben Marlene. Vi har hela tiden utgått från att han inte hajat nåt utan sett nåt skämtaktigt i oss. Han ville att vi skulle göra drum’n’bass-remixar och allsköns märkliga grejer.
ANDERS: Killen ville för fan att vi skulle göra en drum’n’bass-skiva. Jag skojar inte! Det var droppen som fick allt att rinna över.
BEN MARLENE: Jag uppmanade dem aldrig till nåt. Däremot föreslog jag en massa saker, till exempel att göra en drum’n’bass-skiva och låta Denniz Pop producera den. Det retar mig ofta hur stereotypa och konservativa unga band är. Stor konst, inte bara popmusik, skapas av att man tänjer på gränserna.
ANDERS: Jag och Ben blev ovänner i Hultsfred 1998. Han kunde inte ta kritik. Jag sa vad jag tyckte om honom och sen klippte vi alla band och skrev på för Air Chrysalis i stället.
Jag hatar Ben. Vi var ovänner hela tiden. Han förstörde bara för oss och hjälpte inte till med nåt alls. När vi skulle vara med i »Fucking Åmål« fick vi till exempel det sämsta kontrakt som var möjligt. Vi har inte tjänat en spänn på den filmen! Så vi kickade honom.
BEN MARLENE: När bandet fått sin framgång med »Fucking Åmål«-filmen och de äntligen sålde plattor som motsvarade deras storhet tyckte jag att mitt jobb var klart. Målet nått!
Lukas Moodysson väljer att ha med tre Broder Daniel-låtar i sin debutfilm »Fucking Åmål«, som blir en stor succé. Låtarna spelar en central roll i filmen och gör att »Broder Daniel Forever« säljer ännu mer.
HENRIK: Jag gillade filmen men ljudet var dåligt, så jag blev skitsur. Våra låtar lät inte alls bra. Men Lukas sa att det var olika på olika biografer. Jag hade bara haft otur.
ANDERS: Efter filmen kunde vi turnera ett och ett halvt år till.
THEODOR: En spelning i Kumla under den turnén var den mest extrema grej jag upplevt. En kombination av genuina fans och galenskap. Ett hav av galna kids som i början av första låten stormade scenen. Tio-tolv poliser fick kallas in för att mota bort dem.
JOHAN: Efter »Fucking Åmål« såg jag dem på Hultsfreds stora scen. Då kändes mitt avhopp som ett stort misstag. Men det gick över rätt snabbt. Man kan inte vara bitter. Jag fick ju förverkliga pojkdrömmen och nu minns jag allt på ett vackert och lite nostalgiskt sätt.
HÅKAN: När vi turnerade efter »Fucking Åmål« blev det många spelningar på rad. Allt ballade ur. Den turnén tog knäcken på Henrik. Just då, efter turnén, trodde jag ett tag att Henrik inte skulle klara av att gå upp på en scen igen.
HENRIK: Hela turnén var väldigt rolig. För en gångs skull var vi ganska bra på att spela och vi föraktade ingen längre, det var faktiskt bara kul alltihop.
HÅKAN: Efter Arvika-festivalen i mitten av juli 1999 fick vi ställa in de sista spelningarna på den turnén. Vi orkade bara inte. Vi klarade det inte längre. Sen dess har vi haft en lång paus.
De senaste två åren har Lars pluggat geografi. Han har även jobbat som producent åt Docenterna och Bad Cash Quartet. Anders jobbar på ett IT-företag. Theodor har startat projektet The Plan. Håkan har gjort succé som soloartist. Henrik har varit hemma och tagit det lugnt.
HENRIK: Ibland har jag tvivlat på popmusiken som medium, allt känns så stiliserat. Jag har tvivlat på om man över huvud taget kan beröra. Jag blir så nedslagen när jag hör annan musik, och därför ifrågasätter jag det jag gör extra mycket. Jag har väldigt höga krav. Man kan inte skriva om man inte tror på mediets möjligheter. Det är en förklaring till att nästa platta dröjer så länge.
HÅKAN: När jag kommer hem till Göteborg vill jag inget hellre än att spela med BD. Eller, det och att vara solo är precis lika roligt. När man gör det ena längtar man efter att göra det andra. Det låter kanske konstigt men jag gjorde en skiva som jag på sin höjd trodde skulle sälja en del i Göteborg. De andra har inte sagt nåt om min karriär. Det är inte så ofta som vi har pratat om det.
ANDERS: Jag blev lite förvånad över Håkans succé, precis som han själv. Det har ju blivit en masspsykos och jag hatar all form av hysteri. Han säger hela tiden att det inte ska påverka Broder Daniel men nu drar han ju ut på turné hela sommaren, så det är klart att det kommer att försena vår inspelning.
HENRIK: Jag gillar Håkans platta men står lite frågande inför vad det är han gör egentligen. Sen gillar jag inte att vi kommer att få uppmärksamhet tack vare hans framgångar. Vi har ju lyckats med vår grej, så jag känner ingen avundsjuka, det är bara det att jag inte vill att Broder Daniel ska kopplas ihop med nåt annat.
HÅKAN: Jag har inte velat prata om BD det senaste året, eftersom jag inte vill tjata ut det. Jag vill inte stjäla fokus från gruppen och så vill jag ju prata om min grej. På samma sätt hoppas jag att folk förstår att när jag nu kommer att spela med BD vill jag att all fokus ska ligga på det.
HENRIK: Håkan vill inte prata om det, han är nog rädd för en konflikt. Vi har inte heller sagt vad vi tycker om plattan så han kanske är rädd att vi ska säga att det är dåligt.
HÅKAN: Den nya låt som vi har gjort klar är det bästa vi har gjort hittills. Den innehåller allt. Den heter »Shoreline« och handlar om all glöd, om all längtan. Den börjar »Ever since I was eight or nine, I’ve been standing on the shoreline«.
HENRIK: Jag tror att man kan säga att det vi gör nu låter mer utåtriktat. Och politiskt, faktiskt. Jag sjunger inte om att man ska gå och rösta på vänsterpartiet men det finns ett sånt element i mina texter.
LARS: Henrik är en annan människa i dag. Och en tusen gånger bättre låtskrivare. Vi låter inte heller så aggressiva längre. Jag tror inte att han kommit över enstöringsstadiet. Han sitter hellre hemma och läser en bok än går ut. Och senast vi var ute — han, jag och Håkan — råkade vi glömma honom när vi gick. Efter det var han riktigt ledsen.
HÅKAN: Så fort Henrik blåser i sin visselpipa kommer jag farande. På sätt och vis tackar jag min lyckliga stjärna att man sjunker som en sten i popvärlden. Det innebär att jag snart kan bli basist igen. Om ni bara visste hur mycket av mitt liv som är BD, det fattar ni aldrig.
THEODOR: Jag tycker det är konstigt att BD fortfarande ses som en typisk tonårsyttring. Det är vi inte. Kanske efter första skivan, men inte efter andra. Det har snackats mycket om självömkan och förortsmänniskor som inte klippt sig och skaffat sig ett jobb. Men självömkan handlar om att nån annan ska tycka synd om dig. Det vill inte BD. Vi är inte arbetarklass, vi hade mat, men det fanns ingen kuk nånstans.
HÅKAN: BD består av ett gäng på åtta-tio personer, varav de flesta varit med i bandet. Det är en oerhört stark social gemenskap, en sammansvetsad grupp som det nästan är omöjligt för utomstående att komma in i. Alla hänger ihop. Jag skulle inte bli förvånad om till exempel Johan kommer tillbaka en dag och spelar gitarr.
HENRIK: Ibland kan jag tänka, och jag vet att de andra tänkt likadant: Finns vi? Har vi nånsin funnits eller var allt bara en dröm?
»SATURDAY NIGHT ENGINE«, 1995
SÅ HÄR TYCKTE RECENSENTERNA:
Jag trodde aldrig att smått patetisk popmusik toppad med oförutsägbara vokala krumsprång kunde vara så vackert.
MAGNUS JOHANSSON, GÖTEBORGS-POSTEN
Jag ser också en poäng i de utstuderat naiva texterna och hänförs av vissa av de musikaliska greppen. I sina mest lyckade stunder låter gruppen som The Spiders From Mars korsat med Pistols. Det händer dock att bandet tillgriper alltför yviga gester. Det gäller främst sångaren Henrik Berggren. Han söker medvetet det manierade, leker respektlöst med effekterna, och däri ligger förvisso en del av dramatiken. Men själva uttrycket får aldrig kännas sökt. Ibland gör det just det.
PER BJURMAN, AFTONBLADET
HENRIK BERGGREN:
Tvärtemot vad många tror har jag hämtat mycket inspiration från skit jag hör på radion, eller dansband. »Det var en bra grej som de helt lyckats förstöra«, brukar jag tänka och sen inspireras av det. Basrytmen i »The Kids Are Alright« kommer till exempel från »Spirit in the Sky«, det var en bra baktakt.
Det primära målet med plattan var att den inte skulle låta som något annat, och jag var helt emot pålägg och effekter. En bra låt skulle inte gå att förstöra utan visa sina kvaliteter även utan olika ljudbluffar. Kanske var det därför folk trodde att den var så plojig. Jag försökte ju också göra så enkla låtar som möjligt, jag var oerhört fascinerad av minimalism, så man kanske skulle kunna kalla plattan popmusikens fransk-klassicism (skratt).
I och med att en hel del av låtarna skrevs när jag bara var ett barn känner jag mig ganska splittrad inför skivan. »Cadillac« förstår jag till exempel inte alls. Jag vet inte vad jag menade, eller vilket budskap den vill förmedla. »Luke Skywalker« var inspirerad av blueslåtar, jag gillade det expressiva i att ha först musik, sen sång. Låten genomsyras ju av en ärligt menad känsla, det hörs, jag vet bara inte vilken.
Mina favoriter är snarare »Iceage« och »Middleclass«. Den senare är oerhört romantisk och sentimental. På den här skivan använde jag väldigt många »yeah«. Det var ett sätt att addera extra mycket lidelse. Det är ju verkligen inga rock-yeah, de låter inte som några andra yeah. Samma sak med upprepningarna av textrader, de är till för att folk ska förstå att jag verkligen menar det jag säger.
»BRODER DANIEL«, 1996
SÅ HÄR TYCKTE RECENSENTERNA:
Broder Daniel är inget stort rockband, men en överlägsen trendbarometer, en punkig vindflöjel som vet exakt hur ung svensk rock bör låta våren 1996. Rätt i dag och om en vecka, olyssningsbart redan nästa år; som Z-TV i CD-format.
PETER ÖHMAN, EXPRESSEN
Texterna går i samma skola. De liknar stödord mer än färdig lyrik. Henrik Berggren hojtar fortfarande »Yeah« och »Woaw«, om än inte riktigt lika ofta, och sjunger varje textrad minst två gånger. Det ser idiotiskt ut på papper, men det gör rocktexter ofta. »Broder Daniel« är en skiva där små delsummor ger ett stort resultat. Jag trodde dem inte om detta.
NILS HANSSON, DAGENS NYHETER
HENRIK BERGGREN:
Den låter för snäll och varm. Det är bara »Work« som låter så hård och kall som jag ville ha den. Men jag gillar texterna och låtarna i sig.
Vad gäller texterna har jag hela tiden haft samma idéer. De ska vara som skrivna av en person som precis landat eller fötts på planeten, fast med ett fullt utvecklat intellekt. Och han ska peka på självklarheter som kan vara så sanna att alla glömt dem. Exempelvis i »Work«: Du har inget liv, du bara sover, går till jobbet och sover. Folk vet att det är så men vägrar att inse det. Många har misstagit de självklarheterna för naivitet men det är inte alls samma sak.
»Broder Daniel« är över huvud taget en rätt cynisk platta. Och egentligen lite hafsig, den skrevs och spelades in under oerhört kort tid. Men den här gången ansåg jag att vi kunde använda oss av lite popklichéer på samma sätt som Jesus And Mary Chain gjort. Det fanns nåt tilltalande med att använda lätta musikaliska elementet till fruktansvärt cyniska texter.
Men det som gör att jag fortfarande gillar textrader som »We don’t care what you think about us« är ju att det faktiskt är tvärtemot vad jag menar. En person som inte är oerhört provocerad av sin omvärld skulle aldrig ha anledning att påstå en sån sak. En sån rad kan signalera att verkligheten är väldigt komplex. Men min favorit är nog »Life Is a Bubble«, som ju tar upp ett existentialistiskt ämne. Sånt ser man sällan i popmusik, men när det inträffar är det faktiskt det bästa som finns.
»BRODER DANIEL FOREVER«, 1998
SÅ HÄR TYCKTE RECENSENTERNA:
Deras mycket pubertala ångestpunk har byggts ut med fina körer och Henrik Berggren sjunger bättre än någonsin. Dessutom finns det främsta skälet att gilla dem fortfarande kvar. I en värld där alla popband lyssnar på alldeles för mycket skivor och är alldeles för cyniska och ironiska så är Broder Daniel precis tvärt om. Henrik Berggren har flera gånger poängterat att han knappt lyssnar på musik och det finns inte ens en antydan till påklistrat smarta textrader på »Broder Daniel Forever«. Tack så mycket.
MATTIAS DAHLSTRÖM, DAGENS NYHETER
Ljudbilden har något av The Jesus And Mary Chain över sig, massor av eko och ljudvägg à la Phil Spector gör att det låter alltför jämntjockt. På så sätt hamnar bandets ytterst originella sångare Henrik Berggren långt bak i mixen. De enkla, men ack så effektiva, gitarrslingorna sticker inte heller ut lika vasst som på bandets två tidigare plattor.
STEFAN MALMQVIST, SVENSKA DAGBLADET
HENRIK BERGGREN:
Den här plattan handlar egentligen bara om döden och olycklig kärlek. Jag mådde inte så bra, ett förhållande hade gått i kras och jag har alltid lätt drabbats av dödsångest, känslan att allt ska ta slut och världen gå under. Nu var den extra stark. Jag trodde att det här skulle vara det sista jag gjorde i livet och därför skulle det vara så bra som jag bara kunde prestera.
»Whirlwind« visade vägen. Efter att jag skrivit den förstod jag att det måste vara oerhört bombastiskt och romantiskt. Jag tog nästan i för mycket, har några sagt till mig, men jag tycker att man måste vara beredd att gå nästan för långt för att musik ska greppa folk tillräckligt. Det är också viktigt att poängtera att jag aldrig nånsin skrivit en text som det behövts några förkunskaper för att förstå.
Men många hade svårt att ta »Broder Daniel Forever« till sig, produktionen ansågs vara så brusig. Och den är ju tung, även om det finns lättare låtar som »Happy People Never Fantasize«, vars text jag håller högt. Men en recensent kallade plattan »kul och charmig« — ett oerhört hån för nåt jag trott skulle bli det sista jag tog mig för i livet.
KOMMANDE PLATTAN, HÖSTEN 2001
HENRIK BERGGREN:
Den här gången var det med »Shoreline« allt lossnade. Vi har aldrig gjort som andra band och spelat in fyrtio-femtio låtar till en platta. Det är ju ingen idé att arbeta med idéer som man inte tror på, så därför skriver jag långsamt.
»Shoreline« är oerhört resignerad. »This town kills you when you’re young« sjunger jag, och då menar jag inte Göteborg eller Stockholm utan hela samhället, förstås. Den riktar sig mot hela livet, på nåt sätt. »Broder Daniel Forever« var egentligen ett undantag som var så introvert, annars har vi alltid varit emot omvärlden och inte alls självömkande. Tvärtom. Men vill man uttrycka starka känslor och råkar vara ledsen tror folk lätt att man tycker synd om sig själv. Nu pekar jag återigen med ett anklagande finger på omvärlden. Jag tror att det är en form som passar oss, och mig, bättre.
Jag tycker att »Shoreline« är det bästa jag gjort. Varje låt som jag skrivit har haft intentionen att pricka in allt jag stört mig på under hela livet, och jag har aldrig kommit så nära det målet som med den. Den visar ett moget Broder Daniel. Moget men med samma expressiva uttryck, och det är en krumbukt som jag är jävligt nöjd att vi lyckats med, det är det inte många andra som gjort.
Resten av låtarna går i en liknande ton och pekar på världen med samma anklagande finger. Några är lite tyngre, mer kalla och hårda — och några är romantiska som på den tredje skivan, men attityden är densamma.
Arbetstiteln är »Det anklagande fingret«. Dessvärre skulle det nog inte funka som engelsk titel, »The Accusing Finger« eller »The Judging Finger« låter ju lite förmätna. Egentligen är jag dessutom emot namn på skivor. Jag vill att de ska vara namnlösa för att ge känslan av ett testamente, en bibel. En titel visar snarare att det bara handlar om en mycket kort tidsaspekt av livet och det har jag alltid varit emot.
Lämna ett svar