Nu har de svenska gettona fått egna talesmän. Och vi talar inte graffiti – vi talar Latin Kings. Budskapsmusiken är här igen. Erik Hörstadius har träffat ”iditerna” från Alby. Har ni förresten smakat på ordet ”äkta” förut?

Iditerna har landat! På svenska topplistor. Rebeckas slickade popjazz, Ace of Bases leksaksreggae, Magnus Ugglas gladsatir och Titiyos sakrala soul har fått konkurrens av ett gäng rappande socialrealister från Botkyrka: Latin Kings. För en gångs skull beskrivs gettot inifrån och inte av välmenande, välmående folkpartister som tror att We Shall Overcome fortfarande är invandrarnas favoritschlager.
I USA skuttade hiphopen in i skivstudiorna rakt från slumkvarteren. Musik av den svarta underklassen, om den svarta underklassen och, åtminstone delvis, för den svarta underklassen — även om majoriteten av skivköparna är vita medelklasspojkar som söker kittlingen i cp-våld och fuck-them-bitches-utfall.
Att underklassimagen hos amerikanska hiphopare inte är enbart fejk illustreras övertygande av det faktum att flera av hip-hopens frontmän hamnat i klammeri med rättvisan, nu senast Snoop Doggy Dog.
För att få en någorlunda uttömmande bild av den svenska hiphopen har man hittills inte behövt uppsöka storstädernas invandrarförorter. I själva verket har det räckt att spela några skivor av övremedelklasslynglarna i Just D, som berättar om Sverige ur ett glatt supa-knulla-perspektiv.
Märkligt, kan tyckas, att de stått så ensamma på hiphopscenen.

Att försöka påverka folk med sitt budskap är som när morsan ber dig vrida ner volymen på hårdrocken du spelar i rummet. Först kanske du drar ned lite grand. Sen ökar du.

Hur som helst verkar idag en ny generation hiphopare marschera in från kulisserna. Det har börjat samplas och rimmas i mer stökiga vrår av folkhemmet än framför Doktor C:s dator. Om 1993 var året då den aggressiva patriotismen/den oförblommerade rasismen (välj själva) fick ett riksbekant nationellt uttryck i skepnad av Ultima Thule, var det också det år då hip-hopen som en invandrargettots musikform började höras i radio.
Latin Kings heter de alltså, anförarna. Ett namn som pang på rödbetan beskriver medlemmarnas etniska ursprung.
Jag träffar Dogge och bröderna Salla och Chepe på en stockholmskrog. Gymnasisterna från Alby i Botkyrka som på ”Rinkebysvenska” rappar om snubben som trodde han var cool för att han hade en pistol och om kompisar från förr som lever för hårt och hamnar i rännstenen. Kompet är enklast tänkbara. Det är en musik som lever inte på finesser och fingerfärdighet utan på tydlighet och på känslan av att de menar det de rappar, att musiken låter — nu kommer ett vagt och klyschigt ord — äkta.
Att invandrarhiphopen låtit vänta på sig så länge förklarar Latin Kings med att det i Sverige inte finns skivbolag som ägs av invandrare. I USA, däremot, har det funnits skivbolag ägda av svarta och därmed en naturlig kanal ut på marknaden.
Med sig till krogen har de Rodde från en annan rapgrupp, Infinite Mass. Han har börjat i Latin Kings. De kallar honom gruppens George Clinton — hans uppgift är att piffa upp produktionen. Managern Josephine Lindgren från Alpha Records är med också, liksom en kompis med armen i gips.
Dogge har levt hela sitt liv i Sverige. Hans mamma är svenska och hans pappa från Venezuela. Salla och Chepe är från början chilenare. De kom till Sverige med sina föräldrar när de var små. Rodde är till hälften från Uruguay, till hälften från Chile.
De inte bara rappar på Rinkebysvenska, de talar den också, även Dogge, trots att han alltså växt upp i Sverige. Det är ett språk som innehåller en del för mig nya ord. Tjåla en burk betyder stjäla en bil, t ex. Han är maffia betyder: han inger mycket respekt. Fet-nice är en komplimang. Dogge sa det till en tjej på tunnel-
banan en gång, att hon var fet-nice. Hon trodde han tyckte hon var fet och blev sur.
Och så favoritordet då: Idit. En förvanskning av idiot. Det betyder, ungefär, snubbe. Latinkungarna beskriver sig själva som iditer.
Rinkebysvenska låter som bruten svenska, dvs svenska talad av folk som inte bott så länge i landet. Det är stötigare, hårdare, som om språket självt vill visa att den värld det talas i är hårdare och tuffare än den normalsvenska. (Men när Rodde härmar Efterlysts Brynolf Wendt är svenskan perfekt — killarna är fyrspråkiga: spanska, svenska, engelska och rinkebysvenska.)
Deras värld är, liksom deras språk, tuff. Kompisen de har med berättar om ett otrevligt skinhead han var med om att märka. De slog ner honom på en tunnelbanestation och gick lös på honom med häcksax. De försökte klippa sönder honom. Han nästan dog. En av förövarna hamnade i fängelse, men latinkungarnas kompis klarade sig, trots att han bistått med en del sparkar.
— Vår kompis ser snäll ut, eller hur? Inte fattar man att han gör sånt. Men det är hårt där vi bor.
En annan incident: Dogge slogs med en chilenare i plugget. Efter slagsmålet gick han därifrån, men hans motståndare anföll honom med kniv bakifrån. Lyckligtvis såg Salla det hela och avväpnade killen.
— Det är deras vardag, säger Josephine.
På min skolgård i Nacka på 70-talet behövde man inte frukta knivar när man vände ryggen till.

Latin Kings story började i Albyskolan, där Dogge träffade Salla och Chepe. De höll på med breakdance och hiphop och uppträdde på avslutningarna. Salla jobba-de ibland som discjockey.
— På den tiden måste man ha levande musiker, det var för dyrt med samplare. Och vi rappade bara på engelska.
För lite mer än tre år sedan började det hända saker; det var för övrigt innan Just D slagit igenom. De framförde Snubben på ett ställe inne i stan som hette Idébrunnen, och den blandade publiken av punkare och invadrarkids blev vild av entusiasm. De fick några hundringar ur kassan, det var första gaget.
— Det var på den tiden vi hängde i stan och fajtades.
Senare kom de trea på rap-sm på Cirkus, och producenten Gordon Cyrus frågade om de ville spela in en skiva. De fick för sig att han ville ha techno och sa nej. Men de tackade ja till att framträda i ZTV, och efter det tog Cyrus kontakt med dem igen, Cyrus som dessutom ökat sin trovärdighet i gruppens ögon genom att ha skrivit uppskattande om Latin Kings i obskyra musiktidningar
Detta andra kontaktförsök slog väl ut, vilket delvis har att göra med att tajmingen var perfekt. Den sampler Latin Kings lånat av en kompis i Fisksätra — förorten Nackas en smula mer idylliska motsvarighet till Alby — hade nämligen gått sönder.

Många tänker: jag är bara en svartskalle. De känner sig vilsna. Så kommer polarna till plugget med dyra jackor som de har kunnat köpa för att de begår brott. Då tänker man att det där vill jag också ha.

De spelade in Snubben på Alpha Records, med Sony som distributör, och började spelas i radio. Försäljningen var dock inte storartad. Deras publik är ju inte den köpstarkaste. ”50 sålda ex och 3000 snodda”.
Denna vår spelar de in sin första LP. två versioner: en svensk, en spansk. Samtidigt går de i skolan, Rodde på 3-årig teknisk linje, datainriktning, de andra på tvååriga linjer.
Salla kallas av de andra för konstnären i bandet. Det är han som sitter vid spakarna. Den musikaliska inputen är skivor de köper på loppmarknaden i Skärholmen — ”en massa konstiga grejer” — som de samplar ur, plus lite trummaskiner. Texterna skriver de tillsammans.
— Med vår musik representeras invandrarna i förorterna. Vi är rappare. Vi berättar hur det är.
Hur är det, då? Själv gjorde jag ett försök att undersöka saken för ett par år ;edan. Jag och några kolleger gjorde ett Tv-reportage om Rinkeby, om gettoiseringen av vissa svenska förorter, om hur svenskarna och de invandrare som det går bra för flyttar därifrån, om invandrarungdomars överrepresentation i brottsstatistiken.
Uppenbarligen sårade reportaget många invandrare; det märktes på de reaktioner vi fick ute från Rinkeby.
— Jag såg inte reportaget själv, säger Rodde, men jag vet att en del vuxna blev ledsna. De har flyttat till Sverige för att ge sina barn ett bra liv, och så får de se på TV att det ställe där de bor är dåligt. Och det blir inte lättare för oss som kommer därifrån att söka jobb om folk får för sig att vi är värstingar allihop.
Jag kontrar med att reportaget var en varningssignal. Att syftet inte var att svärta ner invandrare, utan att peka på problemen. Man kan inte sticka huvet i sanden och låtsas som att allt är bra. I så fall är det omöjligt att göra något åt saken.
Något som slog mig i Rinkeby var hur skärpta, öppna och uppenbart talangfulla även många av dem som sysslade med brott var. I kontrast mot min bild av den svenske småkriminelle: en rätt tröttsam typ med slö blick. Ett slags bottenskrap, för att uttrycka sig rått.
Att en del av invandrarförorternas kriminella är så mycket mer imponerande som människor än sina svenska motsvarigheter har en given förklaring. Där ute har man inte samma självklara väg in i det etablerade svenska samhället. Färre förebilder i form av äldre kamrater och föräldrar med lyckade karriärer; skolor där svenskan är ett minoritetsspråk; mindre pengar att röra sig med. Det gör att många av begåvningarna, de som skulle kunna lyckas bra med studier och normal karriär, inte ens försöker. Energin får utlopp i brott och bråk i stället.
Dogge gör sin analys.
— Många tänker: jag är bara en svartskalle. De känner sig vilsna. Så kommer polarna till plugget med dyra jackor som de har kunnat köpa för att de begår brott. Då tänker man att det där vill jag också ha. Samhället måste säga ifrån direkt. Om man tjålar en video kan det ta sex månader innan det blir rättegång, och sedan sex månader innan det blir något straff: Och ofta är det föräldrarna som torskar, som måste betala böter och skadestånd. De som begår brotten känner inte av det.
— De allra dummaste är tanterna på socialtjänsten. Jag har varit där en massa gånger. Har du det bra hemma? frågar de först. Jo, jag har det bra hemma. Har du dator? Ja, jag har dator. Vad spelar du för spel? Sedan får man gå därifrån.
Föräldrarna har ibland skuld också. Salla berättar att t ex många chilenare kom hit för att jobba och tjäna pengar med tan-ken att sedan återvända till Chile, och att de därför inte har brytt sig om att se till att det går bra för deras barn i det svenska samhället. Men han tillägger att det inte gäller för hans och Chepes föräldrar.
Kontentan är hur som helst att det kostar för lite att begå brott. Killarna i Latin Kings tycker att man borde arbeta av sin skuld till samhället: samhällstjänst.
— För det är ju inget bra om man låser in en massa iditer på samma ställe där de lär sig hur man tjålar en burk på 30 sekunder.

Nästan all kommersiell musikutgivning är numera underhållningsindustri. Låtarna handlar i regel om privat existentiellt grubbel: kärlek, ensamhet, olycklig kärlek, ödet, mera kärlek, party, kärlek, stjärnor och änglar, kärlek, kärlek, kärlek. Inte konstigt. 70-talets pamflettmusik fick publiken att så småningom börja kräkas. Punken kom och gick. Under 80-talet avpolitiserades musikscenen fullständigt, bortsett från någon enstaka Afzelius eller Wiehe.
Men avpolitiseringen gick så långt att det till slut uppstod ett sug efter politisk musik, efter budskapsmusik. Det är åtminstone min tolkning av fenomen som punkretron och Ultima Thule. Och Latin Kings. Charmiga kids som rappar om tillståndet i förorterna. Musik som låter ”äkta”.
Det tillhör inte det normala när man sitter med en aktuell artist att prata brottslighet. Men med Latin Kings känns det som det mest angelägna — just eftersom de står för budskapsmusik. Det blir därför inte mycket prat om hantverket i själva låtskrivandet, om hur de vill vara på scen, sådana saker. Vilket jag i efterhand, nu när jag sitter och skriver det här pressad av en strypsnara till deadline, kan tycka är lite synd. De är ju i första hand artister, inte politiker.

En kompis. Han har tre drömprojekt. Tejpa en snubbe och slänga honom från Västerbron. Kapa en flygplats. Ge ut ett slanglexikon.

Jag häller i mig ytterligare ett glas rött. Latinkungarna dricker någon enstaka öl var — utom Dogge som beställt läsk — och hugger in på huvudrätten, en köttbit. Salla tycker köttet är för rött och begär vänligt omstekning.
Jag plöjer vidare i budskapsfåran. Jag frågar om de tror sig kunna vara förebilder för andra förortskids, genom att visa att det går att slå sig fram utan att begå brott. Både Snubben och Kompisar från förr är ju faktiskt ett slags moralpredikningar: Om du inte håller dig i skinnet kan det gå illa. Men de säger att det inte spelar någon roll vilket budskap de för fram, åtminstone inte bland de tyngre fallen.
— Det är som när morsan ber dig vrida ner volymen på hårdrocken du spelar i rummet. Först kanske du drar ner lite grand. Sedan ökar du.
Men självklart är det inspirerande för andra ute i förorterna att Latin Kings gjort sig ett namn.
— Det har redan kommit en massa okända talanger. Om Salla är konstnären är Dogge ledargestalten. Han pratar mest, avbryter, driver med sig själv och de andra. ”Jag har haft de bästa brudarna”, säger han och skrattar, samtidigt som han menar det. Han har redan utsett ett fint hus i Slagsta — som under min intervju går under namnet Botkyrkas Beverly Hills —som han tänker köpa när han tjänat tillräckligt med pengar. ”Om snubben vägrar sälja slår jag sönder honom.” Och han tänker starta ett skivbolag: ”Idit Productions”.
Jag får ingen klarhet i om han fortfarande är ute och slåss, men utan tvivel är han den som varit mest aktiv på det området. ”Man hamnade i gäng. Det blev så.” Han försäkrar mig om att han inte gett sig på oskyldiga, utan att det är andra bråkstakar som råkat illa ut. Ofta har det varit invandrargäng mot invandrargäng.
Men när jag frågar honom om det värsta han gjort är det inget slagsmål han lyfter fram, utan den gången han graffiti-målade ett jätteporträtt av den mytomspunne revolutionären Che Guevara på Fittja station, en målning som sedan tvättades bort av SL.
— Jag brukar inte läsa böcker, men jag läser allt om Che Guevara. Han var utbildad läkare. Han fattade att huvudproblemet var att folk svalt ihjäl. De utbildade i Sydamerika brukar annars strunta i de fattiga. Bönderna gav honom alltid pengar. De visste att han var på deras sida.
Att Dogge har Che Guevara som idol är inte direkt förvånande. Han sätt att prata signalerar att våld är rätt häftigt, att det är viktigt att ingjuta respekt. Och jag minns det väl från mitt Rinkebyreportage: hur ordet respekt dök upp hela tiden, och hur kidsen berättade med ett slags stolthet om olika mer eller mindre våldsamma hyss. Det är en machovärld. Flickvänner, t ex, är såna man har flera av.
Latinkungarna berättar om en kompis. Han har tre drömprojekt. Tejpa en snubbe och slänga honom från Västerbron. Kapa en flygplats. Ge ut ett slanglexikon.

Det är detta Sverige de rappar om, ett Sverige som omfattar allt fler. När man talar om Sverige som ett multikulturellt samhälle stämmer det, men bara om man menar att här finns många kulturer. Inte om man menar att kulturerna blandar sig med varandra. För det gör de inte i någon större utsträckning.
Latin Kings tycker att Sverige ska ta emot många fler invandrare (”det är ett glest land”). Men de håller med mig om att det är svårt när vi dels har arbetslöshet, dels har så höga löner att invandrare inte kan ta ett jobb med låg lön och jobba sig upp, som i USA. Med nuvarande system hänvisas många invandrare till att leva på bidrag. Och kommer att i ännu högre grad leva utanför det svenska samhället. Vilket alla förlorar på.
Jag frågar naturligtvis om de tycker att rasismen blivit mycket värre på senare år. Det anser de inte. Ultima Thule avfärdar de ironiskt som ”bra studiomusiker”. Men de säger också att alla har väl rätt att tycka vad de vill, att vi ju faktiskt lever i en demokrati. De har tillfrågats om de vill uppträda tillsammans med Ultima Thule. De verkar inte känna särskilt mycket för det.
I fotbolls-VM tänker latinkungarna förresten hålla på Sverige, nu när deras föräldrars hemländer inte är representerade.
— Vi har mycket att tacka Sverige för.
Och när vi skils åt tackar de artigt för middagen. Jag tar det som ett uttryck för respekt. Iditer emellan.