Maskineriet skall fram, och maskineriet, det är Sator. Världen ligger vidöppen. Men vad är priset? Vad tycker gruppen om att Kent och Chips blir allt klarare i konturerna medan de andra bleknar? Kort sagt: hur mycket är stora världen värd? Stefan Malmqvist åkte till Göteborg för att forska i saken.
Maskineriet ska framåt till vilket pris som helst. Orden är Kent Norbergs, från gruppen Sator. Och framåt är just nu mot utlandet. Skivan, Headquake, som kom ut i Sverige i april, skall se till att Sators namn blir känt även i övriga Europa. Till att börja med. Detta innebär nya tag för de fyra i bandet. Det innebär nya utmaningar. Det innebär nya prövningar. Men det innebär också chansen att bli popstjärna. På riktigt, inte bara hemma i Sverige.
Maskineriet skall alltså framåt, men vad finns det för tankar hos Sator inför det som komma skall? Vad tycker trummisen Micke Olsson och klaviaturmannen Hasse Gäfvert om att Kent och Chips Kieseby profileras allt mer som ansikten utåt, både här hemma och på annat håll? Och kommer Sator att bli tvungna att skala bort sin själ för att övertyga omvärlden om sin storhet?
Trots att gruppen synts och hörts över hela Sverige under hela sommaren finns det med andra ord rader av obesvarade frågor. Frågor som kräver sina svar. För att få svar på några av dem begav jag mig till Göteborg där Sator bor. De har varit lediga ett tag nu efter sommarens festivalspelningar och går så smått och väntar på vad som ska komma härnäst. I dagarna går senaste singeln, Home, upp på dagrotation på MTV, och för ett par veckor sedan blev de intervjuade i samma musikkanal.
Det hela började dock i Stockholm en gråmulen torsdagsmorgon med att jag vaknar. Förkyld. 39 graders feber. Och med en massiv huvudvärk av det där slaget som inga receptfria huvudvärkstabletter i världen biter på. Man är i toppform för en resa till västkustens pärla och en heldagsintervju.
Naturligtvis regnar det i Göteborg. Inte ens en artikel om Kylie Minogue i NME kan pigga upp. Busschauffören som sköter transporten från Landvetter har aldrig hört talas om varken gatan eller hotellet jag skall utgå ifrån. Till slut, småfuktig, hittar jag rätt efter att ha vandrat en parallellgata till Göteborgs stolthet, Avenyn. På Avenyn är allt frid och fröjd. Min gata luktar sopor.
Fyra vita väggar och en säng. En TV, som säkert var lyxig när färgsändningarna kom till landet, och som tar in både Kanal 1 och TV2, pryder sin plats i hörnet. Kanal 1 visar testbild och förmedlar P3. Staffan Broms sjunger den odödliga slagern ”Hälften så kär”. Livet leker.
Ett par starka, mycket starka, värktabletter har tagit hand om huvudvärken tillfälligt. Jag bestämmer möte med Kent, Hasse och Micke utanför Carl Larsson-utställningen, som befinner sig i staden. Chips är på väg hem från England, och Readingfestivalen, han har kopplat av efter sommarens spelningar. Men det spelar inte så stor roll att han saknas. Jag får ändå tag på honom på telefon ett par dagar senare.
Kent är lite orolig att museibesöket skall förstöra Sators ickeintellektuella image, och han ser lite tvivlande ut när Hasse, på trappan utanför berättar att han redan sett utställningen en gång, men att det är okej att se den igen. Carl Larssons Sundborn, och andra motiv breder ut sig överallt. På en vägg hänger den beryktade tavlan Midvinterblotet som vi kommer överens om ser lite platt ut, om man nu får tycka så om ett av nationalmålarens mästerverk.
Relokaliserade på ett utskänkningsställe åker bandspelaren upp. Dags för lite allvar och en pilsner. Det första som dryftas är Sators MTV-intervju, där Mariane van der Vlugt, som normalt pysslar med mode, sitter och snackar med Sator på en bikerfestival på Långholmen i Stockholm. Alltihop är mycket bisarrt, och de enda som syns i bild är Chips och Kent. De enda svar som kommer ur deras munnar är ja eller nej, i stort sett.
— Det är ju sådant som är så roligt, när de sitter där och säger, eran nya LP verkar som bla, bla, bla, bla, hit och dit etc, etc och kommer ni att behålla ert svenska ursprung, och sedan svarar man bara ”Ja”, säger Kent och ser nöjd ut.
— Vi får frågor som är en och en halv-två minuter långa och de får ett ord till svar, fyller Hasse i.
När jag tar upp samma sak med Chips, med hjälp av Televerket, komprimerar han gruppens attityd genom sitt:
— Ställer folk inga vettiga frågor, får de inga vettiga svar.
Och så var det med den saken.
Nu är det ett problem med Sator i intervjuer överhuvudtaget att de är så schyssta och trevliga. Det finns inga direkta skandaler att dissekera och musiken talar i princip för sig själv. Musiken är en blandning av pop och tung rock, punkt slut. Alla har flickvänner och är ganska skötsamma.
— Fast vi är ju inte kristna direkt, det skulle jag inte säga. Men jag och min flickvän har redan klarat av det där med att man är borta långa perioder. Så jag för min del har rent samvete, kommenterar Chips, bandets helylleimage.
I Sverige har Sator kontinuerligt ökat sin publik och sin skivförsäljning markant de tre senaste plattorna. Slammer sålde runt 8 000 när den kom ut och Headquake är nu uppe i 30 000. Fast det är ju ändå rätt långt ifrån vad exempelvis Orup eller Tomas Ledin kommer upp i siffermässigt.
— Man får kanske räkna med att det blir så när man spelar sådan här musik som vi gör, fast nu har ett visst motstånd slagits bort när Nirvana har sålt en miljard, så det kanske var enklare att förklara varför det är som det är tidigare, funderar Kent.
— Ja, nu är det helt enkelt upp till skivbolaget, egentligen, för nu har vi sett att sådan här musik går att sälja, deklarerar Micke skämtsamt.
— Det vete fan hur det känns egentligen, det känns väl bra, för jag skulle gärna vilja tjäna lite mer pengar, säger Kent.
— Ja, det skulle vara kul att kunna leva på musiken, inte bara överleva, konstaterar Hasse.
Inte heller Chips har något emot att bli popstjärna, även om det varken var därför han började spela eller har fortsatt. När Chips blir popstjärna hävdar han att han skall öppna Chipsland och köra runt i en prickig Cadillac, vilket får åtminstone mig att se fram emot den dagen med en viss tillförsikt.
Hur det blir med den saken vilar dock delvis på skivbolaget, som Micke konstaterade. Här i Sverige är det Mattias Wachtmeister på Metronome, en underavdelning till Warner, som håller i gruppens öden och äventyr.
— Först och främst är det tänkt att Sator skall ut och spela i Europa. England, Tyskland och Holland till att börja med. Och på våran rockavdelning är Sator en prioritetsrelease, även om det inte är en sådan jätteprioritet, som kanske Roxette har på sitt bolag. Sator har ju en ganska independentbetonad image så man får jobba på ett annat sätt. Men vi har fått bra respons från våra kontor ute i världen, säger Mattias.
— Jag fick en recension från Metal Hammer (engelsk hårdrockstidning) och där hade Headquake blivit månadens LP och tjejhårdrockbandet L7 hade med oss på sin tio-i-topplista för ett tag sedan, så vi har fått lite reaktioner, berättar Chips.
Gruppens målmedvetenhet, en egenskap som de lade sig till med tidigt, börjar bära frukt. Men så har de, ända sedan de bytte namn från Sator Codex till enbart Sator, arbetat med ett mål, bandets, i sikte. Alla pengar man har fått in har gått till nya strängar, instrument, en replokal och så vidare. Denna ”musketörmentalitet” är det inte många band, om ens något, som är begåvade med.
— Det är uträknat från början hela skiten. Maskineriet ska framåt, till vilket pris som helst, deklarerar Kent.
— Det fungerar helt enkelt efter den gamla trevliga principen som de försökte skjuta i folk på fyrtiotalet, alltså allt för ett mål. Alla fyra satsar på samma sak och sedan om jag inte kan köpa nya jeans den här månaden för att Sator behöver så eller så mycket pengar må det vara hänt. Det har aldrig någon brytt sig om, förklarar Hasse.
Men vem är det som är D’Artanjang i bandet då? undrar Kent på skämt med hänsyftning till Musketörkvartetten.
Mer öl beställs och mer öl dricks. Allmänt småprat om Thåström och hans nya skiva avhandlas med intresse vilket inte är så konstigt med tanke på att de turnerade tillsammans förra året. De tre Satorpojkarna och jag konstaterar att svenska folket skulle ha varit oerhört mycket lyckligare om Thåström höll sig till Evert Taube, och inte envisades med det synthbröt han gör nu, fast då skulle inte han vara lycklig.
Sator har aldrig spelat in Evert Taube, men väl Lili & Susie-låten Oh Mama, vilket också blev deras första större hit.
— Och nu har vi gjort en inspelning av ABBAS Ring Ring till en samlingsskiva, och det lär väl bli det närmaste Taube vi kommer, menar Hasse.
Och så undrar jag stillsamt varför de givit sig in på ett sådant äventyr?
— För att vi skall få en guldskiva någon gång, hävdar Hasse.
— För att det är en jävligt tuff version, säger Micke.
— Det är kul att få vara med i etablissemanget. Vi vill sälja oss, hora lite, säger Kent utan att vara särskilt övertygande.
Sanningen är snarare den att Sator känner sig ganska färdiga med hemlandet. Som många inhemska grupper har konstaterat före dem så kan man bara resa runt i Sverige några varv innan det börjar bli riktigt trist. Anledningen till att de bara spelat på festivaler i sommar är att de är trötta på folkparkerna.
— Det kommer en gräns när man inte orkar gå ut på stan och titta på städer som Örnsköldsvik eller Viksjö längre utan stannar på hotellet, och då blir det tråkigt, förklarar Chips.
Inte så att de är missnöjda med sina svenska fans, eller de framgångar de skördat, tvärtom, men det är inte lika mycket av en utmaning längre. De konstaterar att det krävs pajastexter om Greyhoundbussar och Vargar för bli riktigt stora här hemma, och sådana skriver inte Sator. De skriver ju inte ens på svenska. De är inte Magnus Johansson, Lisa Nilsson eller Pontus & Amerikanerna. Den världen är mycket avlägsen för Sator. De vill mer. Men som sagt, smakar det så kostar det. Ett pris som många vill att de ska betala är att de borde ha en mer påtaglig ledarfigur, trots att det är teamwork som är A och O för Sator. Och den som mer och mer puttas fram, aningen ofrivilligt, är Kent.
— Ja det finns fortfarande dom som har problem med att det måste finnas en stjärna i bandet, muttrar Hasse.
— Det har ju hänt att man blivit framplockad ensam, men jag vill ju inte stå för allt själv. Så funkar det ju inte bakom kulisserna. Och det är inte bara det att det inte känns rätt, jag tror inte att jag skulle fixa det rent psykiskt. Vi är inte så starka på egen hand, ingen av oss är några fantastiska instrumentalister. Det är inte som i filmerna att någon kommer och säger, ”hej grabbar jag har en låt häng på, den går i C”. Vi måste repa och fixa kanske 18-20 gånger innan vi får ihop något, berättar Kent.
— Då sitter man där med tårarna i ögonen och skäller på varandra i replokalen, det är jobbet bakom allt, poängterar Hasse.
— Enda anledningen till att det blivit så här är att jag syns mest på scen, men det är egentligen Chips som är den mest kände. Det är skitmånga som tror att jag är Chips eftersom mitt ansikte syns mest och för att hans namn förekommer oftast, det blir lätt förväxlingar, säger Kent.
— Vi har ju alltid hållit på vår bandprofil, men jag tror att om vi skall lanseras i Staterna eller så får nog någon flytta fram lite, funderar Micke.
— En av orsakerna till att vi inte sålt mer skivor är nog att vi inte har en söt ledarfigur, och bara har varit ett band, men det går tydligen inte. Det verkar som om 90 procent av skivköparna är 14-åriga flickor, konstaterar Hasse.
— Jag är iallafall övertygad om att det går, det gick ju för Beatles, påpekar Kent.
För fansen har Headquake betytt huvudbry. En del tycker att Sator blivit mesiga och alltför poppiga, medan andra hävdar att de bara spelar hårdrock nuförtiden.
— Det finns alltid en massa skeptiker vad man än gör och det finns alltid sådana som tycker att man var bättre förr, vi har aldrig varit speciellt elaka, det kan speed-metalbanden få vara, slår Kent fast.
En lite lustig anmärkning i kanten sådär är att Home, den låt som MTV tänt på, och en av de poppigaste melodierna på Headquake, inte skulle vara med från början. Det var några kamrater till Sator som övertalade dem att ta med den. Och det var väl tur att det blev så, kan man tycka så här med facit i handen.
Eftermiddagen börjar skena iväg så smått. Hasse skall iväg och vara med i någon telefontävling i det nya ungdomsprogrammet PM, och jag börjar konstatera att kombinationen av värktabletter och pilsner inte var så passande. Kort sagt så börjar saker och ting bli en aning dimmiga. Det hindrar dock inte oss från att fortsätta att babbla ett bra tag. När eftermiddagen börjar övergå i kvällning är det bara Micke Olsson som är sugen på att göra stan. Det kommer han att få ångra så smått. Efter det att en polsk restaurang avnjutits tar febern, tabletterna och spriten ut sin rätt och vi ökar takten rakt mot mörkrets hjärta.
Vi hade kul iallafall, berättar Micke efteråt. Ja, om man bortser från att det uppstod ett visst handgemäng framåt slutet av aftonen.
Fast det gick min näsa förbi, för jag var på toaletten, och om man bortser ifrån det så minns jag inget av den episoden ändå. Det var visst några damer som tyckte att vi var ohyfsade och kallade på anabol assistans. Av det kan man sluta sig till att de inte sett Micke trumma.
Själv var jag dock lyckligt ovetande om allt detta när planet vände hemåt mot huvudstaden igen. Nya krämpor hade ersatt de gamla och jag kunde bara inte låta bli att fundera på Harald Treutiger, mannen som är tomhet personifierad, folkhemmets nya hjälte. Hade Sator varit lite mer som honom hade de kanske gått hem bättre i stugorna, fast då hade de antagligen inte varit särskilt intressanta. Och återigen är man vid den där problematiken med det själlösa kontra det själfyllda. På senaste tiden har i och för sig musik med själ fått ett uppsving, som Nirvana och Metallica exempelvis, men de är ju egentligen bara undantag som bekräftar det substanslösas regel. Men även om undantagen kommer och går, så kan Sator kanske få bli nästa års undantag, eller så. Det vore intressant att se hur det skulle utvecklas. Sverige har ju inte haft något riktigt stort band sedan ABBA som det går att vara hyfsat stolt över. (Den som nämner Roxette och Europe får en smäll.) Jag satsar inga pengar på att Sator blir det bandet, men man kan ju alltid hålla tummarna.
Lämna ett svar