Nytt land. Ny hemstad. Ny singel. Ny musik. Joakim Thåström står aldrig still.
Och hans kommande folkparksturné och nya soloplatta kommer säkert att skaka om åtskilliga gamla Imperietfans. Slitz besökte Thåström i Amsterdam.

NÄR DET ÄR tio minuter kvar av fotbollsmatchen mellan hemmalaget Ajax och Roda lämnar Joakim Thåström Ajax Stadium. Han är aningen butter och avsevärt tystlåten.
Ännu när vi åkt åtskilliga stationer med spårvagn nio in mot de centrala delarna av Thåströms nya hemstad stirrar han fortfarande tyst ut genom spårvagnens bakfönster. Är han sur över att journalisterna hemsöker honom även i Holland? Han är just klar med Slitz. Nu väntar iDag från Göteborg inne i city. I själva verket är han redan en kvart försenad till den intervjun.
Eller är han bara irriterad över att ännu en dag gått till spillo under den allt större stressen att få ihop låtmaterial till en hel LP? Trots allt är det bara ett par veckor kvar till inspelningen ska börja. Och han har ännu bara hälften av texterna klara.
Efter kanske 15 minuter av musseltillstånd vänder han sig om och avslöjar vad som tynger hans sinne. Han suckar:
— Fan, så där kan man inte spela fotboll. Vilka jävla ägg!
Joakim Thåström är ständigt en av den svenska rockmusikens mest fascinerande personligheter. Att han där i spårvagnen inte stod och grubblade över några rockexistensialistiska ekvationer utan över varför det forna storlaget Ajax kunnat göra två prakttavlor, resulterande i två kontringsmål för det anonyma bortalaget, är i sig en bagatell. Men för mig är det pusselbitar så goda som några vid en analys av denna på ytan grabbigt “enkla” kille; man vet som utomstående aldrig var man har honom.
Bakom den truliga kaxigheten kan lika gärna dölja sig en humoristisk komplimang som en giftig gliring. Hittills har där också lika gärna kunnat dölja sig en vadderad ballad som en taggtrådsblodig rockrökare. Hittills var ordet. För med start i aktuella singeln “Alla har fel” är det meningen att en delvis ny musiker Thåström ska uppenbara sig.
Visst har han ända sedan tidiga Imperiet flirtat med andra rockformer än de i Thåström-sammanhang förväntade (till “förväntat” har hittills kunnat räknas poplarmigheter i Stones/Clash-regionerna). Men till syvende och sidst har det ändå handlat om mer eller mindre melodiöst rocksmidande. Där “svennefasoner” som intro-vers-refräng varit självklarheter.
På den kommande plattan (den kommer enligt planerna i augusti) ska det delvis vara slut med det. “Man kan ju inte hålla på och lalla när man är 33” garvar Thåström. Och siktar in sig på en mer svavelosande form av europeisk rockfunk. Det är därför symptomatiskt att han sedan början av 1990 bor i Amsterdam. Delvis gör han det eftersom skådespelerskan och flickvännen, Amanda Ooms, bor där (dom är inte gifta — tro inte på allt du läser!). Men han gör det också för att inför inte minst sig själv markera att nu börjar ett nytt kapitel i historien om Stones-fantasten från Rågsved.
Det blir mer spårvagnsåkande med Joakim Thåström i den fenomenala staden Amsterdam (där finns 1000 barer, bara en sådan sak!) längre fram. Men först går vi tillbaka ett knappt dygn. Till ett samtal på en av hans nya favoritkrogar, en indisk historia på cityesplanaden Nieuwezijds Voorburgwal:
Ständigt går rykten av typ “Nu ska inte Thåström ge några fler intervjuer”. Ändå sitter vi här. Har du ändrat dig eller lyckas man ständigt övertala dig?
— Jag vill inte göra intervjuer. Men jag blir ständigt övertygad av skivbolaget om att jag är “tvungen”. Som alla vet ligger jag på ett väldigt fattigt bolag (Mistlur), som kanske inte har råd med den där… kalla det “PR-apparaten”… som man skulle vilja ha. Så jag får stå ut. Men det är ju inget jag gillar precis!
Men du gör ju till och med många intervjuer. Vid förra plattan (första soloalbumet) gjorde du väl fler än du gjorde totalt under alla år med Ebba Grön och Imperiet. Det var ju regelrätta löpande-band-sittningar med pressen?
— Jo, det blev väl så, jag lät mig övertygas. Men jag tycker att jag sagt det mesta. Har svårt att överhuvudtaget känna mig så jättevaken när jag får frågor om varför jag låter si och så och varför jag gjort det och det. På nåt sätt är jag less. De fem första åren var det OK, men nu…
Under de fem första åren gjorde du väl knappt några intervjuer?
— … Okej då. De två första åren var det rätt sjysst. Sedan blev jag trött på det…
Är det aldrig stimulerande? Fungerar det aldrig som en slags “summering” av dina egna tankar?
— Ibland kan det vara kul. Men oftast känns det som slöseri med tid. Jag kan sitta och tänka: “Den här tiden kan jag använda bättre…” Men folk måste ju få reda på att jag gjort en ny singel!
Hur skulle du jobba om Mistlur hade större resurser?
— Då skulle alla stora reklamplatser i landet vara täckta med information. Och så skulle det helt enkelt vara fler människor som jobbade mot till exempel media. Mistlur har inte personal nog, inte tillräckligt mycket folk helt enkelt, för att kunna jobba så mycket med sånt.
Så du fantiserar ibland om att ha en stor PR-apparat bakom dig?
— Inte om du anspelar på att jag skulle vilja ligga på WEA eller så. Det är jag inte intresserad av. Visst händer det att jag tänker: “Fan, att jag måste sitta genom allt detta tugg!”. Men rent konstnärligt har jag det perfekt på Mistlur. Jag får göra vad jag vill hela tiden. Vad jag kan komma ihåg så har jag har aldrig fått ett nej från Peter Yngen (Mistlurs ägare). Alla mina idéer kan jag genomföra. Det värdesätter jag mycket mer än det vi var inne på förut — det rent kommersiella.
Du har väl varit lite privilegierad eftersom du varit Mistlurs enda säljande artist?
— Kanske. Åtminstone så var jag den enda Mistlur-artisten som sålde innan Telegram-etiketten kom in i handlingen. Fan, jag sa artist om mig själv… bäst att se upp!
Vad är det du inte kunnat genomföra beroende på de bristande resurserna? Hade Joakim Thåström varit en bättre säljande artist om du till exempel kunnat göra en spektakulär video istället för lågbudgetfilmer som den till “Karenina”? (“Listan”-videon till Karenina kostade mindre än 10.000 kronor att spela in. Att jämföra med de 200.000 som behövdes för Creeps video till “Ooh — I like it”!)
— Nä, det har jag svårt att tro. Video i Sverige är ju bara flugskit. Man ägnar två månader åt en video. Sedan visas den två gånger. Det är ju löjligt! Det finns ingen marknad för video i Sverige.
Å andra sidan fick du ju efter visningen i TV:s “Rikets kultur” reda på vad texten till “Alla vill till himlen” handlar om…
— Ja, det var ju intressant i och för sig. Poeten Clemens Altgård hade en jävligt spacead analys. Jag hade inte tänkt på hälften av vad han sa. Men hur många ser “Rikets kultur”. 25 000?
Är allt detta skäl till att du för en tid flyttat till Amsterdam? Alla dessa hinder som du talar om?
— … Nä, hindren är nog i första hand inspirationsmässiga. Jag känner att jag måste röra på mig. Både personligen och rent musikaliskt har jag känt det så. Jag har velat flytta utomlands länge. Jag har bara inte hittat rätt tillfälle tidigare. Det är ju jävligt marigt att bara dra iväg när man spelar i ett band.
Men varför just vintern 1990?
— Varför just nu… ett skäl är väl att mitt liv i Sverige blivit alltmer folkskyggt. Jag går bara på tre krogar. Går bara på dom och dom gatorna. Tycker inte om att bli igenkänd. Det är bara jävligt pinsamt. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av att vara popstjärna. Jag är ju bara intresserad av att göra saker som jag får ut någonting av själv. Musiken är ju så stor del av mitt liv. Det är ju den som gett mig mest hittills.
Känner du att du drar dig undan mer och mer hemma i Sverige?
— Ja, det gör jag verkligen. Jag är ju aldrig nere på stan överhuvudtaget när jag är i Stockholm. Bara på Söder. Det är inget kul att känna den sortens… rädsla för omgivningen. Men offentligheten är väl något man får käka. För jag vill ju sälja plattor. Det blir någon slags kontradiktion där.
Men var det inte värre “förr”, under Ebba Grön-tiden eller när Imperiet var som störst?
— Tillfälligt var det kanske värre efter “Märk hur vår skugga”, men i stort blir det bara jobbigare för varje år. Det blir fler och fler som känner igen en. Det kommer ju nya varje år… (skratt)
Läser du om andra musikers liv?
— Ibland…
Vad tycker du då — tycker du synd om dom som är “mediastormade”?
— Haha, “tycker synd om”… Vissa säger ju att dom gillar det. Dom kan man väl inte tycka synd om. Jag har ju hållit på så länge. Tio år för fan! En sån som Orup har ju bara varit uppmärksammad i ett par år. För honom är ju hela grejen rätt ny…
Vad säger du om din första period som soloartist?
— Jag trodde att jag skulle vara mera nöjd. Att jag till exempel skulle digga plattan mer. Men det gör jag inte alls. Jag har inte lyssnat på den så mycket så det ligger väl nära till att ta fram det negativa. Men den är lite “slät”.
Vad var bra på den?
— “Djävulen och jag”, fast den kunde varit ännu bättre. “Alla vill till himlen”, remixen av “Stå aldrig still”. Den älskar jag, jag önskar jag kommit på den varianten själv! Och nån låt till kanske…
Vad är inte bra?
— Den skulle varit kaxigare. Nu är jag på väg dit…
Nya singeln “Alla har fel” är ungefär motsatsen till de lite sötsliskiga balladerna på förra plattan…
— Det är ju skönt att höra…
Ville du detta redan då?
— Jag plockade väl med några för snälla prylar då. Det är väl bara att erkänna. Dom har jag sållat bort nu. Dom finns inte ens på kartan nu. Det går ju inte att hålla på med sånt, för fan. Jag är ju 33 bast nu…
För bara ett par år sedan sa du att du inte “kunde” hålla på med rock’n’roll för att du var 31! Hur ska du ha det?
— … Jag har helt vänt där. Helt och hållet. Den musik som jag är intresserad av nuförtiden är jävligt mycket brutalare. På nåt sätt kändes det väl som om jag ville flytta hit för att komma närmare någon slags europeisk rock’n’roll.
Har det blivit så?
— Absolut. För det första är det enklare att hitta den här. Jag går ut. Jag träffar människor som håller på med sånt. Det blir mycket mer levande för mig. Hemma stod det still. Jag kände att jag måste bryta mig ut. Man får ju inga större kickar av att lyssna på gamla Stones-plattor hela tiden! Förresten, skriv nya Stones-plattor!
Varför finns det så lite aggressiv rockmusik i Sverige? Vi brukar ju vara mästare på att importera trender. Men det finns varken någon aggressiv hip hop eller nånting begåvat i “body music”-området?
— För det första brukar det ju ta ett par år innan det händer något. Dessutom finns det väl en del tunga prylar i Göteborg. Mobile Whorehouse till exempel…
Vad finns det här nere som är bra?
— Ett gäng som kallar sig Urban Dance Squad är jävligt tunga. Dom har sättning på bas, trummor, gitarr och sång. Och en snubbe som scratchar och kör lite synt. Det är absolut den bästa hip hop-platta jag har hört. Public Enemy kan gå och gömma sig! Den ska du absolut köpa!
Vad tycker du annars om de mer aggressiva amerikanska hip hop-projekten?
— Oftast tycker jag att det blir rätt segt på platta. Jungle Brothers och Public Enemy kan vara fräcka med en stor discoanläggning. Och jag köper alltid de där plattorna. Men dom står olyssnade hemma…
Vad lyssnar du på för musik nuförtiden?
— KMFDM från Västtyskland, Meat Beat Manifesto, Nitzer Ebb, Tin Machine (senast i morse) den är fortfarande svinbra! Young Gods och (Einstürzende) Neubauten lyssnar jag fortfarande på, Big Audio Dynamite…
Ingen pop?
— Big Audio Dymamite är väl pop?
Men jag menar klassiskt popsmidade?
— Är inte Mick Jones en melodismidare? Det tycker jag! Men de övriga är väl inga melodimästare precis…
Hårdrockfunken på “Alla har fel” har ju ändå inte så mycket med de här namnen att skaffa. Det låter ju nästan som en lite mer ljusskygg upplaga av Electric Boys?
— Det kan nog stämma. För jag lyssnar rätt mycket på till exempel Red Hot Chilli Peppers. Och på Napalm Death och Godflesh…
På nya singeln finns frasen “Greta Garbo eller Gud”. Vad sa du när du fick reda på att Garbo avlidit?
— … Jag vet inte. Jag hörde det väl redan då samma kväll. Men jag kopplade väl det inte direkt till texten. Faktiskt inte. Det var min holländske tekniker Hans som ringde och sa: “Nu måste du få ut den snabbt, så att dom inte tror att det är spekulation i Garbo!”. Det skulle vara jävligt pinsamt…
Så du tror att någon kan vara så dum att han eller hon tror att den är inspelad efter Garbos död?
— Tror? Jag vet…
Vad innehåller de andra texterna på den kommande plattan?
— För det första har jag upptäckt att det är rätt svårt att skriva texter…
Det har du upptäckt för första gången…
— Precis! (skratt) Ett par handlar väl om Sverige. Dom är inte speciellt personliga. Jag har väl lämnat det där med att sitta och titta ner i ett vinglas…
“Alla har fel” är väl bland det mest konkreta, tydliga, du gjort på länge?
— Vadd “konkreta”? Målsättningen var att den skulle bli lite rolig. Läser man bara texten är den lite kul: “Om du är hipp eller slut — Greta Garbo eller Gud”. Det är väl kul? Det är inget seriöst i det. Bara lite roliga formuleringar. En jävla “rock’n’roll-dans-text-låt”. Jag är rätt glad över formuleringar som “Jag är i TV 3, jag är Hans Holmér”. Jag höll på att garva ihjäl mig…
Men det låter ju inte precis som någon komedi när du skriker ut orden?
— Nej, det kan kanske vara så. Man kanske inte fnittrar när man hör mig skrika texten…
För att gå in på “really heavy stuff”: Vad säger du, som i 12 år av texter ironiserat över prydliga Sverige, nu när alla och envar kan se att Kungadömet Sverige inte var så rumsrent som vi kälkborgare trodde?
— Jag flyttade ifrån Sverige. Det är väl ett slags svar. Och jag tror fortfarande att människor tycker att Sverige är något jättefint och snällt och trevligt. Det är väl heller aldrig någon som trott på politiker?
Tror du att du kommer fortsätta att skriva om Sverige?
— Det tror jag nog. Om Sverige, fast inte som förr. De flesta gamla texterna är ju rätt löjliga idag. Rätt plumpa. När jag åkte iväg tänkte jag faktiskt att “minst ett par texter om Sverige måste det bli!”. Problemet är bara att jag fått ihop en halv “sverigetext” så här långt! (skratt)
Vad i Sverige vill du skildra?
— Bland annat den svenska attityden att ständigt vilja stävja alla slags spontana yttringar. Så är det väl överallt. Men i Sverige är det ju extremt. Det har jag inte minst fått klart för mig sedan jag kom hit. Det är ju en jävla annorlunda atmosfär här. Det får man bara hacka i sig. Man behöver inte åka till Amsterdam för att upptäcka att det svenska samhället gett sig fan på att det ska vara lite tråkigt i det där jävla landet. Jag läste Dagens Nyheters “På stan”-bilaga när jag var hemma senast. Jublande rubriker sa att “så och så festligt ska det bli på så och så många utebarer i sommar”. Men så kommer man till ölpriserna: 51 spänn, 52, 49… billigaste pris är 42! Det är ju inget annat än kriminellt!
Men det blir svårare och svårare att skriva “kritiska” texter?
— Ja, absolut. Det var ju enklare att på punktiden bröla “Allt är fel”. Det är ju mycket svårare att vara subtil och konkret på samma gång. Ibland tänker jag “nu ska jag engagera mig och hänga med”. Men lika ofta skiter jag i det. Folk glömmer ju ändå bort allting nästa dag. Sossarna kan ju göra vad som helst. Nästa dag är det ändå förlåtet och OK…
För att avsluta med ett aningen lättsammare ämne: har du lärt dig någon holländska än?
— Ja visst fan har jag det!
Ljuger du?
— Njae… det går väl si och så. I’m picking up you know… Men det blir ju så att man pratar engelska med folk. Holland är ju ett land där dom nästan skryter med sina språkkunskaper. Därför klarar man sig bra ändå. Jag har träffat svenskar som bott här både tre och sex år och som inte kan snacka holländska alls. Och än så länge skulle det ju spricka rätt ordentligt om jag snackade holländska. Det skulle inte bli så mycket sagt. Men jag tittar ju på TV och hör holländska hela tiden, så lite hajar jag. Och jag har bandat av en Linguaphonekurs. Men den var så jävla tråkig att jag inte pallat att lyssna på den ännu. Dessutom vet jag ju inte om jag ska vara kvar här. An så länge ser jag det som att jag bara är här “för en tid så får vi se sedan”…

NÅGRA AMSTERDAMKANALER senare sitter vi vid bardisken på en av Thåströms nya favoritcaféer. Den ligger i det bohemiska (men även yuppiesmittade) före detta ghettoområdet Jordaan. Medan Amstelölet glider ner dyker förvarningarna om nya plattan upp. För det nya albumet kommer att bli mycket tungt om “Pimme” får som han vill.
Redan “Alla har fel” är en låt av det slag som är nästan omöjlig att beskriva i termer som “bra” eller “dålig”. Den bara brakar på i gränslandet mellan datoriserad hårdrock och vit funk. Att singeln är det mest “okommersiella” som Thåström släppt under 12 år som skivartist behöver kanske inte tilläggas?
Augusti-plattan är när vi träffas alltså bara halvskriven. Därför vill Thåström inte spekulera i om singeln är “typisk”. “Det blir säkert några tyngre saker. Om det blir mer ‘pompöst’? Jag är väl för fan inte Genesis heller! Men det blir mycket gitarrer”.
Jag kan inte låta bli att bli imponerad av det faktumet. Jag menar, killen skulle ju kunna spela in en rak, simpel pop-platta med Bruce Spector-produktion och sälja minst 100.000 skivor.
Istället ger han sig in i ett aggressivt musikland som inte ens den svenska förmenta underground-scenen vågar ta i med tång. Och säljer kanske 20.000. Det måste man väl beundra?
Framförallt är det fräckt att han fortsätter vara så — hans eget favoritord är det mest träffande — kaxig. “Jag har Kvarnen som stamkrog fast alla vet att jag håller på Djurgårn’. Men jag är väl så kaxig att ingen slänger ut mig”, garvar han. (Kvarnen vid Medborgarplatsen i Stockholm är Hammarbyfansens nästintill “heliga” stamkrog — Slitz anmärkning).
Den sortens sturska uppträdande har på gott och ont varit ett slags varumärke för Thåström genom åren med Ebba Grön, Rymdimperiet, Imperiet och sedan ett par år på egen hand:
På gott eftersom han, och bara han, under dessa dussin år i Sverige personifierat vad rock’n’roll är: kompromisslöst högljutt larm och betongfast integritet.
På ont eftersom det inneburit att han orättvist, och aningen självförvållat, blivit till ett slags ställföreträdande “ståkkholmsjääävel”.
I slutet av 1989 fick det som följd att han, i en småstad, av en självutnämnd “polis” provocerades till några dumheter (i stort sett hade Thåström sönder ett par glasögon!) som förärades hjärnblödningsrubriker som “Rockstjärna misshandlade hotellägare”. En sak som nu lyckligtvis är utagerad utan att Thåström hamnade i brottsregistret.
Länge var baksidan av denna slags dubbelbottnade “berömmelse” inget som bekymrade Thåström. Ebba Grön, och även tidiga Imperiet, var en mission med uppdraget att provocera och attackera. I såväl ord, musik som handling.
Idag nöjer sig Thåström med att i första hand vara offensiv i musikspråket. Men det vill tydligen inte Sverige upptäcka. Med följder som det ovannämnda och att han ständigt förutsätts vilja diskutera sin ståndpunkt. “En fredagkväll kan jag bara inte gå ut hemma. Det är för påfrestande med alla som gapar” stönar han.
Och nu finns han alltså delvis som en följd av detta i Holland. Kanske finns han där för åtskillig tid. Riktigt klart är bara att han återvänder för sommarens folkparks-odyssé. Inte ens det kommande albumet, hans andra under eget namn, gör han i Stockholm. Istället har han valt den studio i holländska Eindhoven där han och medmusikern Ulf Sandqvist spelade in singeln. (“Det var så kallt att jag trodde att jag skulle dö, men det var billigt och bra. Jag är ju inte en sån som diggar Polar-studion och såna ställen.”)
I Amsterdam lever han ett lugnare liv än på åtskilliga år (“Jag har inte tid att röja, jag förutsätts hålla på med pop”). Så när han inte “håller på med pop” umgås han med Amanda Ooms eller tittar på Eurosport på kabel-TV. Ett litet problem bara: den evigt otekniske Thåström har inte lyckats koda in den engelskspråkiga speakertexten för sportkanalen. Så han får hålla till godo med holländsk dito… Han mår också synbarligen bättre. Hur är det nu man brukar säga? “Han ser ut att må oförskämt bra!” (Själv säger han “Jag har inte mått så bra på länge. Jag sover till och med. Jag sover som fan!”)
Men så var det ju det där med spårvagnsincidenten: Minuterna efter den tystnad som inledde den här texten får några killar längre fram i vagnen syn på Thåström. Med sin mörka kalufs, blixtrande ögon, sturska uppsyn, spetsiga engelska skor, bruna skinnjacka och strama raka gubbrallor väcker han uppmärksamhet även på Linnaeusstraat i Amsterdam. Det noterar de tre holländska hip hop-killarna som står tio meter bort i ekipaget. Och trots att Thåström ståtar med en inhandlad Ajax-keps stegar den mörkhyade trion fram och frågar: “Do you support Roda?”. Thåström iakttar killarna under ett par sekunder. Sedan höjer han ena handen till ett slarvigt peacetecken och stönar “Guys… give me a break!”.