TIN MACHINE
Tin Machine
(EMI)

David Bowie är ”tillbaka”. Det vill säga den David Bowie som stod för markeringar som ”Ziggy Stardust”, ”Young Americans”, ”Low”, ”Heroes” och ”Let’s dance”. Åtminstone tycks den Bowie vilja komma tillbaka, och göra avbön efter kommersiellt tänkta (men misslyckade) eftergifter som ”Tonight” och ”Never let me down”. Man kan anta att han lyckas, men tyvärr kan Slitz på grund av sin tidiga pressläggning (vi har bara kunnat höra fem låtar) varken recensera eller betygsätta det projekt som heter Tin Machine.
Tin Machine lanseras som en grupp vilken som helst, i vilken David Bowie råkar vara sångare och huvudsaklig låtskrivare. Rytmsektionen bestar av bröderna Sales, som han senast samarbetade med på Iggy Pops ”Lust for life” 1977 (sedermera har de varit med i Paris, och basisten Tony Sales var med och bildade Todd Rundgrens Utopia för miljoner år sedan). Gitarristen Reeves Gabrels kommer närmast från Rubber Rodeo, tillsammans har han och Bowie skrivit tre låtar. Carlos Alomar är som bortflugen efter det samarbete som inleddes 1975.
Skivans öppningsspår ”Heaven’s in here” förbryllar med en jazzrock som man trodde självdog 1973. Så finns ”Prisoner of love”, en avskalad, ren och fin melodi med ljuvliga gitarrer. En rockig och Bowie-typisk tolkning av Lennons ”Working class hero” som kanske fungerar i sammanhanget på denna LP. En pampig och hypnotisk skrikare i bästa ”Heroes”- och ”Ashes to ashes”-traditionen vid namn ”Amazing”. Och en mycket ”streetwise”, punkig hårdrockare, ”Under the God”, i vilken David Bowie tycks göra upp med sitt gamla fascist-flörteri (”Fascist flare is fashion cool”) genom att öppna alla fönster på vid gavel.
Summa summarum: Hopp för framtiden, från en man vi trodde var död, med något som tycks vara en lyckad korsning av de bästa stunderna på ”Scary monsters” och ”Let’s dance”.