THE STYLE COUNCIL
Greatest hits vol I
(Polydor)
**

DEPECHE MODE
101
(Sonet)
***

Paul Weller har i sig den ångest som tvingar vissa människor att ständigt sträva framåt. Det är en tillgång, eller var åtminstone det under The Jams tid, då denna ångest drev honom från punk till pop till psykedelia till soul (och icke att förglömma, Englands absoluta poptopp). Sedan drev den honom till organisten Mick Talbot och tillsammans har de som kapellmästare i The Style Council vandrat rakt ner i ingenstans.
Trots usla singlar och ohyggliga pretentioner har TSC åstadkommit säkert tio låtar som jag aldrig skulle vilja leva utan, varför man kan påstå att det hade varit möjligt att göra en homogen tillbakablick på de sex år som gått. Istället har man gjort en skiva på singlar som varken ”borde vara” eller har varit hitlåtar, som kallas ”Greatest hits” (volym ett!!!). Och till råga på allt har någon klåfingrig fjant (säkert Weller själv) mixtrat med nästan varenda låt, lagt till nya ljud och ny ”improviserande” sång.
Världen behöver en Weller. Och Weller behöver mest av allt en manager.
Liveplattor är inte något jag flaggar för, men när Depeche Mode blir mer pretentiösa än någonsin (”101” är även en sevärd video av D A Pennebaker) och gör en dubbel (!) live-LP blir det faktiskt inget annat än en genomarbetad och heltäckande dokumentation av gruppens karriär. Själva konserten måste ha varit urtrist för den som kan låtarna (eftersom allt är programmerat), men paradoxen är att ”live”-LP:n blir en utmärkt greatest hits-samling, med bra låtar; bra sång och bra ljud. Och kan det innebära att ”Everything counts” äntligen blir en jättehit världen över spelar det ingen roll hur gement kommersiellt tänkt denna utgivning är.