THE CURE
Disintegration
(Polygram)
***

”Fat Bob” har problem. Han drömmer om stora spindlar och knivar och folk som hänger upp honom i taket och pinar honom. Eftersom han envisas med att göra ohyggligt deprimerande och tråkiga texter om dessa sina mardrömmar, samtidigt som musiken texterna skall illustrera är romantisk, flytande och flummig som en Pink Floyd-gris 1975, ger han även sina lyssnare problem.
Det är nämligen lätt att tröttna på denne märkvärdige mans nojor, samtidigt som musiken på ”Disintegration” för varje lyssning kryper närmare in på en. Men skivan kommer inte i närheten av det lysande kaleidoskopet ”The head on the door” från 1985, åtminstone inte i fråga om att innehålla singlar eller låtar man minns.
Som LP är ”Disintegration” dock mer sammansatt, med höjdpunkter i den tämligen humoristiska (!) ”Lullaby” och den bombastiska ”Fascination street”, med övriga spår som en evigt malande meditationskurs.
När dubbeln ”Kiss me, kiss me, kiss me” kom 1987 betraktade jag den som årets händelse och gav den överbetyg. Sedan dess har jag inte hört hela skivan rakt igenom en enda gång. Det skall bli intressant att se hur många gånger jag frivilligt kommer att utsätta mig för Smiths ”bad-trip-music” den här gången.