STAN RIDGWAY
Mosquitos
(IRS/EMI)
****

En man stänger sin bar och försöker locka med sig servitrisen på lite vänsterprassel. Någon annanstans förbereder i samma ögonblick ett mystiskt gäng insmugglingen av en last ”underliga varor från en exotisk lokal”. I ensamma staden står dammet högt i kaffekopparna i den övergivna munkshopen.
Stan Ridgway tillhör den ytterst begränsade skara rockpoeter som har en helt egen stil. I hans texter kryllar det av personligheter, incidenter och stämningar. Ibland kan en text vara som ett utdrag ur en Chandler-deckare, i nästa ögonblick tror man snarare att det handlar om manuset till en spännande filmscen. Allt berättat med en sträv röst som verkar hämtad ur munnen på filmskådespelaren James Stewart.
Detta kopplar han sedan till en lika säregen och bildrik popmusik. Där country och blues på något vis lyckas samarbeta med blankpolerad teknologi.
På solopremiären ”The Big heat” (han hade dessförinnan gjort två album med gruppen Wall of Voodoo) fulländade han sin teknik i briljanta alster som titellåten, ”Drive she said” och hitsingeln ”Camouflage”.
”Mosquitos” innebär mer av samma sak. Ibland är Ridgways idéer på de nya inspelningarna så snarlika de på ”Big heat” att de blir svåra att skilja åt.
Men formulan håller för ännu en leverans. Och trots att ”Mosquitos” låtmässigt inte matchar premiären (som i dag känns definitivt femstjärnig) är den ändå en av de mest säregna och underhållande plattorna som kommit den här våren.
”Sometimes late at night I can see streets like no one else can” sjunger Ridgway i ”Newspapers”. Det går inte att beskriva honom mer träffsäkert än så.