NENEH CHERRY
Raw like sushi
(Circa/Virgin)
**

Ett halvår efter att den släpptes känns ”Buffalo stance” fortfarande så stark att den slår undan fötterna på mig varje gång jag hör den.
Så smart. Så begåvad. Så fruktansvärt effektiv. Självsäker hiphop, klassisk pop, sorgsen New Order-gitarr; allt komprimerat till en fyraminuterstripp rätt in i evigheten.
Och mitt i allt, Neneh Cherry själv; den perfekta scenpersonligheten; så strålande att hon får 99 av 100 sångerskor att blekna.
Förväntningarna var därför inte låga på den här debut-LP:n.
Förväntningarna var orimliga.
För vem kan göra en ny ”Buffalo stance”?
Ingen. Inte ens Neneh Cherry.
Vad vi istället får är en halvhygglig debut från en lovande artist, knappast något mer.
Neneh Cherrys styrka är kombinationen av rap och traditionell soul. Det var det som lyfte ”Buffalo stance” — och det är det man saknar mest på ”Raw like sushi”.
När hon ”bara” rappar bleknar hon i jämförelse med till exempel Roxannne Shanta och Cookie Crew. När hon ”bara” sjunger märker man att det är utstrålningen och inte rösten som gör henne till den stora artist hon tveklöst är.
Låtmaterialet är heller inte vad det borde ha varit. Kanske är det framstressat, kanske är det fel någon annanstans, men med undantag för ”Heart” (bra latindisco) och ”So here I come” (bra hiphop) är det blekt och jämntjockt.
Vad Neneh Cherry behöver är en riktigt bra låtskrivarpartner.
Stephen Bray? Patrick Leonard?
Kan de göra underverk med Madonna borde de kunna göra detsamma med hennes enda kvinnliga konkurrentartist.