Namn: Johan Kinde. Ålder: 24. Förr: Svensk rockdandy i Lustans Lakejer. Nu: På egna ben, det första tärningskastet är en singel, Bakom din rygg.

Det första jag vill fråga Johan Kinde, när han sitter mitt emot mig på en restaurang vid Stureplan i Stockholm, är ifall han kommer ihåg hur det gick till när han skrev Skuggan av ett tvivel.
För det har jag tidigare aldrig gjort.
Varför skulle då det vara så intressant?
Skälet är att ända sedan jag hörde den för första gången sommaren 1981, har klassat den som nummer ett bland svenska popsinglar.
Och eftersom Johan Kinde är en av de svenska kompositörer jag följt bäst under 80-talet, inbillar jag mig kunna hans katalog.
Det är förstås inte något briljant sätt att inleda ett samtal. Som bör handla om Johan Kindes återkomst efter två år i det tysta. Återkomsten sker i form av en singel, Bakom din rygg, och är producerad av Johan Ekelund (Ratata).
Men har en artist fem LP-skivor bakom sig och gör ett slags comeback vid 24 års ålder, då får den artisten, som för övrigt är lätt solbränd efter två veckors vistelse utomlands, också finna sig i att vara föremål för en hel del andra frågor.
Men, det är ändå bäst att vi klarar av det här med Skuggan av ett tvivel först:
— Vet du vad den är influerad av? Cockney Rebels Psychomodo. Melodin är ganska rakt av. Jag kom på den på bussen, 16.23:an från Åkersberga till plugget. Det var den första durlåten jag skrev på ett bra tag. På Lustans tre första LP är det förresten bara moll.
Så var det avklarat. Därmed kan vi fortsätta där vi ”borde” inlett:
Varför har du varit borta så länge?
— För att jag inte har haft något skivkontrakt. Och det har tagit sin tid att samla ihop material. I slutet av Lustans var vi ju två som skrev låtarna, då kunde vi bolla materialet mot varandra. Nu är jag ensam och då måste jag spela in allting för att få någon reaktion från t ex Mauro (Scocco), Orup eller ett skivbolag. Och efter fem plattor vill man göra något nytt, men samtidigt personligt. Då tar det sin tid. Dessutom har jag lärt mig att göra demos, något jag aldrig gjort förut. Tidigare kunde jag inte ens sköta en porta-bandspelare.
Du har ju regelbundet släppt skivor med Lustans Lakejer sedan du var 17 år. Helt plötsligt var Johan Kinde inte längre önskvärd. Hur kändes det, var det att komma tillbaka till ”verkligheten”?
— Precis. Men jag tycker att det är bra att det har tagit så lång tid, för materialet har fått en annan karaktär. Bitvis har det markant blivit en annorlunda stil som fortfarande känns som jag själv. När Lustans lade av försvann ju också Stranded (skivbolag). Hade Stranded funnits kvar hade jag kanske fått göra något direkt. Men i och med att det har tagit sin tid är intresset för mig ganska stort.
Hur hamnade du på WEA?
— Precis som Orup hade jag stöd av en kille som heter Leffe Käck på Sweden Music. Han är ung och har spelat själv och har en offensiv syn. Och så har han bland annat inrett en liten demostudio ute i Solna, där Orup och jag och många andra gör mer seriösa demos. Som sista låt på demon tog jag med vad jag tyckte var en stark LP-låt. Men Leffe tyckte att det var en singel och sa att den var skitbra. Diverse folk fick höra den och till slut också Sanji Tandan på WEA.
Redan för ett år sedan var snacket uppe om att du ville spela in med Johan Ekelund. Är det delvis hans tidsbrist som fått dig att dra ut på tiden?
— Jag har mycket starkare låtar nu. Som medlem i Ratata och i deras position har Johan många anbud, tror jag. Då kan jag förstå att han vill ha ett starkt material innan han spelar in. Vi kollar också vilken låt som ska vara uppföljare. Det gäller att dom säljer bra för att det ska bli en LP i höst. Jag har släppt fem LP och vill inte släppa ytterligare en bara för sakens skull, jag vill att den ska sälja också. Det är ett ganska viktigt läge för mig.
Har det inte varit jobbigt att skriva låtar när du inte har haft något skivkontrakt?
— Det har varit jävligt jobbigt.
Varifrån hämtar man inspiration en sådan gång?
— Dels i känslan att skriva en låt, det är en otrolig känsla. Ibland går det så lätt att det är löjligt och det är då det blir bra. Jag tror det är en lika stor känsla som att få barn, man blir stolt att man fortfarande kan. Jag var väldigt håglös ett tag förra våren, jag skrev låtar och gjorde demos och inget verkade hända. Då gjorde jag en spelning på Ritz med Orup. Jag var skitnervös för att stå på scen igen, trots att det bara var knappt ett år innan som Lustans gjorde sitt sista gig. Men då kände jag när jag stod på scenen att det var jättekul, att jag fortfarande behärskar det. Det är mycket såna saker som gör att man orkar.
Du saknar livespelandet?
— Oja, framförallt under sista upplagan av Lustans hade vi så kul.

Switchboard Johan

Vad har du lyssnat på för musik under uppehållet?
— Som alla andra! Det blir mer och mer att jag lyssnar på svart musik. Ända sedan Purple Rain (Prince) kom har jag varit fascinerad av att kombinera svart och vitt. All bra rockmusik är så. Till och med Beatles, åtminstone i början, hade rätt mycket soul i sig. Sista tiden har det varit Alexander O’Neal nästan hela tiden.
Vad lever du av, royalties?
— Dels det. Förra våren arbetade jag som scenarbetare på operan och så har jag jobbat som växeltelefonist, vilket var skittråkigt. Men att jobba på operan var roligt.
Det måste väl vara en ovanlig sits för dig att jobba. Du har spelat i ett band med skivkontrakt sedan du var 17 år:
— Det var rätt nyttigt att träffa andra människor. Jag gillar de flesta människorna i rockbranschen. Där har alla människor det ganska bra, ofta gott om pengar och det är lätt att vara trevlig när man står på krogen eller är i en studio. Så kommer jag ut i ”vanliga” världen och möter en massa som är vänliga, de flesta är goda. Det känns skönt att vara ”vanlig”. Jag har i och för sig alltid ansett mig som vanlig, ibland har jag utpekats för någonting annat i tidningarna.
Du bor i stan. Är du ofta i dina hemtrakter i Åkersberga?
— Nej. Jag åker ut ibland när jag är lite matt av att ha jobbat och festat mycket. Då åker jag och hälsar på mamma, tar det lugnt och spelar kort. Men jag har kommit på att det går lättare att skriva i stan där jag är ensam. Jag kommer på låtar på dom mest konstiga tillfällen. Jag skulle träffa Mauro på Söders Hjärta en tisdag. Jag gick nerför Östermalms tunnelbanestation och hörde att ett tåg var på väg in så jag började att springa. Precis innan hade jag börjat fundera på en melodisnutt. Men jag hann in i tåget och andades ut och upptäckte att melodin fanns kvar. Så kan man då sitta i timmar vid ett piano och kommer ingenstans.
Vad gör du annars förutom att skriva låtar?
— Före jul jobbade jag som växeltelefonist. Sedan fick jag en del royalties så jag åkte till Lanzarote med Orup. Efter det att jag kom hem har jag förberett och spelat in singeln. Men samtidigt har man ont om pengar. Det kommer royalties två gånger om året, inga stora summor, men det räcker till två veckor på Lanzarote…
Vad gjorde ni där?
— Vi hade jävligt kul och festade ganska mycket. Vi träffade Marie Fredriksson, hennes kille och Anders Herrlin från Gyllene Tider. Marie har jag träffat lite på caféet och Orup och Marie träffades på Rock runt riket. Anders Herrlin hade jag tidigare inte träffat. Han var askul. Det är kul när man träffar människor som varit i samma bransch väldigt länge, men har en helt annan bakgrund. Bara för att Anders Herrlin spelade bas i Gyllene Tider tror man sig veta att han ska gilla pop. Men han är hip hop-freak och lyssnade på mina kassetter med Alexander O’Neal och allt möjligt. Vi ska faktiskt ut i kväll.
Umgås du med någon från tiden med Lustans Lakejer?
— Anders (Ericson) och jag träffas. Men han studerar juridik så det blir alltför sällan. Anders är en otrolig snubbe. Om vi skulle träffas efter tio år skulle jag hålla av honom otroligt mycket. Han är speciell, känns som en vän för livet. Sista upplagan av bandet träffas ju ibland. När jag ska sätta ihop ett band igen vågar jag inte ens drömma om att få den personkemi vi hade mot slutet inom bandet. Det var som en skolresa med bara killar och där det var tillåtet att dricka. Och ingen lärarinna var med…
Du fyller 25 år i år. Hur tänker du fira det?
— Jag fyller i maj. Jag misstänker att det kan bli något bakom min rygg. Orup går och småler så fort det förs på tal, för Orups flickvän Sofia fyller år samma dag som jag.

Vild period

Hur känns det att bli 25?, det är ju trots allt en ålder man talar om:
— Det känns okej. Springsteen gjorde Born To Run och Bowie gjorde Ziggy Stardust när de var 25. Det är konstigt kanske, men jag har haft som mål att göra en stark LP under det år jag är 25.
— Jag tycker att mycket av det som finns på Sinnenas rike (Lustans sista LP som kom 1985) är jävligt bra, och många av texterna är jag fortfarande mycket nöjd med. Det var en ganska vild period av mitt liv, många kvinnor och krogar. Det var en färgstark tid, men inte så att vi misskötte oss. Bland dom bästa raderna skrevs väldigt hektiskt. Det är delar ur Stormen som jag skrev när jag kom hem packad. När jag vaknade på morgonen kom jag nästan inte ihåg det. På det sättet är det roligt att skriva hektiskt när man inte har riktig kontroll över sitt liv, som också beskrivs i Stjärna i rännsten.
Är Sinnenas rike det närmaste Johan Kinde har kommit Johan Kinde?, om du förstår vad jag menar:
— Ja, verkligen. Dom första skivorna har ju sin charm, där är det en ung man med drömmar och visioner. Förvånansvärt mycket av det jag skrev då har slagit in. Saker som jag inte hade varit med om när jag skrev det. Stilla nätter skrev jag när jag var 15 år, innan jag ens hade legat med en tjej. Sista versen där tycker jag fortfarande är en ganska fin beskrivning av älskog, av fysisk kärlek.
Tidiga låtar som Se men inte röra handlar om ett jet set-liv. Ett liv som du några år senare mer eller mindre kom att leva:
— Ja, och som då skrevs som klipp ur veckotidningar. Jag var 14 när jag skrev den, jag satt i Åkersberga och läste om diskoteklivet och allt runt omkring. Det är ganska lustigt! Det blev en brytning vid En plats i solen (Lustans tredje LP, 1982) där jag började skriva mer om kärlek. Eftersom jag själv vet hur jag kände då, kan jag också förstå varför jag skrev så. Det är mycket distanslös kärlek till en och samma person, och jag tycker själv att många av texterna är patetiska i dag.
Vad tycker du i dag om anklagelserna för att vara ett fascistband? Påståenden om att ni gjorde Hitler-hälsning åt publiken:
— Jag kommer in och gör en standardrockposé och den beskrivs som fascisthälsning… När den artikeln kom var jag jävligt rasande. Jag träffade killen som skrev den där artikeln vid ett senare tillfälle och han ångrade sig bittert. Han hade förstått senare hur idiotiskt det var.
En cyniker skulle kunna kritisera dig för din hållningslöshet. Det har spänt från Roxy Music, Joy Division, Magazine till Japan, Duran Duran och västkustrock. Håller du med om det?
— Definitivt. Men mycket av det jag gjort nu är faktiskt inte influerat av någonting. Jag lyssnar på grejer som är så långt ifrån det jag skulle kunna göra, hip hop bland annat. Saker som jag aldrig trodde att jag skulle börja gilla. Och jag har ingen tanke på att göra någon Godfather eller Paid In Full, men tycker det är svinbra ändå.
I en intervju för sex år sedan i Schlager, sa du att med bra art direction och ett bra utlandskontrakt kan Lustans lakejer bli ett av 80-talets bästa band. Ett band man blickar tillbaka på, på samma sätt som Roxy Music och David Bowie. Riktigt så gick det nu inte. Vad gick fel?
— Vi fick inget utländsk skivkontrakt och bra art direction… (skratt). Hmm! Vad ska jag säga? Det var väl en dum kommentar… Men samtidigt kan jag säga så att hade vi varit födda i England kanske vi hade varit Duran Duran i stället. Vi hade mycket starkare låtar. Det enda som stämmer med det där i dag är att det är mycket tillfälligheterna som avgör vad som blir stort. Och det har ju gått så långt att folk inte blickar tillbaka på Roxy och Bowie, man har ju tappat så mycket respekt för dem.
Tycker du inte att det fanns en kemi på tidiga studioproduktioner med Lustans lakejer som gick förlorad mot slutet?
— Det kan man säga. Kanske inte på Sinnenas rike, fast den låter traditionell är jag väldigt nöjd med den. Det balla med tidiga Lustans var ju att vi inte kunde så mycket, vi var väl egna. Nu är jag mycket mera musikalisk och kan mer om musik. Samtidigt som det öppnar mycket spärrar det också. Det är svårare att skriva låtar nu. Uppdrag i Genevé skrevs på någon månad, och det är ju den platta som fansen gillar. Dom som gillar ”Lustans Lakejer”. Så här i efterhand tycker jag att Lustans borde ha bytt namn efter En plats i solen, för sedan var det en annan sak. Egentligen är det dom tre första plattorna som är ”Lustans Lakejer”.

Borde bytt namn

Du har aldrig ångrat att du upplöste bandet?
— Nej. Det var jobbiga funderingar under en hel sommar, mitt under en turné då vi hade väldigt kul. Men bland annat hade jag skrivkramp på den tiden och kände att det här hade haft sin tid. Lustans var ju så förknippat med konceptet, och när vi började tumma med det försvann mycket.
Det var kanske då kemin försvann?
— Ja, precis. Lustans var inte ”Lustans” längre. Vi var ett rockband mot slutet med kanske för traditionella låtar. Och dom som verkligen var Lustans-fan ville ju tillbaka till det gamla. Det visste jag att vi aldrig skulle återvända till, det går inte att gå tillbaka och vara 17-18 år igen. Och dom som kanske skulle gillat Sinnenas rike t ex, kanske Lundell- eller Hylander-fans, dom skulle aldrig gett Lustans Lakejer en chans. Dom trodde sig veta vad vi stod för. Vi var fångade i en sorts fälla.
En plats i solen producerades av Richard Barbieri, då medlem i Japan. Fick det mötet dig att ändra din syn på rockmusik?
— Han fick mig att inse att man måste försöka med spontanitet. Efter att plattan spelats in var jag i London och var med på ett rep inför deras sista världsturné. Jag satt i lokalen och kollade på hela setet och var jävligt imponerad. Men sedan såg jag dom på Konserthuset i Stockholm, det var sterilt och det syntes att dom hatade att turnera. Så mitt möte med Barbieri och Japan resulterade i att jag insåg att jag strävade efter någonting annat än dom. Ganska strax därefter började vi dra oss mot lite tyngre musik, vi tog med Anders på gitarr bland annat. Och Japan hade en extremt intellektuell syn på rockmusik, och den synen delar inte jag.
— Ett halvår efter kom reaktionen och hela västkustrocken. Vid jul och nyår 82-83. Jag hade lyssnat på musik bara för att det var den typ av musik jag skulle lyssna på. Jag tyckte inte att Simple Minds och andra grupper gjorde någonting bra trots att jag köpte såna plattor. Jag köpte The Catherine Wheel och My Life In The Bush Of Ghosts för att man skulle gilla det, för att kritikerna gjorde det. Det där tyckte jag var skitsegt. Jag gillar ju låtar. Born To Run fick jag när jag var tolv år och Darkness On The Edge Of Town köpte jag strax innan jag blev punkare. Så det var ganska lätt att återknyta det där på något sätt.
Du sökte ekonomisk linje för att komma ifrån Åkersberga och in till stan:
— Det stämmer. Antingen hamnar man i Tibble i Täby, för övrigt en skola som är känd för snygga brudar, eller inne i stan. Och jag hade turen att komma till stan. Rätt nervöst samtidigt. Jag gick ett år på humanistisk linje i Åkersberga, men dom bad mig sluta eftersom jag var borta så mycket. Men redan då hade jag bestämt mig för att bli artist.
Var du bra i skolan?
— Ett tag var jag det. Sedan var det ett och ett halvt år, hela åttan och halva nian, då jag inte kunde vara i skolan eftersom jag var så trakasserad. Då raserades min skolgång. I samma veva som det blev omöjligt för mig att vara i skolan blev musiken ett oerhört starkt intresse. Annars har jag rätt bra läshuvud, jag är rätt begåvad.

Sporttriumf

Tidigare har du uttryckt dig lite kritiskt mot sport. Men ryktet säger att du låg på golvet och jublade när Sverige tog guld i hockey-VM. Och till och med att du var i Kungsträdgården och tog emot våra hjältar…
— Det stämmer. Och dessutom är det jag som har Håkan Södergrens autograf och inte Orup (vilket stod att läsa i Slitz Nr 1 -88). Men det var Orup som fixade den åt mig. Det står ”Till Johan Kinde, en toppforward”. Jag kanske sa så för att jag är så dålig när det gäller sport. Men jag gjorde mål på knäna i hockey en gång. Vi hade friluftsdag och det gick inte att slippa undan. Jag stödde mig på klubban, för hade jag lyft den hade jag ramlat omkull. Spelet kretsade på vår planhalva och jag hade ställt mig vid motståndarmålet. Plötsligt kom pucken rakt emot mig och för en sekund tänkte jag att om jag lyfter klubban ramlar jag, och gör jag inte mål så dödar dom mig. Så jag rasade ner på knä och skyfflade iväg pucken som gick in. ”Han gjorde mål!”. ”Och på knäna!”. ”Vilken snubbe!”. Jag blev matchhjälte. Men det är en av mina få sporttriumfer.