Ett problem för The Sinners just nu är att dess gitarrist saknar polisonger. Men skall bandet ta sig till Kuba lär de få skaffa skägg hela bunten. Och byta ut slipstvånget mot kepstvång. I varje fall om de skall ha en chans på Castros dotter.

Skivan heter From the heart down och finns nu på Amigo. Den innehåller elva egna låtar samt en av Bob Dylan (I’ll be your baby tonight) och spelades in av Peps Perssons tekniker Lave Lindholm med Wilmer X-trummisen Sticky Bomb som ideologisk ljudövervakare. På omslaget står det att han har producerat, men det tycker han själv är att ta i.
— Det har han hur som helst gjort, han har betytt väldigt mycket både för skivan och för gruppen, även om han inte kan alla knapparna i studion, tycker The Sinners som för övrigt består av Sven Köhler (sång), Rikard Swärdh (trummor), Henki van den Born (gitarr) samt Michael (gitarr) och David (bas) Sellers (ja, de är bröder, och gissa en gång vad deras far heter i förnamn).
En annan som har gjort ett visst intryck på gruppen är Tomas Gabrielsson, som fick hoppa in för att mixa de fyra sist inspelade låtarna och inledde med att fråga Sven om det han höll på med skulle kallas sång. En sådan kärleksförklaring gör att berömmet sitter desto bättre när det väl kommer, konstaterar Sven som just har hämtat sig från chocken och som är väldigt nöjd med Gabrielsson också. Trots att LP:n spelades in förra året känns den inte gammal för kvintetten.
— Först var vi faktiskt rädda för att den skulle låta för bra, så att folk skulle bli besvikna av att höra oss live. Men som det är nu kan vi lätt spela rumpan av plattan, inte för att den är dålig utan för att vi har blivit så mycket säkrare. Så något har definitivt hänt.

UTE OCH RESER

För att berätta om detta och att skivan finns tillgänglig är de olika bandmedlemmarna nu ute och rör på sig i landet. Dels för att prata med tidningar och radiostationer, dels för att fixa små kultspelningar som den på Musik & Konst i Malmö häromveckan (och den var lysande!).
— Man kan inte sätta en övre gräns för ambitionerna, men vi har väl aldrig varit ute efter att stå på Ullevi. Ambitionen just nu är att kunna spela varje helg, och det kan vi snart. Men i Spanien och Frankrike kan vi göra riktiga turnéer, det skall bli helt underbart att åka ner där nu i januari. I Tyskland går grupper som Creeps och Girls hem, men vi är nog inte tillräckligt 60-talistiska för att bli poppis där. Vi skall försöka fixa några spelningar där den här gången i alla fall.

UNG KULTUR

Att fransmännen gillar skrammelrock är väl allmänt bekant, när det gäller Spanien har Köhler sin egen teori om The Sinners popularitet.
— All ungdomskultur och framförallt musiken är så ung där i och med att det blev fritt först när Franco dog. De är otroligt entusiastiska och åker långa sträckor för att gå på konsert. Vi skulle spela i en stor betonglåda i en by på kanske 100 invånare och var helt övertygade om att ingen skulle komma. Men när vi hade testat ljudet kom det busslaster från den närmsta staden. Polisen kom förresten också, och satte sig vid mixerbordet för att vi skulle hålla oss under ett visst decibelvärde. Så de har fortfarande hårda regler där, även om de inte vet att man kan höja slutsteget för att få upp volymen…
Trots de två fullblodsbritterna i bandet och den nästan Dr Feelgoodska attityden har The Sinners inte givit sig på England, mer än att deras singel finns distribuerad där.
— Det handlar för mycket om frisyrer där och för den delen så har de pubrockband så de kan gödsla med dem. Stora svenska band som åker dit hamnar ju på sin höjd i ett hörn på en pub och får tio pund för besväret.
Amerika ligger också långt bort, men när The Sinners gjorde sin flexi på Teenage letter skickade de en binge till skivbolaget och butiken Midnight records i New York för att dessa skulle delas ut till kunderna. Senare hittade de en annons där samma firma sålde plastbitarna som ”very rare” för tre dollar styck. Det är smällar man får ta.

EGET LIV

The Sinners försöker låta bli att spela för ofta i hemstaden, men det är där de trivs. Sven kör Mercedes som taxichaufför, Henki studerar naturgeografi och David och Rikard jobbar i skivaffärer. Helt utanför Lunds studentikosa inramning rör de sig i en egen värld, där allt kretsar kring musik och det mesta kring det nyligen och äntligen öppnade Kulturmejeriet, ett projekt som har ältats fram och åter i staden ända sedan proggtiden. Där har Michael sin anställning och det var där The Sinners alldeles nyligen fick backa Nick Lowe på Half a boy och Hiatt-låten She don’t love nobody. Lowe sade till The Sinners att de var bättre än Rockpile och det är de mäkta stolta över, ”fast han var nog full när han sade det”. Snart får han plattan i posten och skulle han vilja producera nästa kommer The Sinners att tacka och buga.
Nästa projekt är emellertid att öva upp franskan inför turnén i januari, även om ”man snackar bra franska efter ett par pilsner”.
Fast spanska är det bara Sven som bemästrar än så länge. Han åkte nämligen en gång i tiden till Kuba och arbetade en månad, och där fick han minsann se självaste Castros dotter medan en kompis såg Che Guevaras son. Castros dotter var snygg så nu har han tänkt sig att skriva till Kubas kulturministerium så att gruppen kan få åka dit och turnera.
Fan tro’t, men det skulle inte förvåna.