12 år gammal fick Martin Rössel en bandspelare som plåster på såren efter en svår bilolycka. 16 år senare är hans förmåga att trixa med den moderna tekniken maximal. Men hans nya LP har ändå mer gemensamt med Mad Max-filmerna än med Adolphson & Falk…

Martin Rössel har släppt en ny LP. Tyvärr stannar inte världen inför den nyheten. För denne 28-årige stockholmare har under år av musik aldrig blivit till löpsedlarnas namn. I bästa fall var han som medlem i gruppen Dom Dummaste 1979-84 ett begrepp i fanzine-Sverige. Som en av huvudfigurerna i en grupp som alltid gick egna vägar. Med en högst personlig mixtur av Fugs/Zappa och Stones/Velvet. Dom Dummaste var ett mycket medvetet provocerande band och titlar som Ståltråd Åt Grabbarna, Revolverkäke och Älska Bomben gav gruppen en liten men våldsamt hängiven beundrarskara.
Mot slutet blev Dom Dummaste en genomgångszon för Stockholms undergroundmusiker. Faktumet att 20-30 musiker figurerade under några få år säger klart att allt inte längre var som det skulle. 1984 föll ridån för adrenalinbomben Dom Dummaste.

INGEN TITEL

Förra året kom Martin Rössels första egna inspelning. En briljant singel på göteborgsetiketten Radium. Motivator förvånade sina (mycket få) lyssnare med att vara en rytmisk och elektrisk resa i Bowie/Beatles/Prince-landet. Singeln är i ny version en av hörnstenarna i Rössels utsökta och aktuella LP. Ett album som går under den konstaterande titeln Martin Rössel eftersom Martins titelförslag Stranger Than Paradise ansågs vara mindre väl vald. Filmen med samma titel saknar soundtrack-LP och förvirrade skivköpare ansågs stå i riskzonen för att tro att dom äntligen hittat ”musiken till filmen”. Vem vet, de inblandade kanske har rätt i denna analys. Annars hade det varit en lämplig titel till en LP som bara är ännu ett exempel på att svensk rock just nu brusar av förhoppningar och upptäckarglädje.

MYRIADER TIMMAR

Martin Rössel gör ingen unik musik. Hans 10 sånger är resultatet av 30 månaders förfinande av otaliga influenser i en ”poptorterad hjärna” och myriader timmar i den egna studion. Vissa inspelningar på LP:n har gjorts i mer än dussinet versioner! Allt för att sätta ett personligt ansikte på rockkroppar som lånat form av popbohemer från Lennon till Bowie. Från Otis Redding till Suicide. Från Beatniks till Datahackers.
— En sak känns säker efter de här 30 månaderna i studion. Det kommer att ta lång tid innan jag jobbar ensam igen! För en sak ska du veta: Det har varit ett sjuhelvets jobb. Och oftast mer helvete än sju! Till slut blev jag alldeles dimmig och tappade alla referenser. Men jag har aldrig varit nära att ge upp. För det har hela tiden gått framåt.
I stort är Martin Rössels LP ett enmansprojekt. Scotti Preston körar på några spår (”En fantastisk tjej som kommer att göra storverk”). Detta och ”moraliskt stöd” från några vänner har varit enda sällskap. Annars har sequencers, samplers, expanders och andra tekniska hieroglyfapparater fått agera samtalspartners. Till ett slutresultat som kanske inte är den svenska rockhistoriens största ögonblick. Men som heller inte finns alltför många ljusår från den utmärkelsen.

INGEN BLUFF

My Eyes är en sugande, Lennon-inspirerad inledning (som måste bli singel!) som korsar en begåvad popbagatell med tankar från Martins tio år som mentalskötare:
— Schizofrena män tror nästan aldrig att dom är Napoleon. Det är en vanföreställning. Dom tror oftare att dom är Jesus. För Jesus på korset är den mest ensamma människan någonsin. Dessutom är han den klassiska skuldsymbolen. Men under 10 år har jag träffat personligheter som jag inte skulle ha kunnat möta ”i det vanliga livet”. Det betalar jag tillbaka i My Eyes. För vad skulle hända om Jesus kom tillbaka idag? Han skulle kallas mentalsjuk!
Synthetic Babe är en elektronisk rockabilly som väcker den dödaste rocksjäl. Strings Of My Heart en ballad som skulle göra Bowie ung av avund. Och så fortsätter det. De svagheter som albumet uppvisar kan skyllas på att LP:n är inspelad 8-kanal (!). Inget annat.
Martin är ingen klassisk sångare, men hans sång och ord är spännande varianter på moderna rockklyschor och hans vrede över sakers tillstånd är innerlig:
— Det finns så många farliga ledare och så många farliga ideal att hoppa på. Så jag behöver aldrig bluffa någon vrede. Ta bara Reagans primitiva användande av människors sentimentalitet. Eller Rambo-skiten. Det finns så många som leker med tanken att ”Krig är kul, du kan få medalj!”. När det slutliga kriget väntar bakom hörnet. Eller en galning med basebollträ. Varför då glorifiera våldet?

MYCKET MUSIK

Mycket i Martin Rössels liv har inneburit musik. Redan tidigt spelade han gitarr. När han var 12 skadades han kraftigt i en bilolycka. Som tröst fick han en rullbandspelare som han snabbt lärde sig att utnyttja maximalt. Med instrumenteringen akustisk gitarr och afrikansk trumma. Sedan följde gymnasiebandet Relfo (”Yes/Genesis-flum”) och ett band som ”ambitiöst mixade Stones, Dylan med bärs och brass”.
Sedan följde Dom Dummaste och bl a 3 LP (varav 1 på kassett). Och 5 år som medlem i det här landets kanske mest säregna rockkollektiv.
Idag innebär Martins musikerliv att han går direkt från sin marathoninspelning och sätter sig bakom mixerbordet för att producera Stry Terraries kommande singel. Som sedan snabbt följdes upp med inspelning av f d DD kollegan Lars Cleveman (”en singel som kommer att förvåna världen”) och inspelningar med Scotti Preston. Samtidigt som han sysslar med att plocka ihop ett nytt band. ”Vi kommer att vara nära publiken. Varje por ska synas. Prince och andra supershower är avlägsna som ryska militärparader”.
30 månader har gått. 10 sånger har blivit dina. Martin Rössel Band är på väg mot scenen. Har du någon gång fantiserat om ett band bestående av John Lennon, David Bowie, Brian Eno, John Cale, Leonard Cohen, Suicide och Jesus från Nazaret så har du ditt livs chans.
Det handlar om en Be Bop A Lula i rymdåldern som gnistrar och skimrar av energi. Martin Rössel sjunger i My Eyes ”I’m Closer To The Avalanche”. Hans lavin har bara startat!