1,2,3 är det okända Stockholmsbandet som fått chansen att jobba med de stora producenterna. Slitz/Ljud träffar trion i deras egen studio.

1,2,3. Inräkningen till en låt. Fast Lasse ”Billy Bolero” Hansson, Pelle Lidell och Thomas Widestrand spelar inte så ofta vals. 1,2,3, tre medlemmar som var och en bidrar med en viktig bit. 1,2,3; om man bara tar en sak i taget kan man åstadkomma nästan vad som helst. Ett engelskt skivkontrakt, en demostudio med de arbetsverktyg man behöver och en bra lokal på söder i Stockholm. 1,2,3, systematik, hårt arbete och siktet inställt på en sak; bra låtar.
Det är i lokalen vi träffas och först tittar på studion. I vad som nästan bara är ett genomgångsrum har man lyckats trycka in allt som behövs för låtsnickeriet. Här kommer små skisser till. Skisser som läggs rätt ned på band på en åttakanalare som står i ett hörn. När skisserna formats till låtar, börjar man om igen och programmerar alla delar och lägger ned dem på diskett. Huvudverktyget är sequencern Roland MC-500.
— Vi använder den live också och kommer att fortsätta med det. Vi har provat med taper, men det måste vara så speciellt mixat, egentligen i den lokal man spelar. Dessutom ställer det för stora krav på lyssningen på scen. Vi har råkat ut för en katastrof där vi inte hörde tapen och spelade vers när det var refräng. Det är mycket bättre än när syntarna spelar ”live” från sequencern.
Det är inga märkvärdiga instrument som står i 1,2,3:s studio. Men moderna, kunniga syntar, som Roland D-50, DX-7 och Casio samplern FZ-1.
— Folk köper massor av datorer och annan utrustning, men antingen gör de inget av det alls, eller så gör de som alla andra. Vi vet hur de saker vi har fungerar och kan arbeta med dem. Men vi är inte så tekniska och det är en fördel.
— Det är bara låtar som gäller. Det går att göra saker som är bara produktion. Som till exempel Art Of Noise. Men då måste man ha oerhört mycket pengar.
Efter att skissen har blivit tydligare är det dags för Pelle Lidell, som har fulla ansvaret för trummorna, att komma in. Ofta sitter han hemma och programmerar förslag till beat på en E-mu SP-12, som sedan läggs till musiken på åttakanalaren.
— Vi har tänkt att han ska spela alla trummor på en (Roland) Octapad på den ”demo-LP” som vi håller på med nu. I december skall vi åka över till England med fem låtar. Så det går väl åt en tjugofem sådana här skisser innan vi hittar rätt…
— Annars kan man säga att en av prylarna med 1,2,3 är att vi alltid använder riktiga trummor, tillsammans med trummaskin. Pelle är en oerhört bra trummis.
— Att programmera sequencers i studion är det ingen mening med, då kan man lika gärna lira allt live. Idén är ju att kunna göra så mycket som möjligt i förväg så att man har tid för nya idéer när man väl kommer till studion.

PRODUCENTER

Det är att jobba snabbt som gäller. Snacket om sprickor i samarbetet med producenten Walter Turbitt (amerikansk tekniker som arbetat åt bland andra Cars och Cyndi Lauper), som stått bakom den nu släppta singeln Where Do We Go From Here och nästa singel Love Me, har mest sin grund i skilda arbetssätt. Turbitt ägnade nästan femton dagar åt inspelning och mix av två låtar.
— Han gillade Love Me bäst så vi ägnade kanske åttio procent av tiden åt den och tjugo åt Where Do… Vi är helnöjda med Love Me som slutresultat. Den är mer 1,2,3 än den första singeln. Men ingen är kreativ i femton dagar. Han kom in i studion och lutade huvudet bakåt på morgonen. De första timmarna hände absolut ingenting. Och det tar på krafterna att sitta och sova!
Andra producenter är på förslag till LP:n. En inbjudan har kommit från Stock, Aitken och Waterman, som massproducerar engelska monsterhits, enligt ryktena på bekostnad av musikernas integritet. Det sägs att de knappt får komma in i studion ens när de skall göra sångpålägg.
— Alla säger det där. Men det var de som bjöd in oss. Vi jobbar inte med dem som försöker köra över oss. Om vi inte får en producent vi vill ha så gör vi det själva. Det är ointressant vad en producent heter, det enda som betyder något är om han kan göra något med vår musik. Som får den att bli bättre, fast på vårt sätt. Vi har haft Kaj Erixon som tekniker här. Han är en av de få riktiga proffsen i Sverige, vi jobbar gärna med honom igen.

EXPORTVAROR

Det här är grabbarna som fått åka till London och mixa med amerikansk producent, något som nästan alla svenska band drömmer om.
— Studior i Stockholm är inte sämre än i London. Det finns till exempel två AMS Audiofil här, och bara en där. Studiopriserna däremot håller på att bli så höga här hemma att det lönar sig att åka utomlands och spela in.
— Vi spelar gärna in i Stockholm, London eller Madrid eller var som helst. Den enda anledningen till att åka bort skulle i så fall vara för arbetssituationens skull. Att helt enkelt komma bort hemifrån!
— Jo, det finns en sak som skiljer. Här tycker folk fortfarande att man håller på med något märkligt. Pop är visst Englands tredje största exportartikel, det ger en helt annan inställning till arbetet. Det som verkligen skiljer sig däremot är skivbolagen. De är dåliga i Sverige, de satsar på helt fel band.

DEN STORA CHANSEN

Det var i England 1,2,3 fick sin chans. Efter att ha gjort en singel på egen hand och åkt över och visat upp den för flera intresserade bolag fick de erbjudande om att göra en demoproduktion hos Colin Thurston. De åkte tillbaka för en miniturné och gjorde en audition för några bolag och det var då Virgin tände.
— De hade hyrt något slags replokal som var som en scen. Men från scenkanten var det bara två meter till väggen och sju stolar. Vi spelade för Virgin mellan halv två och två på dagen. För Chrysalis mellan två och halv tre och så vidare. Det var en pers. De satt alldeles nedanför scenen och kollade in varenda rörelse vi gjorde.
— De kunde inte klappa i händerna heller eftersom situationen var lika pinsam för dem. Det slutade i alla fall med att vi fick en budget för att göra tre låtar i Sverige.
— Vi har verkligen slitit för chansen. Vi har arbetat hårt i ett och ett halvt år. Vi är absolut inte bara några söta pojkar som låtit ta ett par bra bilder på sig.
Egentligen skulle bandet varit på turné just nu, men har ställt in för att kunna ägna sig åt den kommande LP:n. Som skall vara klar någon gång mellan våren och hösten -88. Vad de har för drömmar? Video kommer förstås på tal och The The’s Infected står högt på listan, även musikaliskt. Jag tvivlar inte en sekund på att vi kommer att få se en snygg 1,2,3-video på TV inom ett år. Det finns en målmedvetenhet som är påtaglig. 1,2,3 är det enda bandet på engelska Virgin som gör alla sina omslag, affischer och annonser själva. Billy pluggar handelsrätt på universitetet den här terminen, en händelse som ser ut som en tanke.
— Vi drog lott om vem av oss som skulle göra det! Nä, allvarligt talat var det bara skönt att göra något som var helt annorlunda än musiken.
Thomas och Billy försöker tona ned snacket om jättekarriären och säger att det känns som Love Me är en debutsingel. Men de vet att stora skivbolag inte är att leka med.
Känns det aldrig tungt att ha pressen på sig att skriva jätte-hits och att vara del av en så stor karusell? Tvivlar ni aldrig?
— Vi hinner helt enkelt inte!