Det sker saker ständigt kring personen Thomas Di Leva. Bara i oktober ska han hinna med att fylla 24 år, släppa sin fjärde solo-LP — Vem ska jag tro på? — och kriga mot två radionämndsanmälningar. Di Leva är också nyss hemkommen från New York, där han tillsammans med Måns Herngren spelat in en video till singelspåret. Och tittar vi på kommande LPn ser vi att Thomas är borta och endast Di Leva är kvar: ”Mitt efternamn räcker eftersom det redan är två ord — Di och Leva. Å andra sidan är alla goda ting tre…” Om den nya LPn har Di Leva sagt: ”Det är min egen What’s Going On” (Marvin Gaye). Och han har så rätt så. För det är en LP som slår sig in i den allra största svenska pophistorien. Di Leva är ett galleri. Han talar ofta om de 48 personer han är. För en utomstående kan det verka tramsigt, men dom personerna är ett allvarligt måste i organisationen. Här bjuder han på fyra av de viktigaste figurerna i organisationen Di Leva.

FIGUREN PRIVAT:

Han har ingen koncentration alls och är helt opålitlig. Han är en artist i sig på att förskjuta saker. Men han behövs han också, längst ner på botten för att röra om i grytan. Han står för mycket av grubblerierna. Han lagrar alla grubblerier, men kan inte uttrycka dom. Den här personen får ju många av mina kamrater möta och dom gillar honom. Dom tycker jag måste vara honom, annars kommer jag att sabba mig själv. Mina kamrater är vana vid alla masker, maskerna är ju jag själv, delar av mig själv. Det är inga påklistrade masker, dom kommer fram vid en samverkan mellan alla personer.
Han är uppvärmningen i projektet, det är ju lite som att starta en farkost. Först efter tandborstningen tar rekreationen vid, på plats med medarbetare så tar fest- och intervju-figuren vid ungefär vid soundcheck. Sedan kommer kronan på verket, då får dom andra vakta sina steg. Min privat-figur brukar säga: ”Tänk att jag är han”.
På ett sätt tycker han att han har lyckats, men han är också skraj för att det drar iväg så mycket. Han gillar inte att städa, får ett ryck ibland. Han är ganska renlig, det får han ofta beröm för från alla tjejer som ska vara mammor. Dom brukar säga: ”Du är så renlig”. Det ingår liksom i hans uppvärmning att han tvättar sig, står gärna i duschen en timme och låter vattnet strila ner. Varmt ska det vara, under täcket eller i duschen. Han måste hålla värmen, för det är kallt. Han är ganska världsfrånvänd. Han är ganska ensam.
Det är en lott man drar, i och med att man har ett helt galleri blir han ganska ensam. Det tar lång tid att lära känna honom. Han är glad att han finns. Han tittar ofta på debattprogram och skrattar. Som åt Siewert Öholms nattcafé. TVn står vid sängen, han är väldigt lat. Han väljer hellre att ligga på golvet än att sitta på en stol, det är för obekvämt. Han har en liten etta. Ligger mest i sängen och tycker att debattprogram är bra om dom tas som senaste Monty Python. Han tycker det mesta är Monty Python. Han stapplar ut och köper kvällstidningarna och Rallyglass, det är billigaste glassen. Han tycker det låter roligt, Rallyglass. Det är mest för att det heter så.
Han är snäll mot blommor och sätter mest upp tavlor som han själv har målat. Han satte upp en sänglampa i somras och det tog tre dagar, då hade han försökt med alla skruvar och muttrar innan det lyckades.
Det finns ingen ”italienare” i honom. Han struntar i länder och sånt där. Hade han bott i Italien hade han varit likadan fast sju gånger värre. Italienare är ungefär som honom när dom inte jobbar. Men han har ju börjat jobba så hemskt mycket det senaste året, han orkar knappt sätta på TVn längre. Det blir längre och längre mellan Rallyglassarna. De senaste månaderna har han mest gått och längtat efter att få sova, han är trött nu; alla är trötta, hela organisationen.
Han fixar inte att jobba, han har jobbat som diskare och postsorterare. Han klarar inte ens av att gå i skolan, klarar inte av hemläxor. Han slutade social linje den sista terminen. Då fick han för sig att han skulle bli artist. Han tittar och grubblar, förut skrev han också. Det är ju han som har byggt alla personer i organisationen, men nu är det dom som bygger varandra. Han byggde det första embryot. Han är pensionerad. Åldersmannen i stammen man kan fråga om råd. Hans uppgift är ju att ta in saker och grubbla, sen gör dom andra konstverk av det. Ta in allt och hålla värmen. Han är inte pratsam, men lyssnar gärna. Han gillar att gå på bio, skulle kunna se hur många filmer som helst. Då är det fest, krogen är mer för intervjupersonen.
Han sköter alla kontakter med föräldrar och sånt. Ser alltid fram mot jul. Då är det Gävle, och då får han vara sig själv i två veckor. Det är hans bingovinst. Det har blivit så att vid jul stannar allting under två veckor och han har fritt spelrum.
När han ringer till vänner är det Claes Olsson eller Fredrik Ceson eller Måns Herngren. Pratar gör han mest för att finnas till. Han är en parodi på vardagslunk. Han tycker det är helt okej med P3, behöver inte köpa skivor. Han är helt nöjd. Han har TV1, TV2, Aftonbladet och Expressen och Rallyglass. Han begär inte mer av tillvaron. Helt dunder. Sen gillar han trädet utanför fönstret, då ser han vad det är för årstid. Hans största förmåga ligger i att han har humor. Han är jävligt rolig, han är ju en parodi på allt levande på jorden. Han är inte så intresserad.
Utställningar går dom andra personerna på. Bio, där går gränsen. Men nu har han som sagt var inte ens tid för rallyglass. Nu ligger han och sover tills dom ringer från skivbolaget. Han är inte ledig en dag förrän den 20 december. Det är hårt. Men det är smällar han lärt sig ta.

FIGUREN REKREATION:

Han brukar jag vara när jag laddar inför någonting, innan inspelningen av den här LPn till exempel. Fast då hade jag ingen boll, då sprang jag i Hagaparken. Jag bygger upp mig själv med den personen. Han är sådär ”riktig”, stiger upp och äter frukost, tar en springtur på fem kilometer, går hem och duschar och sen sätter han sig ner och skriver en låt.
Det är något jag måste tvinga på mig själv för att kunna skriva. Jag behöver det där fängelset som den där personen är. Han kommer upp ur ett slags dåligt samvete, sen blir det en LP… eller en pjäs. Han är arbetsmoralen. Prestanda. När man inte ser mig på krogen så mycket, då är jag antingen honom eller också på turné eller i studion. Förmodligen är jag honom. Han är ganska viktig, han håller ihop dom andra personerna. Om han inte fanns skulle det flippa ut, helt enkelt. Han organiserar allting. Han är kontoret som jobbar mellan åtta och fyra. Det är väldigt mycket Yuppie i honom. Och det är också han som köper julklappar.

FIGUREN SCENEN:

Nu är jag uppe ovanför molnen!
Man kan inte tveka i hans position. Det finns liksom ingen återvändo vid det stadiet. Men han är väldigt givmild, det är det som gör att han lyfter hela tiden. Han är en kameleont. Kan hela tiden rycka tag i minsta lilla sekund och behärska den, vad den sekunden ska symbolisera. Han är hela tiden alla symbolerna.
Han är riddaren, lite grann av en kung i Exil. Bandmedlemmarna brukar ju numera säga Ers Majestät. Galjonsfiguren i rörelsen. Ja, han är Konung. När man inom organisationen pratar och han höjer rösten och blir störd, då brukar jag säga: ”Tyst, nu ska Jesus Tala!”.
Om du skulle slänga en öl i ansiktet på honom skulle du missa i alla lägen, han är för snabb. Jag minns en konsert då det var en som slängde en ölsejdel. Han fångade den med sin sköld, det vill säga gitarren. Han kan verka seg men är snabbare än man tror. Han har ett kattsprång som är cobrans hastighet. Han behöver aldrig ta till knytnävar, sänker en hel publik med en rörelse eller en replik. Han är en sammanfattning av livet, alla andra i galleriet jobbar ju åt honom. Men han är skör, det är därför man måste ta till dom andra personerna. Han är lite svävande. Men det är det kampen går ut på, att hålla honom svävande.
Alla måste se till att han mår bra för att det ska bli en bra match. Jag menar, blir Rossi skadad får ju Italien inte några mål. Han brukar bära upp hela bandet själv. Han behöver inga instrument, klarar sig ändå. Det är när han tvekar han blir sjuk. Då blir det sjukdom i hela organisationen. Då får släkten gripa in, det blir läkarvård. Det har det blivit en gång. Grejen är att man måste skydda den här mannen hela tiden, han tror alltid att folk är godare än vad dom är. Det är hans givmildhet som följer med, han låter sig plågas och offrar sig hela tiden. Han kan hantera det bättre i dagens läge, men offrar sig ändå.
Övertygad? Han börjar väl inse att en man bara kan ha ett öde. All press samlas ju på honom, den yttersta spetsen. Han får ta allt slitage, allt illavarslande faller i första hand på honom. Dom andra personerna måste till för att avlasta honom. Det är ett straff att bära en gloria. Han plågar sig för mänskligheten. Vad vinner han på det? Mer än att han sliter ut sig. Det enda han kan vinna är glädjen över figuren för stunden, han lever ju i nuet hela tiden. Det finns inget mer slitande för en människa, eller figur än att leva i nuet varje sekund. Det är nog det hårdaste arbete man kan ha.

FIGUREN INTERVJU OCH FEST:

Den där personen får oftast organisationen bakom Thomas Di Leva att säga; ”Tala inte så mycket ur hjärtat utan var mer enkel!”. Han säger sanningar hela tiden. Han nyttjar alkohol. Han är sniken och cynisk. Han tvingas vara det. Han är ganska realistisk, men samtidigt ganska drömbetonad. Mycket av sanningarna ur hjärtat och drömmarna kommer ur ett slags flykt ur cynismen. Han är representanten mot folket. Alla behövs lika mycket, dom är beståndsdelar i ett maskineri.
Det är lite som att bygga en bil, en Rolls Royce. Han är det där du vet som sitter på kylaren på karossen. Trade Mark. Jag tycker han är ganska trivsam, men det finns mycket djävul i honom. Han ser saker hela tiden och är väldigt observant. Det är väldigt skönt att få slappna av i honom till en början. Men ju längre tiden går, ju mer flippar han ut och börjar springa på väggarna. Han börjar komma fram på fester också. Mot min vilja.
Han finns i omgivningen med vänner och bekanta när jag ger råd. När jag har Gudfader-rollen. Jag börjar få det ganska mycket.
Han är konsult. Det är ingen jag själv skulle vilja möta i en konflikt, han är helt oberäknelig. Lite av en fatalist. Han är skicklig och ett proffs. Jag tycker nästan han är den mest lyckade i hela galleriet. Behärskar hela rummet, hård men rättvis. Det är lite Fantomen i honom.