Ratata håller på med en ny LP som skall heta “Mellan Dröm och Verklighet”. Redan i januari kommer singeln, “Så länge vi har varann”. Slitz träffade dem i Polar studio en kväll och fick en snabb glimt bakom förlåten. Johan och Mauro berättar i den här intervjun hur deras kassett-taper växer till 16-kanalsinspelningar, för att sedan blomma ut i välgjorda pop-produktioner där syntarna är utkramade till allra sista svettdroppen.

Ratata håller på med inspelningarna av sin sjätte LP. Den verkar ta vid där den förra “Sent i september” slutade. De låtar som spelades upp för mig den här kvällen var av samma lättsamma men genomtänkta snitt. Och ljudbilden är ganska inspirerad av det stora landet i väst. Det som 1981 var ett tremannaband är nu en duo. De två parhästarna heter Mauro Scocco och Johan Ekelund. De skriver all musik mer eller mindre tillsammans, medan Mauro ensam står för texterna.
För herr Scocco började det med en rullbandspelare med Sound On Sound för sex år sedan. På den gjorde han sina första demos med gitarr och en monofon synt. Det var bara det att han hade missuppfattat VU-mätarnas funktion , han trodde att de skulle ge så litet utslag som möjligt. Så efter ett par tre pålägg var trummaskinen helt försvunnen i bruset.
— Jag hade problem med den där i början, det kan jag lova dig!
Nu sitter han, som enda kvarvarande ursprungsmedlem i Ratata, i Polars A-studio. Och är ena halvan av det enda bandet i det här landet som verkligen tar konsekvensen av det som alla tycker i Studio-Sverige. Nämligen att det visserligen är bra med digitalinspelningar, men att det analoga har en kvalitet som inte går att förneka. Därför synkroniserar han och Johan den analoga 24-kanals-maskinen med den digitala 32:an. På det viset kan de välja fritt vilket medium de vill för varje pålägg.

Och det här går som en röd tråd genom hela Ratatas arbete. Att prova, utvärdera och ta det allra bästa ur modern musikteknik. Inte för att det är så häftigt. Inte för att de gör så i USA. Inte ens för att det är roligt. Utan bara för att få sin musik precis så som de vill ha den. Jag har aldrig sett ett så målmedvetet studioarbete. Inte heller en så välplanerad och utarbetad inspelning. Även när det gäller själva musiken. De talar i munnen på varandra, berättar om jakten på det perfekta soundet och arbetet mot det slutgiltiga arrangemanget för varje låt.
Men går det verkligen att göra musik “maximal”?
— Till en viss gräns. Det här med förberedelserna kommer från förra plattan. Egentligen är hela skivan redan inspelad i Oakland (Johan Ekelunds egen 16-kanals-studio som just har flyttat hit till Polarlokalerna).
— Den ska användas av skivbolaget för att göra demos för andra band. Den här gången har vi spelat in alla låtarna där, väldigt noga, med texter och allt. Låtarnas grundstruktur är klar redan i det stadiet, även längderna är desamma. De ändringar som görs ligger i förfiningsstadiet. Vi har helt enkelt gått hit till stora studion och gjort om det, med bättre ljud, och i stereo.
— Vi vill gärna göra det två gånger, det är det som är grejen. Det är just den där perioden mellan inspelningarna som är viktig. Det enda tråkiga är att mycket av det kreativa görs i början. Det kan tendera till att det går åt en massa tid till att kopiera sånt man redan gjort, att “tanka ned” saker från sequencers, och sånt där.
— Jag har det lite bättre i det avseendet, jag får i alla fall spela gitarr, säger Mauro.
De flesta ljud på den nya plattan kommer från syntar av olika slag. I Oakland har de flesta pålägg lagrats i “MIDI-bandspelare”, som de envisas att kalla det vi kallar sequencers.
— Folk förstår inte vad sequencers är. Vi använder dem att spela in på. Då behålls alla nyanser, all dynamik och så. När man håller på med demos är det mera avspänt. Vi har en låt med flygel från en samplingssynt som blev väldigt “rätt”. Då går arbetet i studion ut på att lyssna igenom den och ta tillvara den stämning som var, kanske ändra lite grann i sequncerdatat, flytta om och så. Den är så avspänd att man vet att om man skulle ta sig tid att mika upp studions flygel ordentligt, och sätta sig här och göra om det, så skulle det aldrig bli likadant igen. Då tar vi hellre den lite sämre ljudkvaliteten från det samplade instrumentet.
— Det är viktigt att använda samma instrument när vi spelar upp som när vi spelar in i sequencern. Det går inte bara att komma till studion med sin MIDI-bandspelare. Olika instrument svarar olika. Man fastnar vid ett visst ljud när man gör demon också.
Så där andra band använder maskiner för att skyla över sina skavanker, och för att trimma spelandet, använder Ratata dem för att fånga just det avspända och mänskliga i känslan från en bra tagning. Men det finns ett stort undantag. Trummorna. Det hörs att här ligger många timmars arbete nedlagt för att få samplingar att låta som människor. En tung tystnad utbreder sig i lokalen när jag frågar om det är maskin eller musiker jag hör.
— Det är så tråkigt att säga det, man får så lätt syntstämpeln på sig. Men, vi har jobbat för att få det att låta som en grymt bra trummis. Folk blandar ihop hi-tech och synt. Utomlands jobbar alla på det här viset, fast systemen de gör det på heter Synclavier och annat, och kostar tio gånger så mycket. Och de tillverkar musik som inte alls har syntstämpeln på sig. Vi känner oss inte som ett syntband.
— Det är inte en omväg för att få trummor, hade vi gjort på något annat sätt hade vi helt enkelt fått ett annat slutresultat, och det var precis det här vi ville ha. Man vill vara trummis själv, det är det det bottnar i. Vi tycker oss ha en ganska god smak vad det gäller trumspel. En musiker kan vara hur bra som helst, utan att vi behöver tycka likadant.
— Vi vill lägga ned så mycket som möjligt av vår egen personlighet i plattan, och med den här tekniken kan vi göra det till vår skiva. Problemet med trummisar är att de slår ifrån sig den nya tekniken. Det är synd att det inte finns någon i Sverige som är som Maher i Scritti Politti. Så där djävla bra på att programmera trummaskiner, så att man hör, att det blir sämre om man gör det själv. Men nu finns det ingen sån.
En anledning till att det känns motiverat för de här killarna att gräva i hi-techlådorna som de gör, är att de vet exakt hur de vill ha det, på ett sätt som är väldigt ovanligt. Det är Johan som är förste maskinskötare.
— Vi jobbar avancerat. Somliga kanske bara använder de grundläggande funktionerna på till exempel ett reverb. Men vi jobbar alltid på den nivån att vi ska ha ekot där borta att synkronisera med glödlampan här. Jag skulle gärna ställa upp som produktkonsulent, både till syntfirmor och för studiogrejor. Jag tycker alltid jag har synpunkter. Och när man ringer de svenska generalagenterna och frågar någonting svarar de ofta “goddag yxskaft”. Ingen skugga över dem, men ibland…
— Jag har helt enkelt intresse för instrumenten jag spelar. Jag delar inte upp i en teknisk och en musikalisk del. Tekniken år bara ett verktyg.
Mauro fortsätter:
— När man vet hur bra det kan bli är det svårt att sänka sina krav. Marginalerna är inte så stora att det på en dansant låt, där allt är gjort med maskin, skulle kunna gå att lägga en manuell hihat. Det är därför som vi har någon “spexlåt” på varje platta. När vi tröttnat på allt det här perfektionistiska och vill lira marimba.
Arbetssättet har vuxit fram ur svårköpta erfarenheter. Varje experiment på tidigare plattor har gett någon erfarenhet.
— På förra plattan provade vi allt som gick i timingens hemliga värld. Det var en platta där vi ville göra allt perfekt. Sången blev kanske lite lidande på det. Den förlorade i närhet. Nu kanske vi jobbar i snitt två och en halv timme per låt med sångpålägget. På förra skivan kunde vi hålla på en hel dag.
— En av missarna var att vi ägnade så mycket kraft just åt att flytta saker i tiden. (När man arbetar med sequencers kan man fördröja eller tidigarelägga till exempel en basgång i förhållande till trummorna för att få en särskild sväng, eller för att kompensera för en viss synts eller ett visst ljuds “slöhet”. Reds anm.) Man visste till slut inte vad som var O.K. Av tjugo möjliga alternativ skulle alla testas och diskuteras. Nu tar vi två eller tre och vet vad som är bra.
— Vi var så petiga. Men hade vi haft en let-go-mentalitet så hade vi aldrig lärt oss att man måste göra på ett visst sätt för att få ett visst resultat.
— I och med att hemstudioverksamheten blir mer och mer vanlig så känns det som det finns en chans att det blir fler bra musiker. Som sångare till exempel är det A och O att ha gjort LP-skivor. Det händer helt otroliga saker när man kommer ut i studion och får lurar på sig.
— Den hårdaste skolan är när man gjort något och märker att tiden, eller man själv, inte räcker till. Sen kommer det ut på skiva och man är missnöjd.
Det känns som de är tillfreds med sin arbetssituation nu. Polar är en bra studio, kanske inte så märkvärdig som många tror, men den passar de här pojkarna.
— Vi har i stort sett de resurser vi vill ha, men man blir väl aldrig riktigt nöjd.
— Vi har bytt arbetssätt till den här plattan. Vi spelar in analogt. Vi har en 24-kanalstape med trummor och percussion på, och så gör vi en arbetsmix och lägger över på digitalbandspelaren. Sen lägger vi på nästa rulle på den analoga maskinen och lägger gitarr och synt på den. Maskinerna går i synk hela tiden. Det blir för det mesta inte mer än två analoga och en digital rulle.
— Sången däremot spelar vi in direkt på digitalt. Det skulle kännas som ett nerköp annars. Dels är det klarheten och dels att sången ligger så starkt och så nära att det analoga bruset märks. Och det går inte att “gata” sång snyggt heller. Sen är det en stor fördel att jobba digitalt med sång för att man kan redigera så bra.
— Vi vill ha kontroll över hela kedjan. Det händer ju någonting ibland som man inte riktigt förstår mellan det man sitter i studion och är djävligt nöjd, och att det kommer ut på skiva. Den nya plattan kommer ut på CD också, då slipper man allt det där.
— Det ideala arbetssättet är ju att den demostudio man arbetar i är kompatibel med stora studion. Det vore skönt att kunna behålla till exempel ett sångpålägg som verkligen har den rätta stämningen från demon.
Musik handlar ju mycket om att lira tillsammans och man kan fråga sig om inte lite av den magin går förlorad när man håller på och petar på två man på det här sättet.
— Jag tror att vi i vårt fall vinner på att göra allt själva. Vi skulle förlora i orginalitet annars. Det är inte roligt att ta in en duktig studiomusiker och be honom att bara spela cymbal på ettan i sticket. På förra plattan fick däremot till exempel Magnus Persson göra en del roliga grejer. Då ville vi ha idéer från någon som hade ett annat sväng-tänkande.
— Turné är en helt annan sak. Då tillför verkligen musikerna något.
En man följer dock Ratata i hälarna. Han heter Kaj Erixon, och är frilansande ljudtekniker. Han är van att jobba med “högtekniska produktioner”, har bland annat gjort Magnus Uggla i år. Varför har ni jobbat med samma tekniker på så många plattor?
— Vi känner honom. Han vet hur vi fungerar. Med någon annan upptäcker vi att mycket tid går åt till artigheter. Någon säger: “Hördudu, den där sångtagningen var verkligen jättebra, det är bara en sak jag sitter och funderar på. Om vi tar om det kanske det blir ännu bättre”. I stället för att säga: “det där var dåligt, kom igen nu!” Kaj är rätt bra på att vara ärlig dessutom.
Slitz/Ljud frågade Kaj själv.
— Vi ryker ihop ganska mycket. Det är inte så mycket som ett “jobb”, det är mera att man sitter och “håller på”. Men de har verkligen gått från allt till ingenting. På första plattan hade Mauro nästan ingenting färdigt och nu är allt klart i förväg.
— Det här är det mest avancerade sättet som någon jobbar på i det här landet. Vi ligger steget före tekniken hela tiden. Den här inspelningen är hi-tech även med internationella mått.

Det är stora ord, men troligen sanna. Och för den som tror att det går att åstadkomma vad som helst bara man får de rätta resurserna: Det de här människorna gör, det gör de på en utrustning som kostar en bråkdel av vad många internationella artister har i sommarstugan. Men de utnyttjar allt, till absoluta bristningsgränsen. Det är det som är hi-tech i ordets egentliga bemärkelse. Många är charmerade och bländade av den nya tekniken. Tyvärr låter sig en hel del människor också styras av den, istället för tvärtom. Men jag har sagt, och jag säger det igen; jag har aldrig sett några jobba med en skivinspelning, som haft en så blixtrande glasklar bild av vad de vill göra, som Ratata har. Därför blir det bra också.