Ett moskitbett misstar man sig inte på. Det svider till ordentligt och kvar blir ett distinkt rött märke.
Rockbandet Mosquitos lämnar också kraftiga avtryck efter sig. Håkan Lahger har mött dem, blivit utskälld, fascinerad och slutligen förtjust över hur bra “traditionell rock” ändå kan låta.

Moskiter är insekter som svärmar runt med ohygglig frenesi. Attackerar och biter från alla håll. En svensk mygga är en lat drönare i jämförelse.
Bengt Kirschon och Janne Oldeaus i Mosquitos lever upp till sitt gruppnamn. Varje gång vi ses går första timmen åt till att diskutera rockjournalistik och recensioner. Diskussionen är vad man brukar säga ensidig. Kirschon är värst och han jämnar marken för en stillsam och trevlig intervjustund med följande subtila analys:
— Rockjournalister?! Jag hatar dom.
Mosquitos – jag älskar dom. På debut-LPn “Hoodoo” (titeln kommer från en outgiven bootleg med John Fogerty) lyckas dom i de tre avslutningslåtarna berätta rockhistorien som den ska berättas.
“Stay” är The Band-inspirerad; “Reconnected years” är långsam, tung “boom-boom”-blues i rakt nedstigande led från John Lee Hooker och Muddy Waters; “Mystic Land” är Van Morrison. Producenten Kjell Andersson tyckte att grabbarna skulle byta namn på låten så att inte kopplingen till irländaren skulle kännas för stark.
Det är inte meningsfullt att försöka precisera våra influenser, säger Kirschon. Jag suger åt mig allt som en svamp. Men vi letar efter en attack i spelet hos en gitarrist till exempel, inte en teknik att kopiera. Det är hållningssättet vissa musiker har till sin musik som är det viktigaste.
— Just nu lyssnar jag mycket på Susanne Vega, säger Mosquitos sångare och gitarrist Janne Oldeaus. Och det låter mycket Mosquitos om henne, ironiserar han.
— James Browns nya är helt OK, kontrar Benke Kirschon. När polare kommer hem till mig brukar jag alltid lira country för dom. Men det är det ingen som hajar.
Det är Bengt Kirschon som skriver Mosquitos låtar. Han har det storslagna amerikanska i sig. Staden som möter landet, de väldiga vidderna, Paris-Texas, Sam Shepard, John Steinbeck, ett rått och tungt Byrds som skenar över prärien.
Sången “Macoon County Line” är direkt influerad av filmen med samma namn där ett ungt par jagas av polisen i sydstaterna. Vackra bilder och ond bråd död.
— Vi vill inte bli som Wilmer X. Inget ont om dom men jag ser oss inte som ett rhythm ‘n’ blues-gäng som Jason & The Scorchers och Dr Feelgood-fans går och ser och ölar och vrålar “Johnny B Goode” till.
— Rost blev ett “bluesband” fast vi inte körde en enda blueslåt utan New Orleans-funk, suckar Oldeaus apropå etiketter.
Madhouse kallades ett juste Stones-band.
Det är Mosquitos frontmäns rötter. Senaste åren har Kirschon arbetat som konsertarrangör och Oldeaus kompat Jerry Williams.
— Om man skall kompa nån är det Jerry eller Rickfors som gäller. Man lär sig mycket på sådana jobb.
Mosquitos sjunger alltså på engelska. Det har aldrig varit tal om annat. Inga påtryckningar från skivbolaget – som i Micke Hagströms fall, där WEA tvingade honom sjunga på svenska.
— Jag har bara lyssnat på amerikansk och engelsk musik. säger Kirschon, som är märkbart trött på ämnet. Har aldrig lyssnat på Pugh och Ola Magnell och dom. Vet inte vad det handlar om.
Mosquitos har gjort tio spelningar hittills, varav fem i Stockholm. Den 28 oktober börjar Hoodoo-turnén på Hard Rock Café i huvudstaden. Till jul är det meningen att alla skall ha blivit bitna och dom själva omsvärmade.