Dan Hylanders första musikminne är ”King Kreole” med Elvis. Nu är han ”Kung av onsdag” på en färsk – hyllad – LP. Men betyder det att han firar kreolskt? Nej, Dan Hylander firar själv klart på Cafe Opera! Assisterad av Py Bäckman.

När vi hälsat och Dan Hylander satt sig ner mittemot mig vid bordet, ser han plötsligt Staffan Scheja ett par bord längre bort.
— Det blev sent, ropar Scheja och pekar menande på sina trötta ögon.
— Det blev det, flinar Dan och pekar menande mot den Ramlösa och det jätteglas mjölk han just beställt.
Klockan är fyra, det är söndag eftermiddag och platsen Dan Hylander valt för vår intervju är inte helt överraskande Café Opera. Hans andra hem, som han själv uttrycker det.
— När jag jobbar går jag sällan hit, men nu när jag är ledig ett tag innan höstturnén börjar blir det nästan varje dag. Istället för att resa bort ett par veckor, blir det att man firar en ”Mallorcasemester” här.
Bortsett från bakfyllan (”Herregud, jag vaknade upp i Staffans soffa vid fem-tiden… ”) ser han både vältränad och välmående ut. Han är heller inte så sur som jag av någon anledning befarat. Tvärtom svarar han så uppriktigt och vänligt att många av mina frågor som såg tuffa ut på papperet förvandlas till bussiga ryggdunkande kompisinlägg. Det är dock en fråga som jag bävar för att ställa. Den om det är sant som vissa rykten säger att det är slut mellan Dan Hylander och Py Bäckman. När jag efter en halvtimmes intervjuande tagit åtskilliga tunga lugnande andetag för att våga fråga om det oundvikliga, händer det emellertid något märkligt. Ett stort knippe röda rosor närmar sig vårt bord med alarmerande hastighet. Det är Py Bäckman. Solbränd, trådsmal och allmänt uppspelt kommer hon med blommor hon fått dagen innan vid sin turnépremiär. Blommorna hamnar i en vas mitt framför mig och Py hamnar i Dans armar.
— Heej, säger Py och ler.
— Heej, säger Dan och ler ännu mer.
Själv säger jag ingenting. Jag smusslar bara fram en penna och stryker så omärkligt som möjligt över frågan om den eventuella skilsmässan. Under resten av intervjun sitter Py med vid bordet och fyller i så fort Dan tvekar om något svar.
—Jackson Browne. Du glömde nämna Jackson Browne som en av dina favoritlåtskrivare. Honom tycker du ju om.
Och i den stilen fortsätter det. Den sista halvtimmen på min intervjukassett är ingen intervju utan en ogenomtränglig djungel av reseminnen (”Kommer du ihåg DEN gången…”), roliga historier (”Berätta den om pensionären på Köpenhamnsfärjan som skulle strimla Mikael Wiehe med en smörkniv”), favoritfilmer, CD-spelare och boxning.
Tro det eller ej, både Py Bäckman och Dan Hylander tränar boxning. Py berättar att hon till och med brukar sparra mot landslagsboxaren Mille Marcovich.
Efter ett sådant plötsligt hårt slag mot intervjuarens förutfattade meningar finns det inte mycket mer att fråga om.
Det är kanske bäst att ta det här från början. Vad är ditt första starka minne av musik?
— Mitt första musikminne är ”King Creole” med Elvis. Vår granne var raggare. Han bjöd in alla oss smågrabbar på gatan och lät oss höra ”King Creole” på hans skivspelare. Sen var det kört. Man kände direkt att det var det här man borde syssla med. Jag hade just fyllt sju.
Ditt första instrument?
— Jag fick en gitarr i ungefär samma veva. De första åren spelade jag dock aldrig på den. Jag brukade bara stå och hålla i gitarren framför spegeln. Det var inte förrän långt senare jag blev tillräckligt intresserad för att orka lära mig spela.
Vad lyssnade du på för musik under den här tiden?
— Beatles, det var oundvikligt. Jag tyckte också väldigt mycket om Searchers. Sedan blev det hela modsvågen, framförallt Small Faces. Det var det stora favoritbandet. Det är förresten det folk alltid missuppfattat. Dom tror jag är en gammal övervintrad hippie, men i själva verket är jag ett gammalt övervintrat mods (skratt).
Då menar du mods enligt den svenska modellen?
— Ja, just det. Dom engelska modsen var korthåriga, åkte vespa och slogs med raggare. I Sverige var det helt annorlunda. Vi var långhåriga och slogs med raggare, he-he.
Var du skivsamlare redan på den tiden?
— Oja, framförallt var jag listoman. Jag skrev ner alla tänkbara listor. Tio-i-topp, Kvällstoppen, USA)59(listan, Englands-listan. Jag skrev till och med ner röstsiffrorna till Tio-i-topp. Och mycket av det där finns kvar i minnet. Man memorerar saker omedvetet när man har ett visst förhållande till dem.
Ja, ibland undrar man till och med hur det egentligen är ställt där uppe när man kommer ihåg de mest meningslösa saker bara för att det handlar om popmusik.
— Visst. Huvudet är sprängfyllt av meningslösheter. Jag vet till exempel vad Paul Revere & The Raiders producents mamma heter. Den kunskapen har jag faktiskt haft nytta av. Bengt Palmers skulle knäcka mig en gång och tyckte han fick till en riktig idiotfråga när han bad mig nämna namnet på den morsan. Men jag kunde det!
Du verkar bry dig mycket om smådetaljer. Tittar man på dina skivor ser man en viss enhetlig linje. Samtliga skivor har svartvita utvikbara texthäften och alla texter är tryckta med gemena bokstäver.
— Det där med att jag alltid skriver texterna med bara små bokstäver är egentligen en ren bekvämlighetssak. Jag hatar att fundera över var det ska vara skiljetecken och sådant. Det slipper man med den här modellen. Dessutom ger det här skrivsättet alla ord samma betydelse. Stora bokstäver kan ibland understryka saker på fel sätt.
Jag läste en intervju med Julian Cope i Teardrop Explodes där han berättade att han gillade Doors omslag så mycket för att man kan lägga upp dem på en lång rad och se en viss linje från den första plattan till den sista. Du har inte tänkt i de banorna?
— Njae, inte direkt. Mest beroende på att jag gjort ett och annat omslag jag inte är så nöjd med. De tre senaste är jag mycket nöjd med. Det till ”Calypso” är däremot förskräckligt.
Du ser milt uttryckt besynnerlig ut på den omslagsbilden.
— Tala inte om det! (skratt) Ärligt talat fattar jag inte hur vi kunde välja den bilden.
Vilken var den senaste plattan du köpte?
— Senaste skivan jag skaffade var… (tystnad). Jag kom just på att jag ska ut och köpa skivor i morgon. Tänkte köpa upp det intressantaste som kommit det senaste halvåret. Men den senaste jag köpte var nog Suzanne Vegas LP. Den köpte jag i mars.
Har du inte köpt någon skiva sedan i mars?
— Nej, men det beror på att jag i princip varit inlåst med arbetet på den nya skivan. Jobbar man är det ofta bara störande att höra nya plattor. Men det ska verkligen bli kul att gå och handla i morgon. Det är många skivor jag är nyfiken på. David Sylvian, Iggy Pop, Costello. Plus en del annat.
— Överhuvudtaget är jag nu inne i en period där jag blir mer och mer fascinerad av engelsk musik. En period tyckte jag det mesta därifrån var obegåvat och klumpigt och det var det ofta också – men det har vänt igen.
Syftar du på punkvågen när du säger obegåvat och klumpigt?
— Nej, snarare perioden efter. Punkvågen gillade jag för den var väldigt rak och opretentiös. Att folk inte kunde lira hade inte med saken att göra. Det var inte det det handlade om. Men jag hade väldigt svårt för perioden efter när man började bli mer seriösa, ”intellektuella”, utan att egentligen ha någon teknik att backa upp det på. Det blev pretentiöst och är det något jag inte gillar är det pretentiösa nollor.
Tycker du det finns någon motsvarighet till Dan Hylander i England eller USA?
— Jag hoppas inte det! (skratt) Ärligt talat tror jag vi har ett ganska unikt musikklimat här i Sverige i och med att vi står lite vid sidan om utvecklingen och därmed inte är bundna till varken England eller USA. Vi kan istället välja och bara plocka de bästa bitarna från vad som händer. Det är en mycket stor fördel och det tycker jag märks i skandinavisk musik. Det är nästan bara i Australien man kan höra en liknande mix av engelskt och amerikanskt.
— Men jag tycker det är skrämmande att det är så ont om nytt blod i Sverige. Det är väldigt ont om nya band som har något att säga. Det verkar som dagens tjugoåringar har väldigt lite att säga. Niels Jensen och Di Leva är dock undantag.
Om vi går vidare till ditt låtskrivande. Dina arrangemang har utvecklats från platta till platta, men du skriver fortfarande låtar på samma sätt, typ amerikansk västkustmodell.
— Det är svårt att byta sätt att skriva låtar. Jämför man min första och sista platta hör man nog dock en klar skillnad. Utvecklingen har gått stegvis, mitt sätt att skriva har utvecklats långsamt från platta till platta. Mina låtar har blivit poppigare och poppigare. De tidiga countryinfluenserna är nu helt borta.
”Älskade främling” på nya LPn är nog det poppigaste du gjort. Ändå låter det inte riktigt som traditionell pop. Beror det på ditt sätt att skriva texter?
— Jo. Jag kan vara väldigt lättsinnig musikaliskt, men har svårt att vara det textmässigt. Just den texten är ändå rätt så lättsinnig tycker jag.
Tror du att utvecklingen kommer att fortsätta åt det mer poppiga hållet?
— Det tror jag. Jag älskar pop. Särskilt engelsk pop som sagt. Jag älskar alla små finesser som en normal lyssnare kanske inte tänker på, som lite fungerande tvåtakter instoppade här och där.
(Intervjuaren som inte ens vet hur en tvåtakt ser ut tänker taktiskt och nickar bara instämmande).
— Men det ska vara intelligent pop. Kim Wilde och sånt har jag väldigt svårt för. Squeeze däremot älskar jag. Och Housemartins, dom är jävligt bra.
Vilka låtskrivare beundrar du själv?
— Oj, det är svårt. Tom Waits, John Lennon, Jackson Browne kring ”Late For The Sky”. Det är ganska många som betytt mycket.
Det är lite förvånande att du nämner Tom Waits. Hans texter och dina är för mig nästan motpoler.
— Det är nog sant, men jag gillar hans bilder. Han är också romantiker på sitt sätt. Jag gillar också den typen av litteratur. Som Bukowski, William Kennedy, Chandler och framförallt Ross MacDonald. Jag tror jag läst alla hans böcker minst tre gånger.
— Överhuvudtaget tror jag det fungerar så att man tar in väldigt mycket, men använder lite. Jag kan förstå att du höjer på ögonbrynen när jag nämner Tom Waits och Chandler som inspirationskällor.
Läser du mycket överhuvudtaget?
— Ja, när jag har tid. Jag tog 40 poäng i litteraturvetenskap direkt när jag kom hem från Indien (Dan reste runt där i ett år som 18-åring). Det har jag nytta av än. Man tvingades ta sig igenom alla gamla klassiker och fick en litteraturkick som fortfarande håller i sig.
Läste du mycket redan som liten?
— När jag var omkring 10-12 år gick jag som många andra igenom den här stora bokslukarperioden. Man gick till biblioteket varje vecka och lånade 10-15 böcker. Överhuvudtaget hade jag nog ett ganska brådmoget litteraturintresse. Vi var ett gäng som läste beatlitteratur i sjunde klass. Det enda vi begrep var att det var en ball attityd.
Om man tittar på texten till inledningsspåret ”Du har vingar” (om en skilsmässa) på nya LPn, börjar den oerhört rakt. Men sedan, ungefär mitt i texten, verkar det nästan som du plötsligt insett att du kommit för nära ämnet och därför gör den betydligt luddigare och mer inlindad mot slutet.
— Jo, det stämmer. Jag tror känsliga ämnen mår bra av att de ges många bottnar. Det får aldrig bli för tydligt. Överhuvudtaget blir jag väldigt besviken på artister som förklarar sina texter och vill därför heller inte göra det själv. Det tar bort lyssnarens egen tolkning, magin försvinner.
Skriver du för hand eller på maskin?
— Nu för tiden skriver jag faktiskt på en ordbehandlare. Det fungerar ungefär som ett mellanting mellan en penna och en skrivmaskin. Det är väldigt lätt att stryka, ändå blir texten alltid snygg och prydlig.
Det är första gången jag hör talas om en artist som skriver texter på en ordbehandlare. Har du skaffat mikrovågsugn och såna prylar också?
— Neej (skratt). Det har vi inte skaffat oss. Däremot har vi video och videokamera. Och jag gillar bilar med elektriska fönsterhissar. Allt sånt tycker jag är skitkul. Det är väl nåt slags surrogat för dom leksaker man inte fick som barn.
Vilket är ditt favoritprogram på TV?
— Schlagerfestivalen. Det är oslagbar kalkon-TV. Den sista svenska uttagningen var nog det roligaste jag sett på TV. Git Perssons video är en klassiker! (Skrattanfall).
Vad brukar du se annars?
— Engelska serier tycker jag mycket om. Typ ”En förlorad värld” och ”Jag, Claudius”. Och jag såg vartenda avsnitt av ”Forsythesagan” med STOR behållning. Annars blir det mest långfilmer. Jag älskar ju film.
Går du mycket på bio?
— Inte när jag jobbar, men nu när jag är ledig går jag desto mer. Under sommaren har jag till exempel sett nästan allt som gått. Och nu har det kommit ytterligare ett gäng man inte får missa. Den här veckan ska jag nog se ett par filmer om dagen. Jag tycker om att se till exempel tre filmer i sträck. Det gäller bara att försöka lägga den bästa sist. Då blir det som förrätt, varmrätt och efterrätt.

”Raj Montana Band höll på att bli en parodi på sig själv”

Du har hållit på som artist i mer än tio år, och du gör ungefär en skiva och en turné om året. Känner du aldrig att du börjar kunna det här livet så väl att det börjar kännas som ett vanligt jobb?
— Nej. Det är så många olika saker man gör. Man hinner aldrig få rutin på något innan det är dags att börja med något nytt. Att jag tog ledigt förra året berodde mest på att det var tid för att spräcka bandet (Raj Montana Band), vilket var nödvändigt i det läget. Vi hade stagnerat och det kändes farligt nära att man höll på att bli en parodi på sig själv.
Är det meningen att Kosmonaut ska bli ditt nya fasta band?
— Ja, det är allas idé. Det finns en oerhörd ambitionsförmåga i det här bandet. Inte minst efter recensionerna från sommarturné,. Mig var det ingen som skrev ner, men bandet blev lite nedsablat. Alla är revanschsugna och tänker ge allt på höstturnén.

Följande datum gäller för Dan Hylanders höstturné:
Östersund 4/11, Umeå 5/11, Piteå 7/11, Luleå 8/11, Helsingborg 12/ 11, Lund 13/11, Karlskoga 14/II, Tidaholm 15/11, Oslo 16/11, Halmstad 21/11, Uppsala 26/11, Linköping 27/11, Borlänge 28/11, Malung 29/11, Västerås 4/12, Malmö 5/12, Blomstermåla 6/12, Uddevalla 11/12, Ljungby 12/12 och Göteborg den 13/12.